Försvar och säkerhet

War Poker - Snart i en TV nära dig?

2012-02-09T18:09:00.003+01:00

Den dagliga israeliska affärstidningen Globes (ung. DI) hade häromdagen en artikel om de stora mediaföretagens förberedelser för ett krig, där det skjuts robotar mot bland annat Tel Aviv. Enligt tidningen undersöks nu takterrasmarknaden för bästa möjliga bilder. Stora drakar som Reuters, NBC, CBS och Fox rapporteras också skicka erfarna producenter för att undersöka produktionsförutsättningar och säkerhet för de egna medarbetarna.

Regionen trampar på i stadig takt mot en konfrontation. Om det blir en sådan är det troligaste scenariet att det sker med indirekt upptrappning a là råttan på repet. Jag tänker på en stegring som sker Gaza-Libanon-Syrien-Iran.

Bilden är fortsatt komplex. Kurdiska ledare i Irak och Syrien börjar i allt större utsträckning arbeta för att den syriska regimen ska falla, i det förstnämnda fallet tvärtemot landets egen politik som drivs av premiärminister Nouri al-Maliki. Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah utslungade för ett par dagar sedan hotelser att ingripa på Syriens sida mot Israel. Eftersom organisationen också halvdolt konkret stödjer den syriska regimen i Syrien, så var han tvungen att förtydliga sig igår. Hizbollah tar inte order av Tehran, utan stöds av Tehran, bestod detta budskap av. Legitimitet är en svår balansgång, inte minst i Mellanöstern.

Det kommer också allt mer uppgifter att sanktionerna mot Iran och Syrien börjar att bli kännbara. Frågan är bara vem det gynnar. I Iran rusar matpriserna i höjden, och landet har ställt in betalningar av livsmedelsimport från Indien. En allt mer trängd befolkning kan i en sådan situation söka skydd hos regimen beroende på dess styrka och perceptionen av skulden. Det är diskutabelt i fallet Iran om sanktionerna totalt har en eftersökt effekt i befolkningen. I Syrien är läget något annorlunda, eftersom den sunnitiska affärsklassen börjar känna av underifrån hur betalningsförmågan blir svagare hos vanligt folk. Den oheliga alliansen mellan affärseliten och det alawitiska säkerhetsetablissemanget tål inte hur stora påfrestningar som helst.

Det finns också faktorer som talar för att Kina sakta är på väg att bli mer neutrala i konflikten. Kina har till skillnad från Ryssland en större andel på den civila marknaden, varför framtida affärer måste vägas in som en faktor i den kinesiska kalkylen. Ryssland å sin sida har svårare att byta riktning, åtminstone fram till presidentvalet. Jag har tidigare skrivit om de olika faktorerna som väger in för regimens fördel för det ryska stödet. Det mesta handlar om säkerhetspolitik i form av vapenaffärer och militära installationer. En annan faktor är också en rysk önskan att motverka ökat turkiskt inflytande i regionen.

Turkiet har efter någon månad med låg profil nu fått fart igen. Utrikesminister Ahmet Davutoglu flög i början av veckan över Atlanten för konsultationer med den amerikanska administrationen om Syrien. Turkiet luftade idén att en internationell koalition måste ingripa för att stoppa den syriska regimens övergrepp. Det är svårt att se att någon plockar upp en öppen militär intervention som lämpligaste åtgärden. FN:s säkerhetsråd är för tillfället blockerad, den syriska oppositionen är splittrad och det kan bli tal om större operationer i Persiska viken istället. Just nu går den stora övningen Bold Alligator av stapeln utanför USA:s östkust med flera NATO-länder. Det är den största amfibieoperationsövningen på ett decennium.

Risken för en sådan i verkligheten ökar under året fram. Viktiga omslagspunkter utgörs av ryska presidentvalet, iranska presidentvalet, EU:s oljeembargo vid halvårsskiftet samt inte minst nomineringen av den republikanske presidentkandidaten. Oavsett vem det blir kommer president Obama att befinna sig i ett underläge vid en negativ händelseutveckling. Om Iran gör något oväntat aggressivt eller Israel startar något självständigt kommer han att få kritik för att ha varit för svag i skeendet. Den republikanske kandidaten kommer alltid kunna lägga sig först och ovanpå. Det, aktuell doktrin och behovet av att ta ned ekonomisk oro i världen talar för att USA blir tvungen att gå All-In vid en konflikt.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Kontaktlös krigföring - 6:e generationen i rysk tappning

2012-02-08T08:04:00.004+01:00

En sak som inte får så mycket uppmärksamhet är det teoretiska fundamentet i den ryska militärstrategin. Ryssland har de senaste 100 åren varit väldigt framträdande när det gäller det miltära tänkandet. När det gäller konceptet djupoperationer var Ryssland ungefär 50 år före USA. Den kända doktrinen AirLand Battle från början på 80-talet hade Tuchasjevskij med flera andra tagit fram i slutet av 20-talet och början av 30-talet.

Ryssland använder sig genomgående av begreppet väpnad konflikt, medan vi i väst hittills haft svårt att fylla mellanrummet mellan krig och fred, se exempelvis svensk lagstiftning. Ryssland gör också en annan indelning i krigföringsgenerationer. Väst har fyra (fem) generationer, medan Ryssland har minst sex stycken, det beror bland annat på kärnvapenkrigföringen som en egen generation.

En hel del av de nyheter som rapporteras de senaste två-tre åren från Ryssland handlar om försök att komma ifatt, och förbi, USA när det gäller den sjätte generationens krigföring som kännetecknas av precisa lednings- och underrättelsesystem, långräckviddiga precisionsvapen och informationsoperationer så, kallad kontaktlös krigföring (Бесконтактные войны).

I det perspektivet kan vi se de ryska satsningarna på bland annat taktiska, ballistiska robotsystem som Iskandersystemet. Detta system kan bära både kraftfulla konventionella laddningar som kärnladdningar. Ryssland har utformat en sofistikerad eskalationstrappa med framflyttade utskjutningsanordningar, färdigställande av robotar, grupperingsövningar med hela system och så vidare.

Detta länkas ihop med strategiska informationsoperationer, där Ryssland kan luta sig tillbaka på en lång erfarenhet. I ett så auktoritärt system som det ryska underlättas förmågan att hålla ihop det man säger och det man faktiskt gör. Ledtider mellan beslut och verkställighet blir korta, och inte sällan lyckas man också förstärka kommunikationen med faktiska handlingar med fysiska stridskrafter. Det hindrar inte att landet ibland snubblar som i fallet med Libyen. President Medvedev som styr utrikespolitiken befann sig plötsligt i otakt med premiärminister Putin när det gällde den strategiska informationen, vilket västmakterna inte var sena att utnyttja.

En annan hörnsten i den ryska utvecklingen är fullbordandet av det egna positioneringssystemet GLONASS-K, som efter sju bedrövelser nu finns operativt med 23 stycken fungerande satelliter. Det i kombination med utvecklandet av strategiska robotar som Topol-M (interkontinental ballistisk robot) och R-29MU2 "Lainer" (Ubåtsutskjuten ballistisk robot) innebär möjligheter att jämna ut de amerikanska planerna på ett robotförsvar.

De ryska satsningarna på cyber finns också med som en faktor. USA anser att Ryssland spionerar mot landets forskning och utvecklingssektor, vilket förefaller rimligt av två skäl. Dels är det ett Modus Operandi, och dels är Ryssland ett land med många matematiska begåvningar och en hög nivå i dataprogrammering. Att genomföra mer offensiva, skadliga operationer ligger inom ramen för kontaktlöst krig och kan därför antas vara åtminstone en rysk ambition för att systemet ska kunna hänga ihop. En indikation på detta är den ryska synen på cyberangrepp mot egna system, vilket i retoriken tidigt framställdes som likställt med användande av massförstörelsevapen.

Ryssland utvecklar också tillsammans med Indien kryssningsroboten BrahMos 2 med överljudsfart och stealthförmåga. Denna ska kunna släppas från en SU-30 med en räckvidd kring 30 mil och en fart på ofattbara 6000 km/h. Rimligen borde detta ha påverkan på en försvarares gruppering, något jag berörde i inlägget 2/3-försvaret.

Tillsammans utgör dessa delsystem en utveckling som Sverige måste förhålla sig till under de närmaste decennierna. Olyckligtvis talar det inte för den som har en defensiv strategi i fredsgruppering. Förmågan att kunna avlossa en blandning av kryssningsrobotar och ballistiska robotar i kombination med cyberoperationer och strategiska informationsoperationer innebär att små och medelstora försvarsmakter kan få vitala delar av de tyngre systemen utslagna på enstaka timmar.

Sverige försökte kopiera de dåvarande amerikanska tankarna om nätverksbaserat försvar (NBF), som det i dagsläget inte finns några som helst ekonomiska medel för när det gäller Sverige. Nu är det Network Enhanced Capability (NEC) som gäller istället, vilket till delar är möjligt att uppnå och även önskvärt. Då gäller det att ställa sig frågan om Sverige realistiskt kan/ska skaffa sig samma vapen, fast i mindre skala. Även om det i det korta perspektivet skulle vara frestande att ha egna ballistiska robotar, så hänger dessa inte ihop med vår defensiva strategi. Tankesättet kring detta fick åhörarna uppleva i Sälen 2011 under ett spel, då några centrala politiker ville styra ÖB till att inte gruppera svenskt jaktflyg på Gotland när det började bli oroligt i närområdet enligt scenariot.

Tragiskt är etiketten på att vitala delar av den gamla defensiva strategin åkte ut med badvattnet under den stora oredans tid. Jag tänker då saker som flygvapnets spridda bassystem, övergivandet av ledningscentraler och fortifikatoriskt skydd. Att återställa delar av dessa finns det inte pengar till. Dessutom kommer vi att fortsätta med internationella operationer, eftersom behovet kommer att finnas för att upprätthålla handelsflöden och förhindra etnisk rensning och folkmord. Det innebär att en utrerad defensiv strategi för att möta den kontaktlösa krigföringen som gerillaförsvar eller liknande är omöjlig att genomföra. Det är sannolikt inte heller särskilt konfliktavskräckande på havet och i luften.

Så återigen står valet mellan att skjuta till pengar, vilket få vill - eller att gå med i NATO, vilket ungefär lika få vill. Statsmakterna försöker att gå en medelväg. Genom att ingå i allehanda former av samarbeten med EU, NATO och de nordiska länderna försöker vi att bygga ett ömsesidigt beroende genom en väv av små säkerhetsbidrag. Hur effektivt detta är när alla tänker på samma sätt - betala lite, få mycket - återstår att se. Under tiden får vi se på när den ryska militärindustrin bygger den kontaktlösa krigsmakten, även om det kommer finnas inslag av brutal närkamp med system som luftlandsättningsförbanden.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Den syriska termostaten

2012-02-05T10:16:00.003+01:00

Historien från oktober upprepade sig. Kina och Ryssland blockerade en ganska urvattnad resolution i FN:s säkerhetsråd medan alla andra 13 stater röstade för. Dagen innan hade enligt olika uppgifter regeringen bombarderat staden Homs med artilleri- och granatkastareld på 30-årsdagen efter starten av massakern i Hama. Enligt oppositionen ska mellan 250-350 ha dödats under fredagen. Den syriska regimen säger att terrorister dödat människor för att skylla på regimen. I gårkväll började antalet döda att ifrågasättas av oberoende nyhetsmedia. Vi får se om det kommer en nedjustering under dagen.

I grunden till det kinesiska och ryska vetorösterna ligger naturligtvis det egna intresset. En annan faktor, vilken är bekväm att hänvisa till, är resolutionen mot Libyen. Flera länder, inte bara Kina och Ryssland, är kritiska till tillämpningen som den skedde. Brasilien har tagit fram ett underlag för diskussion som heter Responibility while protecting (RWP). Där betonas bland annat proportionalitet och balanserade konsekvenser liksom en mekanism för övervakning och debatt av mandatet i FN:s säkerhetsråd. International Crises Group's president och förre australiensiske utrikesministern, Gareth Evans, skriver intresseväckande här.

Västvärlden gör nog bäst att försöka vara konstruktiv och ta en vuxen diskussion kring R2P och RWP med BRICS-länderna. Det går inte att utan diskussion avfärda att stater som skulle implementera resolutionen själva bröt mot vapenembargot, att flyende sköts och att regimen störtades.

Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov ska i början på veckan till Damaskus för att besöka president Bashar al-Assad. Med det ryska vetot i ryggen kommer han att bli välkomnad av den syriska ledningen. I närtid kommer presidenten att sitta säkert. Det finns obekräftade uppgifter att han var ute i fredags kväll och rörde sig obehindrat i centrala Damaskus för bland annat restaurangbesök. Trots detta kommer regimen inte ta något för givet, och det är troligt att en alltmer bekymrad omvärld kommer öka sina dolda ansträngningar för att få bort Assad som president. Förutom handelspolitiska spörsmål kan vi anta att den ryska delegationen kommer att diskutera olika sätt att stärka regimens motståndskraft i form av vapenleveranser, örlogsbesök och möjliga förstärkningsstyrkor för att skydda ryska medborgare i landet.

Inbördeskriget i Syrien lever av egen kraft, men tjänar också som en så kallad yttre manöver i kraftmätningen mellan väst och Iran. För Iran skulle det vara ett stort bakslag om Assad föll och en regim med en annan utrikespolitik kom till makten. Detta skulle minska den iranska räckvidden visavi Israel. Parallellt med utvecklingen i Syrien har Ayatollah Khameni hållit ett trotsigt tal om Irans motståndskraft. Landet kommer inte att vika sig från sitt atomprogram, stå emot sanktioner och slå tillbaka tiofalt om landet blir angripet. Övningen Stora profeten 7 anonnserades, vilken startar omgående och pågår i tre veckor. Jag bedömer att inte bara är en fråga om övning, utan också en reell och förtäckt mobilisering av revolutionsgardet.

Det är kanske inte så konstigt eftersom flera intressanta uttalanden gjorts i slutet av veckan. Den israeliske vice premiärministern Moshe Ya'alon menade häromdagen att Israel har förmågan att slå ut alla iranska nukleära anläggningar. FN:s inspektörer fick heller inte tillträde till bland annat anläggningen i Parchim utanför Tehran, och de fick inte intervjua iransk personal heller. Den amerikanske försvarsministern, Leon Panetta, gjorde en spännande kommentar och hävdade att Israel kan anfalla Iran mellan april och juni.

Specificeringar är alltid intressanta brottstycken. Genom att bli mer konkret ökar trovärdigheten. Ville försvarsminister Panetta distansera sig från en israelisk självständig attack eller ville han sätta press på Iran att acceptera en diplomatisk lösning som USA kan acceptera? Som jag skrivit tidigare. Legitimiteten kommer att bli avgörande. Vi får räkna med att de inblandade kommer fortsätta sina operationer i det fördolda till dess tålamodet brister hos någon. Termostaten i regionen kommer att prövas till bristningsgränsen.

Ekot
DN

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Positiva nyheter från Försvarsmakten

2012-02-04T11:52:00.002+01:00

Strax före jul kommenterade jag Ekots uppgifter om neddragningar i övningsverksamheten. Nu kommer positiva besked från Försvarsmakten som häromdagen meddelade att önskad nivå i stort kan upprätthållas.

Detta innebär bland annat att marinen fullt ut kan delta med fartyg i övningen Cold Response 12. Armén kan genomföra Brigadstridsledningsövning 12. Ett antal förband inom mark- och luftstridskrafterna kommer kunna genomföra bataljonsövningar.

Generalmajor Gunnar Karlsson, chef för förbandsproduktionen, säger i ett uttalande:

"Det är verkligen bra att vi nu tidigt kan meddela förbanden att genomföra denna verksamhet. Ytterst handlar om att nå en högre nivå i förbandsträning för våra krigsförband"

Det kan inte nog understrykas betydelsen av denna träning. Sedan kan man alltid reflektera hur frånvaron av en negativ nyhet blir en positiv sådan för en själv, men det gäller att försöka se ljusen i tunneln på den långa uppförsbacken.

En annan glädjande nyhet är den att Försvarsmakten ska ta fram ÖB:s strategiska inriktning under våren. Denna styrning kommer att täcka upp ett tomrum mellan Statsmakternas styrning och Försvarsmaktens Utvecklingsplan (FMUP), vilket är myndighetens verksamhetsplan som ska finnas enligt myndighetsförordningen.

Nu kommer säkert att dröja fem år innan vi ser effekter av en sådan inriktning, men långsiktigt kommer alla vinna att på att denna inriktning artikuleras och sedan implementeras. Här är uppföljning nyckeln till framgång, så att inriktningen får genomslag i FMUP och Försvarsplaneringen. Begreppen verksamhetsmässig balans och ekonomisk balans kommer att behandlas. Tydligheten verkar bli tillgodosedd, eftersom det också planeras för ett Beslut I Stort (BIS) med koppling till mål. Äntligen!

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Are we förstöring the språk?

2012-02-03T14:57:00.000+01:00

Av David Bergman, officer vid Ledningsregementet

Många verkar idag leva i en villfarelse att begreppet ”interoperatbilitet” betyder att vi måste göra allt precis som alla andra och prata deras språk. Kommer en bataljons framgång i en internationell operation bero på graden av svengelska termer som de nyttjar inom sitt förband eller kommer det att bero på deras samlade nivå av professionalism, den samträning de genomfört och dess chefs förmåga att samordna verksamheten med en lika professionell bataljon från en annan nation?

Svenska soldater i internationella miljöer är inte någon ny företeelse. Trots detta har under de senaste åren begrepp som ”interoperabilitet” och ”NATO-standard” använts mer och mer frekvent. Att vi ständigt bör utveckla våra metoder för att bättre kunna lösa uppgifter tillsammans med förband från andra länder råder det ingen tvekan om. Dock finns allvarliga risker om vår iver att anpassa oss går för långt.

En viktig förutsättning för god verkan i en militär organisation har alltid varit att använda en gemensam nomenklatur i syfte att skapa en gemensam bild, att förstå högre chefs vilja och tydligt förmedla denna nedåt till underställda. Det kan handla om hur vi eldreglerar, om de mallar vi använder för rapportering eller vilken gemensam betydelse vi lägger i olika kommandon. I pressade situationer är det avgörande att kommunikation och ordertermer är entydiga och ges med precision. Under eldgivning skiljer vi till exempel på bekämpad och nedkämpad och i spaningsrapporter är stridsvagn och stridsfordon två helt skilda saker.

Det ökade internationella samarbetet gör att främst chefer, men även soldater, förväntas kommunicera med befattningshavare från andra länder. Precis som i svenska finns samma problem med andra språk. Att i en ordergivning inför ett anfall blanda ihop seize och secure eller i en underrättelserapport ersätta covert med clandestine kan få lika stora konsekvenser som sammanblandningen av svenska termer.

Det finns självklart ett behov att kunna verka på andra språk än svenska. En stabsofficer som arbetar i en fransk stab förväntas rimligen kunna franska och om ett svenskt kompani får en amerikansk flygstridsledare tillförd uppskattar säkerligen denne om personalen ger honom order på engelska och inte svenska.

Språklagen anger uttryckligen att svenska myndigheter har ett särskilt ansvar att svensk terminologi används inom respektive fackområde. Den juridiska staben vid högkvarteret har i en juridisk orientering tydligt utvecklat vad detta betyder för militära förband; att ickesvensk terminologi skall undvikas och inte får användas slentrianmässigt nationellt. Om det inom något område saknas bra svenska uttryck har myndigheten ett särskilt ansvar att skapa användbara svenska begrepp.

Sammanfattningsvis är det ganska enkelt. I Sverige, inom svenska förband och mellan svenskar används svenska. I kontakten med utländska förband, eller där annat arbetsspråk fastställts, används andra språk. Så här långt stämmer både lagen och logiken.

Under de senaste åren har flera funktionsområden börjat använda en mer och mer svengelsk terminologi. Vi lånar och nyttjar frikostigt utländska termer, ibland utan vare sig översättning eller definition.

För att belysa detta skall vi ta ett exempel som berör oss alla; de aktuella ”svengelska” rutinerna för signalering där signaleringsprocedurer sker på engelska och meddelandet framförs på svenska, enligt exemplet nedan.

"Bravo Quebec – This is – Quebec Juliett. Framryck till UPK Two Niner. End of message, Over."

Med 12 engelska och 3 svenska ord/termer är detta vad som för närvarande skulle benämnas som svensk signalering. Som varje soldat vet är disciplinen på radionätet ett måste och att i strid uttrycka sig tydligt och med precision är helt avgörande. Problemet med att blanda språk är att det ökar riskerna. Koncentrationen som krävs av en individ att tala eller lyssna på två språk, jämfört med ett, ökar exponentiellt liksom risken för missförstånd. Detta blir särskilt uppenbart i pressade lägen när förmågan till koncentration redan är kraftigt nedsatt. Det naturligaste är att använda svensk signalering inom svenska förband, engelsk signalering mot utländska enheter - men att blanda är fullständigt befängt.

MIST, BATLS, METHANE, LC-ABCDE, CUF/TFC. Denna alfabetssoppa kommer från sjukvårdstjänsten och representerar engelska förkortningar för olika tillvägagångssätt och procedurer som varje enskild soldat förväntas använda. Även i den lugna miljön på mitt kontor får jag som internationellt erfaren plutonchef tänka till för att kunna svara på vad varje bokstav betyder. Det bör även nämnas att bokstäverna blir fler och fler för varje gång jag sätter mig i skolbänken för att repetera upp min sjukvårdsutbildning. Allt detta föder två relevanta frågor.

För det första; om vi som rutinerade och erfarna chefer har svårigheter med dessa minnesregler, kan vi då förvänta oss att en färsk rekryt skall kunna memorera och omsätta dem i praktiken? För det andra; det finns väldigt många oerhört duktiga kollegor inom sjukvårdstjänsten vars kunnighet jag högaktar, likaså vikten av det område de representerar. Fanns det verkligen ingen högre företrädare för sjukvårdstjänsten som kunde omsätta dessa till begriplig svenska innan de fastställdes för nyttjande i sjukvårdsutbildningen?

Att ständigt utveckla och i viss mån anpassa sitt eget förhållningssätt för att bättre kunna samarbeta med utländska enheter är en sak. Att utan kritisk granskning eller ens översättning anta ett annat lands termer och doktriner är inte bara en latmanslösning, det är även rent oansvarigt då vi frångår de beprövade metoder som redan finns. Det viktigaste är att det dessutom kan leda till både nedsatt verkan och onödig fara!

Om bruket av "svengelska"

2012-02-02T20:41:00.002+01:00

I morgon lunch publicerar vi en artikel av David Bergman, officer vid Ledningsregementet, som handlar om blandningen av språk. Har David rätt, eller är det inte så farligt med minnesramsor och bokstavering på engelska? Skiljer det åt mellan försvarsgrenarna? Säg din mening om fenomenet.

GMU - Nästan alla får chansen

2012-02-02T08:28:00.002+01:00

I söndags och måndags upprätthöll jag mig vid den kommunikativa aspekten av övervägandet när det gäller sänkta krav för antagning till Försvarsmaktens GMU. Budskapet var att Försvarsmakten var i efterhand med kommunikationen. Jag tänkte istället nu fördjupa vad jag menade med att själva sakfrågan om breddat urval är logiskt.

För det första gäller det att göra skillnad på vad som är krav och vad som är beslut för anställning. Med andra ord gäller det att göra skillnad på vad som är formella krav och faktisk förmåga. I bakgrundsarbetet till inriktningsbeslutet 2009 räknade ansvariga med att kunna rekrytera ur i stort sett hela befolkningen i rätt åldersgrupper. När sedan föreskrifterna för GMU började utarbetas utifrån inriktningar som givits efter hand, så visade det sig att de formella kraven tog bort en hel del sökanden. Dessa besatt andra kvalifikationer än genomfört gymnasium. I grunden är det alltså en fråga om att bredda urvalet. Vi lät i det gamla systemet unga män genomgå utbildning för krigsplacering utan genomfört gymansium, liksom utlandstjänst, med utmärkta resultat.

Det betyder att Försvarsmakten förbättrar de långsiktiga möjligheterna att personalförsörja sin organisation, om myndigheten kan tillämpa det antagande som hela beräkningen byggde på. Ofta får vi höra att 32000 ansökningar till en tiondel av platserna visar att allt går planenligt. I det perspektivet gör det ju det, men i perspektivet 100000+ unga i arbetslöshet blir perspektivet en smula annorlunda. Hur ska organisationen försörjas när det råder arbetskraftsbrist, om en del av samhällets unga avgränsas bort redan från start?

När vi lämnade värnpliktsystemet varnade flera debattörer för att det nya systemet skulle innebära en bristande folkförankring. Åtminstone skulle vi behöva arbeta betydligt hårdare för att vinna denna. Med ett breddat urval ökar vi möjligheterna att få försvaret förankrat i hela befolkningen. Olika krav för olika yrken inom försvaret kan sedan förfina urvalet för anställning som exempelvis officer, militärtolk eller lastbilsförare.

Ett breddat urval gör också att andra mänskliga kvaliteter kan lyftas fram. Den starkaste kraften är den enskildas motivation. Mina egna erfarenheter av både insats samt utbildning av många förband säger mig att motivation är en betydelefull faktor i soldaters lämplighet. Viljan att vara en del av ett större sammanhang tänker jag då närmast på. Här kan det finnas anledning att reflektera hur våra rekryteringskampanjer utformas, så att inte budskapet blir ensidigt egocentriskt.

Enligt de siffror jag stött på, så har drygt 20% slutat efter ett år av dem som ingått i de olika strategiska reserverna. En hel del av dessa har väldigt bra betyg från gymnasiet, och har därför helt andra valmöjligheter för sitt framtida yrkesliv. Om Försvarsmakten får liknande siffror i det nya systemet, så kommer det att krävas att samtliga som är kvar efter ett år - fullföljer åtta år - för att kalkylen ska hålla, enligt en ekvation jag satt upp. Förbättrad urvalsprocess med inslag av tidig psykologisk bedömning utfört av professionella när det gäller exempelvis motivation, måste till för att få ned dessa tal.

Därför är förslaget att bredda urvalet logiskt. Att bygga status för yrkena inom försvaret är en annan sak, där det ställs krav på kvalificerad utbildning, förmåga att bygga en berättelse samt ekonomiska medel för att rekrytera och behålla våra anställda kontraktet ut. Den senare faktorn måste stärkas betydligt.

Mycket av förändringar handlar om att åstadkomma en rörelse och bibehålla riktningen. För att inte ytterligare äventyra reformen med uppbyggandet av en fungerande insatsorganisation behöver därför urvalet för antagning till GMU breddas och förbättras.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Bashar al-Assad regerar vidare

2012-01-31T16:21:00.000+01:00

President Bashar Al-Assad håller fortfarande greppet om Syrien, frågan är hur länge? Å ena sidan har den ursprungliga revolten glidit över i ett slags inbördeskrig med rena gatustrider i Damaskus förorter, å andra sidan har Arabförbundet avbrutit sitt obervatörsuppdrag. Med strategisk top-cover i form av Ryssland som motsätter sig omvärldens större ingrepp i landet, och mer handgriplig hjälp av Iran som inte vill se sin partner i området falla, så har den syriska regimen återfått balansen för ögonblicket. Rysslands västra Militärdistrikt lät idag meddela att hangarfartygsgruppen Admiral Kuznetsov i Medelhavet kommer att bunkra, för att till helgen sätta kurs mot Atlanten igen. Det talar för att Assad för tillfället ridit ut stormen.

Såväl Turkiet som Saudiarabien har de senaste veckorna tonat ned sin tidigare mer offensiva hållning. Turkiet har fått lite annat att tänka på sedan den shiitiske presidenten i Irak, Nour Al-Maliki, börjat konsolidera sin makt efter det amerikanska uttåget. Den syriska regimen åtnjuter fortfarande ett förhållandevist starkt stöd i landet. Såväl alawiter som de flesta kristna och en hel del sunniter står bakom Assad som ses som en garant för stabilitet i förhållande till alternativet kaos.

Över tid radikaliseras dock de olika sidorna och propagandan ökar från regimsidan att om den förlorar, så kommer alawiter, kristna och druser att slaktas. Arabförbundet kommer sannolikt att lyfta den syriska frågan till FN:s säkerhetsråd. Ryssland har därför erbjudit sig att stå värd för samtal mellan regimen och oppositionen, vilket den syriska regeringen tackade ja till medan den största oppositionsrörelsen avfärdade detta om inte Assad avgick innan. På så sätt kan Assad hävda att han är villig att förhandla, men att motparten är oförsonliga terrorister som spränger gasledningar och dödar syriska poliser.

För Iran är det av största betydelse att en regim välvilligt inställd till landet går segrande ur den syriska kampen. Genom inflytandet av Assad stärks såväl libanesiska Hizbollah som Al-Maliki i Irak, vilket i sin tur stärker den iranska säkerheten i Tehrans perspektiv. Det är troligt att en situation där Assad och allierade håller på att förlora, kommer innebära några dolda, drastiska aktioner i regionen från Väktarrådet som styr i Iran.

När nu förslaget från Arabförbundet om samlingsregering och överlämnande av makten till den syriske vicepresidenten ska diskuteras idag i FN:s säkerhetsråd ökar insatserna. En av de scenarier jag skrivit om flera gånger tidigare är risken för en militärkupp. Bägge sidor skulle kunna utföra en sådan. Regimen skulle kunna sätta in en pålitlig kraft som med hänvisning till läget ges extraordinära befogenheter. Problemet med en sådan handling skulle vara det tvära kastet från regimens berättelse så här långt, nämligen att den har kontroll, att det är terrorister utan större stöd i befolkningen som agerar. Mer troligt är i så fall att oppositionen med stöd av omvärlden lyckas omvända centrala personer i den militära ledningen. Dels skedde det med framgång i Libyen under augusti månad, dels har det varit flera omöbleringar och dödsfall i den högsta toppen som talar för att det inte är endast en teoretisk risk för regimen.

Sammanfattningsvis har den syriska regimen valt att slåss i enlighet med bedömningen nedan. Över tid pekar dock faktorerna mot regimen. Revolten i mars kunde inte kväsas, utan konflikten har eskalerat. I den stund den sunnitiska affärseliten bedömer att deras intressen tjänas bäst av någon annan, så kommer man att försöka byta ut presidenten och dennes bror. I den kortvariga transiteringsfasen kommer riskerna för spridning av konflikten att vara som störst.

Första inlägget om Syrien för tio månader sedan: Syrien - Fly eller illa fäkta

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

[Uppdatering] Sänkta krav för soldatantagning?

2012-01-30T21:20:00.003+01:00

Debatten om det nya personalförsörjningssystemet har tagit ny fart sedan det blivit känt att Försvarsmakten överväger att sänka intagningskraven för att bli soldat. Enligt det nya förslaget ska det räcka med tre godkända betyg från grundskolan och behörighet att söka gymnansiet för att kunna söka anställning som soldat eller sjöman. Wiseman skriver engagerat om frågan i ett omfattande inlägg, vilket rekommenderas för läsarna att ta del av. Jag fokuserar här på kommunikation.

Vad jag förstår av bakgrundsteckningen, så är det en önskan att bredda urvalet som står bakom det nya förslaget. Eftersom Försvarsmakten med nuvarande krav avgränsar bort i övrigt lämpade individer när det gäller faktorer som motivation, så ökar ju möjligheten att uppnå en högre grad av personaluppfyllnad med det nya förslaget. I sak logiskt och ingen formell skillnad hur det var i det förra personalförsörjningssystemet heller. Det hände ju faktiskt också att vi fick in kriminella som i ett led av återanpassning kunde fullgöra straff - under förutsättning att de inte ansågs vara någon fara och att prognos för anpassning fanns.

Det vi borde fundera över är vad det eventuellt nya beslutet kommunicerar. Det är en skillnad på vad de formulerade budskapen säger;

"Har du vad som krävs?"

och det implicit kommunicerade svaret:

"Ja, knappt grundskola!"

Det riskerar också att undergräva statusen för soldatyrket när det kan få andra sökanden att känna sig överkvalificerade. Lägger vi sen till låga ingångslöner och mindre förmåner vid växling till det civila livet efter fullgjort kontrakt, så blir bilden än dystrare.

Eftersom vi tidigare har kommunicerat att vi har en hållfast plan och att rekryteringen går bra enligt försvarsministern, så kan ju diskussionen om sänkta krav leda till att den bilden ifrågasätts. I det sammanhanget är det antagligen bättre att göra en sådan åtgärd nu, än att göra det hastigt om några år när Försvarsmakten står inför rekryteringsproblem, vilket skulle ge bilden av desperation. Det kan finnas skäl att påminna sig om att vi för närvarande har en relativt hög ungdomsarbetslöshet och inte någon högkonjuktur.

Frågan rör ytterst Försvarsmaktens attraktionskraft. För officersyrket är den något urholkad sedan kedjan dagersättning-utlandskommendering-kontrakt införts, utan några stimulerande ersättningar/förmåner som finns i jämförbara länder. Med den start som den här frågan om formella antagningskrav fått, så kan bilden sättas av ett låglöne- och lågstatusyrke. Risken blir stor att berättelsen i samhället kommer vara att om du inte kan eller får bli något annat, så kan du alltid bli soldat.

Egentligen är det vi ser symtom på ett hastigt genomfört och underfinansierat personalförsörjningssystem, och inga kommunikationskampanjer eller optimerade krav i världen kommer kunna ändra det. Vi har ett ordspråk för detta i Sverige:

"När snålheten bedrar visheten"

[Edit kl 1845] Försvarsministern skriver på sin blogg att det finns tre alternativ. Det refererade alternativet, oförändrade krav och oförändrade krav med vissa undantag. Linje 2?[Slut Edit]

[Edit kl 2100] Personaldirektören Per-Olof Stålesjösvarar nu på kritiken i SvD. Budskapet är att kraven ligger fast och att man tittar på eventuella undantag dvs. linje 2 enligt ovan. Förslaget att bredda basen ligger inte närmast beslut, men det finns och diskuteras, enligt Personaldirektören. Personaldirektören redogör också för gången vid anställning i kedjan antagning GMU-provanställningar efter godkänd GMU-anställning, vilket verkar vara logiskt. Det är bra att Försvarsmakten svarar snabbt, men det är lite besynnerligt att stabschefen vid Personalstaben, överste Peter Öberg, tycktes bekräfta SvD:s uppgifter när han intervjuades i morgonens SvD-artikel:

"Försvarsmakten säger att inget beslut ännu är fattat, men motiverar den föreslagna ändringen med att den vill få ett större rekryteringsunderlag.

- Vi vill ha möjlighet att rekrytera ur hela den befolkning som finns, säger överste Peter Öberg som är stabschef vid Högkvarterets personalstab till SvD.

Han säger att detta snarast är en återgång till det som gällde under värnpliktssystemet och försäkrar:

- Det finns ingen avsikt att sänka kraven på soldatens reella förmåga."

Själv hade jag kunnat leva med konkurrensalternativet. Stort urval i skolbakgrund, stegvisa krav som Personaldirektören beskrev, högre ingångslön och kraftig bonus efter åtta fullgjorda år. Då hade vi ökat möjligheterna att rekrytera och behålla välutbildad personal som motiverad sådan med kortare utbildning bakom sig. [Slut Edit]

[Edit 31/1 kl 0800] I dagens SvD kommenterar våra försvarspolitiker frågan med stor variation. Allt ifrån Allan Widman (fp) som pekar på det orimliga att ha för höga krav på hemvärnssoldater till Torbjörn Björlund (v) som menar att det är en konsekvens efter avskaffandet av värnpliktssystemet. Spännvidden visar att det inte är en helt enkel fråga, eftersom den bild vi vill ha av Försvarsmakten (hög status) ställs mot en önskan av bredast möjliga urval. Det lutar mot linje 2. [Slut Edit]

Sänkta krav för soldatantagning?

2012-01-30T12:54:00.007+01:00

Dubbla insatser på Casino Iran

2012-01-29T10:46:00.007+01:00

Måndagens beslut av EU:s utrikesministrar att genomföra fasade sanktioner mot Iran kan nu mötas av omedelbara motåtgärder av Iran. Inför dagens diskussion i det iranska parlamentet stegras nu spänningen. Enligt den iranska nyhetsbyrån Fars så uttalade vice ordföranden i det iranska energiutskottet, Nasser Sudani, att en lag finns förberedd som ska förbjuda export av energi till EU liksom import från dessa stater. Omvärlden inväntar också starten på övningen Stora Profeten 7, som enligt vissa uppgifter skulle starta i fredags och enligt andra i veckan som kommer. Anten är dubblad som man säger i poker.

Det kan naturligtvis vara fråga om propaganda, främst för inhemsk konsumtion inför de egna parlamentsvalen. Oavsett vilket så verkar åtminstone Nasser Sudani ha identifierat en svaghet hos EU, nämligen att beroendet är så stort på sina håll att man ville ge dessa länder tid att lägga om sina affärer. Om Iran skulle rösta igenom en sådan lag och verkställa den omedelbart, så skulle ett antal problem kunna uppenbara sig.

Efter att ha botaniserat runt i olika statistikdatabaser, så är det lätt att peka ut länderna med störst problem av ett sådant agerande. I absoluta tal är det Italien som står för den största energiimporten från Iran, medan det i relativa tal är ...Grekland som är mest beroende av den iranska energinexporten. Om Iran skulle genomföra lagen skulle Grekland och Italien, Spanien med flera tvingas köpa den iranska oljan via mellanhänder, vilket skulle öka priserna för Europa, inte Iran. Alternativet skulle vara en energiransonering, vilket känns måttligt troligt i januari kring Medelhavet. Särskilt Grekland, som under existerande avtal köper iransk olja till kraftigt rabatterade priser, kommer få stora problem vid ett iranskt exportförbud. Så stavas den mörka sidan av ett energiberoende. Måndagens stora sammanträde om Europakten kan ha en ny faktor på bordet i form av ökade räntor för de mest utsatta länderna.

Det är dock till Asien som Iran exporterar mest i ordningen Kina, Japan, Indien och Sydkorea. Det förekommer uppgifter om att Indien vill betala för den iranska oljan i rupier eller guld. Om Indien och Kina skulle börja handla olja i andra valutor än dollar kan det raskt bli fråga om obehagliga finansiella konvulsioner. Det är fullt möjligt för USA att svara genom att trycka mer pengar för att öka sin egen betalningsförmåga av bland annat sin statsskuld, vilket i sin tur skulle rasera värdet på kinesiska tillgångar i dollar. Detta är ett avlägset scenario fortfarande, men att tvinga in sin motståndare i hörn kan utlösa oväntade reaktioner.

Om vi återvänder till den mer troliga händelseutvecklingen på kort sikt finns det anledning att noga lyssna vad som sägs av de centrala aktörerna. En iransk strid i handelsfrågor skulle signalera politisk vilja att inte avvika från sitt atomprogram, vilket i sin tur förstärker viljan hos dem som hävdar att snart är det försent att stoppa Iran från att bygga bomben. Under World Economic Forum i Davos argumenterade den israeliska försvarsministern Ehud Barak att Iran snart når en "immun zon", där inte ens kirurgiska angrepp skulle kunna stoppa det iranska programmet. Igår nåddes vi dessutom av uppgifter att amerikanska försvaret vill ha extra pengar till att förbättra de enorma MOP-bomberna (Massive Ordnance Penetrator), så att de med säkerhet kan slå ut djupt begravna anläggningar.

En hel del av motståndet kring tanken på en attack mot det iranska atomprogrammet har varit de regionala konsekvenserna efteråt. Skulle Iran lyckas med aktivera ombud som Islamic Jihad, Hamas och Hizbollah? Skulle det regna raketer över hela Israel? Vad skulle hända i Irak? Nu kommer det annat ljud i skällan. Två nyligen utgivna rapporter från Begin-Sadat Centre for Strategic Studies respektive Institute of National Security Studies at Tel Aviv University talar om endast mindre följder och att Iran bara skulle kunna stänga Hormuzsundet ett kortare tag.

Det kan komma en dag då vi får begrunda det persiska ordspråket:

"Om lyckan har vänt sig ifrån dig knäcker du en tand när du äter gelé.“

några tidigare inlägg

OPLAN 1002-12 Anfallsplan Iran 12-01-03
OPLAN Chatrang Iranska militära handlingsmöjligheter 12-01-06
I dödens triangel Det iranska kärnvapenprogrammet i USA:s, Israels och Irans perspektiv 12-01-26

TT rapporterar att det inte blir något iranskt beslut i parlamentet före tidigast fredag. Enligt TT menar många bedömare att förbudet inte skulle slå så hårt mot Europa, eftersom Saudiarabien skulle täcka upp bortfallet. Jag är emellertid skeptisk till den saudiska förmågan att på kort sikt ersätta ett så stort bortfall på uppemot 1 miljoner fat per dag vid toppar.
DN
SvD
Aftonbladet
DN

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

USA satsar på obemannade farkoster och SF

2012-01-27T08:40:00.001+01:00

Igår presenterade USA:s regeringen hur det egna försvaret kommer att utvecklas framöver till följd av budgetnedskärningarna. Dessa är stora i reala termer, men inte så stora i relativa termer.

Armén och Marinkåren drar ned på personal, men inte mer än att man hamnar i paritet med de nivåer som rådde för tio år sedan. För Europas del innebär det en minska amerikansk närvaro, när bland annat två brigadstridsgrupper dras hem. I bakgrunden finns den nya militärstrategin och den rimliga tanken att världens rikaste region kan ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Om det kommer att ske är förstås en annan fråga.

När de gäller de blå försvarsgrenarna väljer USA att behålla en flotta med elva hangarfartyg. Förmågan att projicera makt på världshaven ökar också genom en satsning på ubåtar av Virginiaklass och hög fart i programmet att bygga Littorial Combat Ships för mer kustnära uppträdande. Dessa kommer antagligen att kunna stationeras på platser som femte flottans bas i Bahrain.

De mest spektakulära satsningarna görs på obemannade farkoster och specialoperationer. Med ett utökat nät av mindre baser ska USA kunna genomföra räder mot mål som terroristläger eller smuggling av avancerade vapen. Bägge företeelserna har flera fördelar, men också nackdelar.

När det gäller specialförband är dessa två. Insynen i dessas verksamhet är begränsad, vilket utgör ett problem för demokratiska stater. Den begränsade insyn är förståelig sett ur ett militärt perspektiv. Specialförband är små och sårbara och använder därför sekretess som ett skydd för förbanden. Ju mindre omvärlden vet om metoder, utrustning och beredskap, desto bättre. Skattebetalarna har emellertid rätt att veta vad som görs, och att gemensamma tillgångar brukas effektivt. Om militärt våld används är det rimligt att de, i vars namn det utförs (exvis svenska folket), genom någon funktion vet vad som pågår.

Det andra problemet är balansen mellan specialförband och konventionella förband. Det är en frestande tanke att bygga så många specialförband som möjligt, men det fungerar inte långsiktigt. Specialförbanden är en funktion av övriga stridskrafter. Utan en tillräcklig kvantitet av konventionella förband med hög kvalitet, så går det inte på sikt att vaska fram tillräckligt många operatörer.

Obemannade farkoster bjuder på ännu större utmaningar. Idag har USA 7500 UAV:er och fler lär det bli. Amerikanska företrädare utgår från att UAV:er kommer att innebära minskade kostnader och minskade risker för egen personal. Baksidan är svårigheterna att bekräfta mål i komplexa situationer när det inte finns en traditionell pilot i beslutscykeln. Detta kommer att förstärkas när USA tar nästa kliv, och låter robotar styra farkosterna.

Förra året flög experiment-UAV:n X-47B för första gången. I denna är det datorerna som med data från sensorer styr farkosten. Nästa år räknar Northorp Grumman med att kunna landa på ett hangarfartyg. Dessa typer av farkoster kommer att kunna förses med vapen som robotar, vilket öppnar för svåra diskussioner. En viktig regel i krigföringen är kraven på urskiljning. Hur görs den, och vem har ansvaret? Befälhavaren som med en elektronisk underskrift skrev på uppdragsordern? Företaget som tillverkade sensorn som inte kunde skilja på en skolbuss och en stridsvagn? Materielkontoret som gjorde en bristande upphandling när det visar sig att någon varnat för bristande kvalitet i tillverkningen?

I det kortare perspektivet kommer också kombinationen av specialoperationer och UAV-räder vara omstritt. Den attraktiva kombinationen av lägre kostnader och perceptionen att landet inte befinner sig i krig kommer att ifrågasättas. Det kommer att finnas en del indirekta kostnader, dels för att få tillgång till dessa baser och dels politiska kostnader i form av samarbete med regimer som har brist på mänskliga rättigheter. Själva krigsförklaringselementet genomgår också ett tvärt kast. Från Global War on Terror till Timelimited Military Action som i fallet med Libyen. Det är inte säkert att vare sig den allmänna opinionen eller motståndarna följer dessa försök till definitioner.

Krigföringens karaktär är stadd i ständig förändring. Jag ska försöka skriva något om de längre trenderna och betydelsen för vårt försvar lite längre fram.

Iranska kärnvapenprogrammet - I dödens triangel?

2012-01-26T07:48:00.002+01:00

Ingen kan väl ha undgått de uppskruvade tongångarna när det gäller det iranska kärnvapenprogrammet. I måndags beslutade sig EU för sanktioner mot den iranska olje- och petrokemiska industrin liksom sanktioner mot de som gör affärer med den iranska centralbanken. Något som vissa debattörer kallar för en ekonomisk krigsförklaring. Läget är väldigt bekymmersamt och utsikterna mörknar när det gäller en fredlig lösning. Häng med på ett resonemang om svårigheterna att nå en sådan, vilket ökar risken för väpnad konflikt.

Iran är ett stolt och väldigt heterogent land. Med sina 70 miljoner, mestadels unga, invånare aspirerar landet på en viktig roll i regionen. Landet rymmer flera större folkgrupper och stora skillnader i utblicken på världen och det egna landet. Från Tehran utgår styret från ett religiöst etablissemang som tog makten 1979 när shahen störtades. En teokrati, vars repression varierar, lutar sig på speciella grenar som ett revolutionsgarde och en väpnad milis.

Iran som energiexportör borde ju kunna försörja sig själv, men liksom alla måste man planera för framtiden. Oljefyndigheterna kommer att sina så småningom och landet har valt vägen att satsa på kärnkraft, vilket tyvärr ger kompetensen och materialet att bygga kärnvapen. Iran har under en följd av år uppvisat ett bristande samarbete med det internationella samfundet när det gäller transparens avseende landets utveckling på området.

För regimen skulle kärnvapen innebära en känsla av trygghet mot yttre fiender och därmed ökade möjligheter att utöva ökad repression mot folket, om det skulle behövas. Det skulle också ge möjligheter till ökat inflytande i regionen i allmänhet. I teorin skulle också Israel stå inför risken att bli utplånad som stat om Iran skulle använda kärnvapen i en överraskande attack. Det är dock inte säkert att regimen behöver framställa kärnvapnen just nu. Det kan räcka att nå den så kallade kärnvapentröskeln, där komponenter är samlade i tillräcklig mängd i skydd för att kunna framställa dessa vapen snabbt vid ett beslut. Att hålla igång ett fullt kärnvapenprogram är mycket kostsamt, och säkert en faktor som påverkar farten hos Iran.

Israel är därför emot utvecklandet av iranska kärnvapen. Ingen israelisk ledare vill ta ansvaret för att inte ha stoppat en ny förintelse, och ingen vill heller ge Iran allmänt ökat inflytande i regionen. Israel som själv med säkerhet besitter en kärnvapenkapacitet, även om den aldrig erkännts, skulle förlora inflytandet av sitt regionala kärnvapenmonopol. Det gör att den sittande premiärministern, Benjamin Netanhayu, strider hårt för att omvärlden ska förstå den iranska faran. För små och långsamma sanktioner riskerar därför innebära att Israel själv slår till först mot uppbyggnaden av programmet. Landet har en doktrin som innebär att det är berett att genomföra en sådan attack som sannolikt skulle kräva en dryg veckas flygaattacker.

Eftersom Israel i praktiken inte klarar av en längre kampanj mot Iran, så skulle det vara en fördel ur israeliskt perspektiv om istället USA tog på sig rollen att sätta ett våldsamt stopp för programmet. Det skulle också undvika alltför negativ perception i omvärlden som skulle bli fallet om Israel anföll överraskande på egen hand. Särskilt om det innebar störningar i det internationella energiflödet.

USA som brottas med krigströtthet och ett ökat fokus på den egna ekonomins uppbyggnad är inte i det allra bästa läget för en ny väpnad konflikt med större insatser. Fast president Obama gjorde redan under förra valkampanjen klart att han som president inte skulle tillåta iranska kärnvapen. Han är dessutom pressad av kongressen och nästan alla de republikanska presidentkandidaterna att inte vara för mjuk mot Tehran. USA har också ett intresse av att fullfölja sin satsning på Asien och borde inte vara intresserade att binda resurser i för stor omfattning i Mellersta östern för att handskas med följderna av ett angrepp mot Iran. Ur amerikanskt perspektiv är det därför bäst att skruva upp trycket med sanktioner.

För Iran innebär det minskade exportintäkter, eftersom landet får större omkostnader för att manövrera runt sanktionerna. Det innebär i sin tur försämrad ekonomisk utveckling i landet, vilket ökar risken för protester mot regimen. Denna, som upplever sanktionerna som ett försök till regimförändring, har därför ökat incitament att slå tillbaka med andra medel. Under tiden kan den fortsätta sin målmedvetna linje med att skydda vitala delar av kärnvapenprogrammet fortifikatoriskt. Tiden talar alltså för den iranska regimen i allmänhet, om den inte imploderar.

I Israel är synen på tiden densamma. Den gynnar generellt den iranska regimen. Dessutom är de amerikanska förhållandena antagligen mer gynnsamma nu för Israel än efter presidentvalet. Israel vet inte vilken president de får i USA eller hur kongressmajoriteten kommer att se ut. Det talar för en israelisk attack, om inte sanktionerna ger önskad effekt den närmaste tiden samtidigt som de iranska ingenjörerna arbetar oförtrutet med att begrava de vitala funktionerna under urberget.

För USA innebär detta att om sanktionerna är för svaga, så riskerar världen en israelisk attack eller iranska kärnvapen. Om de istället är för starka, så riskerar världen att Iran sätter sig till motvärn på något annat sätt. Det innebär att USA därför kommer att fortsätta sanktionslinjen och skruva upp trycket på Iran. Även om det är en militär dygd att ta initiativet i en konflikt, så gör det ingenting när det gäller Iran. Styrkeförhållandena är så ojämna att USA kan ta tillbaka detta vid behov. Genom att låta Iran ta ett kortvarigt initiativ som att stänga Hormuzsundet kan USA uppnå något mycket mer eftersträvansvärt, nämligen legitimitet.

Å andra sidan kan utdragna sanktioner trycka upp oljepriserna, vilket missgynnar USA och den ekonomiska återhämtningen. Det riskerar också utlösa tuffare iranska ekonomiska motdrag. Ett sådant skulle vara att göra upp affärer i guld eller någon annan valuta, vilket skulle påverka dollarns ställning. Det talar för att accelerera sanktionerna för att a) inte låta Iran vinna tid, b) minska risken för israelisk attack och c) om möjligt påverka den iranska befolkningens förtroende för regimen.

I mars är det val i Iran igen, och vägen dit kommer att vara kantad av utspel, övningar, demonstrationer och incidenter. De irakiska möjligheterna till motdrag är flera. Störst möjligheter har landet i linjen Irak-Syrien-Libanon. En annan mer överraskande riktning vore Kaspiska havet som jag skrivit om tidigare. En annan väg är att celler ur revolutionsgardet eller från samarbetspartners som Hizbollah genomför någon attack som exempelvis mot vetenskapsmän från väst.

De motdrag jag nämnde tidigare, byte av valuta och stängning av Hormuzsundet är antagligen för stora åtgärder för att Iran skulle ha den aptiten initialt. Landet bedriver en försiktig öppen utrikespolitik, men en betydligt mer aggressiv subversion mot sina yttre fiender. Detta talar för att vi får se någon form av terrorattack utanför regionen. Det förstärks av att azerisk polis igår arresterade tre män som anklagas för attentatsplaner mot israeliska mål i Baku. Samtidigt häktades idag den man i Thailand som misstänkts för förberedelser till terroristattack.

Denna stegvisa upptrappning hotas dock av den israeliska perceptionen. Benjamin Netanhayu som var på besök i Nederländerna för några dagar sedan, sa att Iran har fattat sitt beslut om att tillverka bomben. Under gårdagen gick Israels sändebud till FN till hårt angrepp mot omvärldens flathet mot Iran. Det talar för att risken för angrepp nu har nått en ny nivå.

Den sista utvägen är den som omvärlden hoppats på från början, nämligen en fredlig överenskommelse efter förhandlingar. Det förekom för någon vecka sedan uppgifter om att president Obama skickat en ny förhandlingsinvit till Irans högste ledare Khameni. Det är en rimlig strategi att försöka förhandla samtidigt som sanktionerna införs. Det som talar emot en förhandlingslösning är den historiska oförmågan att nå en sådan tidigare och att andra intressenter som Saudiarabien skulle tappa i inflytande kring Persiska viken.

Sammantaget är det nu en förhöjd risk för väpnad konflikt kring Irans kärnvapenprogram. Det är precis som i det judiska ordspråket:

"Från framgång till motgång är det ett litet steg. Från motgång till framgång är det lång väg att gå."

AB

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Rysk årsredovisning (ÅR) materielanskaffning 2011

2012-01-25T14:26:00.000+01:00

Biträdande försvarsminister Alexander Sukhorukov presenterade häromdagen utfallet av 2011 års anskaffning, enligt RIA Novosti. Han presenterade bland annat att den ryska krigsmakten mottagit 30 strategiska robotar av typerna Topol-M och Yars, två satelliter, 21 flygplan och 82 helikoptrar samt en fregatt.

Det kan ställas i relation till planerna som var 36 strategiska robotar, fem satelliter, 35 flygplan, 109 helikoptrar, en fregatt och tre ubåtar. Jag har tidigare skrivit om de ryska svårigheterna att uppfylla sina planer som beror på två huvudsakliga faktorer, nämligen en deformerad försvarsindustri och den stora korruptionen. Alexander Sukhorukov rapporterade att klagomålen över bristande kvalitet ökat de senaste åren.

Viljan är det dock inget fel på. Om de ryska planerna på 19000 Mdr rubel (1 Rubel ~ 0,22 SEK - red anm) för anskaffning av vapen och annat under åren fram till och med 2020 blir uppfyllda till 2/3, så är det en otrolig satsning på en modernisering av de ryska väpnade styrkorna. Det är detta perspektiv som vi har att förhålla oss till i en tid, där Europa drar ned på försvarsutgifter och USA genomför sin nya militära strategi med fokus på Asien och Mellanöstern. För 2012 har den ryska staten anslagit 908,44 Mdr Rubel i kontrakt, vilket motsvara drygt 200 Mdr SEK.

Det är annat än i Sverige, där finansdepartementet meddelade genom regeringens regleringsbrev att anslagskrediten på cirka 485 miljoner SEK dras in för anslagen till materiel samt forskning och utveckling. Se punkten 4.3.1 i dokumentet. Om jag förstått saken rätt, så ska denna trubbiga regel gälla hela statsförvaltningen. Detta är förståeligt, men kulturdepartementet har å andra sidan ingen risk för försenade leveranser av ett par flygplan eller något fartyg. De olika regeringarna fortsätter, oavsett färg, med ständiga och oannonserade förändringar av spelreglerna som drabbar ditt och mitt försvar.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Inringning till nästa akt i Libyen?

2012-01-24T12:53:00.002+01:00

För tre månader sedan gick ridån upp i Libyen. Landet utropades som befriat, den förre diktatorn hade lynchats och världen kunde nu skörda frukterna av ingripandet mot den forna regimen.

Tiden som förflutit har varit en blandning av delegationer, däribland en med vår biståndsminister Gunilla Carlsson, som uttryckt stora förhoppningar om återuppbyggnad och arabisk vår i allmänhet samt frustrationer kring de olika milisernas härjningar och bristande service.

På pluskontot kan vi skriva den stolthet och energi som finns i landet. Fler än en biståndsorganisation har vittnat om den unika situationen, där omvärlden sannolikt snabbt kan avskriva bistånd. Orsaken sägs delvis vara det mystiska Jamahiriyasystemet med lokalt självstyre.

Om det blir lugn och ro det vill säga. Rebellerna har haft flera skärmytslingar mellan varandra, oftast mellan enheter från städerna Zintan och Misrata. Svarta människor förföljs fortfarande och många sitter internerade i tillfälliga läger. Andra problem har varit bristande kvinnorepresentation enligt de utkast till vallagar som tagits fram, kritik från Amnesty om behandlingen av fångar, däribland Khaddafis son, Saif al-Islam Khaddafi och avstängningen av Khaddafilojalister från att söka ämbeten, vilket påminner om den irakiska de-Baathifieringen.

Den senaste veckan har flera illavarslande tecken dykt upp. Dels har islamister gått bärsärk i Benghazi i protest mot det nationella övergångsrådet, som anklagas för för litet införande av Sharialagar och för att bestå av alltför många före detta Khaddafilojalister. Till följd av dessa protester avgick vicepresident Abdel Hafiz Ghoga häromdagen, för att "rädda landet". Presidenten Mustafa Abdel Jalil har sin förklaringsmodell: Regeringen har inga pengar, och folket har inte gett regeringen tid. Han vädjade igår i ett tal i just Benghazi om två månader till för att få igång den basala samhällsservicen. President Jalil varnade för ett möjligt inbördeskrig. Frågan är om folket har det tålamodet när den allmänna meningen är att de styrande inte levererar samtidigt som de inte lyckats avväpna de olika rebellstyrkorna.

En plats, där de tröttnat är i det forna Khaddafifästet i Bani Walid, 18 mil sydost om Tripoli. Staden som är ett centrum för den mäktiga Warfahlastammen intogs igår av Khaddafilojalister. Intressant nog förnekade den libyske inrikesministern, Fawzi Abdelali, att detta hade något som helst att göra med den förra regimen. Regimen bullrar nu på och hotar bland annat med insats av det libyska flygvapnet, vilket skulle bli en intressant utveckling med tanke på händelserna i mars. Staden Bani Walid är väldigt lättförsvarad mot angrepp från utsidan, och intogs egentligen inte under det libyska inbördeskriget. Stamäldste förhandlade fram en överenskommelse som gav rebellerna tillträde till staden i utbyte mot vapenvila. Tålamodet verkar nu vara slut, och det blir intressant att följa utvecklingen i landet under februari. Övergångsrådet lär inte få två månader på sig att leverera, och risken ökar därmed för en destabiliserad situation som kommer påverka grannländerna och Europa.

Förnyad fartygsuppdatering Medelhavet/Persiska viken

2012-01-22T18:48:00.005+01:00

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

På temat större fartygs rörelse kring Medelhavet/Persiska viken kommer nu en ny uppföljning till tidigare inlägg.

Ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov befinner sig i centrala delarna av Medelhavet, där fartyget firade sin 20-årsdag i helgen med nya flygövningar med de medföljande SU-33 och SU-25 ombord.

De amerikanska hangarfartygen har nu bytt plats. CVN 70 Carl Vinson är nu på plats i Arabiska havet tillsammans med sina följefartyg. Det avlösta hangarfartyget CVN 74 John C. Stennis har passerat Malackasundet med östlig kurs. Hon kommer att kvarstanna i området för att bedriva övningar och genomföra örlogsbesök i Singapore och Filipinnerna. Det innebär att den Carrier Strike Group (CSG) som CVN 74 anför kommer att vara en veckas segling bort från Persiska viken under en längre tid.

CVN 72 Abraham Lincoln med sina följefartyg har nu nått in i femte flottans område, vilket innebär att USA alltjämt har två hangarfartyg i regionen som kan komplettera de stora flygbaserna i Qatar och Oman, där viktiga flygplansresurser också finns. CVN 72 kommer så småningom fortsätta sin segling med västlig kurs, men det är ingen vågad bedömning att denna CSG kommer att ta lite på sig genom Medelhavet, för att kunna vända om det krävs. Det skulle innebära att USA till mitten av februari kan ha tre hangarfartyget inom en vecka utanför Hormuzsundet.

I femte flottans område finns också amfibiestridsfartyget USS Makin Island med sina marinkårsförband och övriga resurser som Harrier och helikoptrar ombord. Fartyget och övriga fartyg i gruppen löste nyligen av USS Bataan, som nu är på väg hem och har nått Atlanten.

I närheten av henne finns den mycket moderna brittiska jagaren HMS Daring som avlagt örlogsbesök i Gibraltar på sin jungfrutur. Hon är på väg att avlösa fregatten HMS Argyll utanför Hormuzsundet.

Utanför sydöstra delen av USA besökte försvarsminister Leon Panetta igår och idag CVN 65 Enterprise som om en och en halv månad är planerad att genomföra sin sista seglats i amerikanska flottans tjänst. Försvarsminister Panetta tog tillfället i akt under sitt besök att tala om att han vill att USA ska bibehålla en flotta med elva hangarfartyg till skillnad från tidigare signaler från bland annat hans företrädare Robert Gates. Kongressen vill behålla elva fartyg, och var är väl en bättre plats för Leon Panetta att avslöja sin position än på Big E? Den gamle trotjänaren ska sedan avlösas 2015 av hypermoderna CVN 78 Gerald R. Ford som nu är under konstruktion på Newport Newsvarvet.

Så är läget dagen innan EU ska behandla oljesanktionsfrågan mot Iran. Inte oväntat har Grekland redan protesterat, eftersom landet är väldigt beroende av sin oljeimport från Iran. 2012 blir ett hett år.

[Edit] Ungefär samtidigt som inlägget skrevs gick CVN 72 Abraham Lincoln in genom Hormuzsundet utan incidenter, eskorterad av en kryssare, två jagare, en brittisk fregatt (HMS Argyll) och ett franskt örlogsfartyg. [Slut Edit]

DN

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Lars Freskers åker malplacerad?

2012-01-20T08:33:00.004+01:00

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

Till gårdagens inlägg skickade i natt Åke Eckervall en intressant och tankeväckande kommentar som löd:

"Så sann som Lars Freskers : På den åker som ....., så misplacerad är den i försvarsplaneringssammanhang! Jag gissar att den har kommit till i polemik mot vad författaren anser vara felaktig agerande av plaeringsfolket? Men eftersom anfallarens krigskonster är i ständig -i snabb takt - omvandling har försvararen att anpassa sig, det går inte att luta sig mot agrikulturella visheter. Det är en fråga om evolutionär anpassning à la Darwin.....den som inte klarar anpassningen.....försvinner. Så enkelt är det faktiskt."

Om vi bortser från att debatter bör problematisera frågor, inte sällan med en udd mot makten, så är det intressant att diskutera fenomenet.
Har försvarsdebattörer inte uppfattat förändringarna i omvärlden, och är Freskers uttalande malplacerad i försvarsplaneringssammanhang?

För min del handlar det inte om en polemik mot de som planerar, utan om hur inriktningarna från ledningen sett ut. Jag kan se två större brytpunkter som krävt anpassning av större mått. Warzawapaktens upplösande och attackerna mot WTC. I det första fallet handlar det om avsaknad av ny inriktning, det vill säga anpassningen gick för långsamt. Det tog drygt ett decennium att omsätta detta från förändringen till dess att ett ominriktningsbeslut var fattat. En sådan ackumulerad missanpassning som genomförs parallellt med efterbörden av 11/9 kommer ur takt. De analyser som såväl blå och röda försvarsberedningar lämnat har varit i stort korrekta, men inte kunnat omhändertas.

Vad är genomslaget för det kaukasiska lackmustestet? Var är det genomarbetade skyddet av våra informationssystem?

Jag är övertygad om att avsaknaden av doktrin är en viktig faktor för att det blivit så här. En annan faktor är brister i förmågan att utforma koncept med substans. Det innebär att steget blir för stort mellan de säkerhetspolitiska målsättningarna och den konkreta försvarsplanering som ska utföras. Vi vet inte hur och varför vi ska använda militär makt, och det blir därför ytligt med stöd av förenklade bilder (Powerpoint).

När vi sedan lägger på den reala resursminskningen blir kraven övermäktiga för de som har att verkställa vår planering. Här har nog graden av anpassning varit för tyst. Enskilda har uttryckt tveksamheter eller varningar för obalans mellan uppgifter och resurser. Det har inte blivit någon större debatt, delvis beroende på att vi inte lyckats få folket intresserat av frågorna. De är komplexa och läget i närområdet har varit stabilt.

Agrikulturell vishet eller inte. Det är precis som Lars Fresker menar. Det är den varsamt brukade åkern som klarar omväxlande väder i form av storm och solsken. Under förutsättning att den får näring.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Turkiet och Iran på kollisionskurs?

2012-01-19T12:57:00.001+01:00

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

Igår exploderade några raketer kring den turkiska ambassaden i Bagdad. Inga människor kom till skada och de materiella skadorna var små. Vad betyder detta?

Jo, det illustrerar på ett bra sätt hur frågan om Irans kärnvapenprogram påverkar omgivningen. Den turkiska tidningen Zaman rapporterade dagen innan att landets säkerhetstjänst varnat alla distrikt i landet för en möjlig attack av iranska revolutionsgardets Al Qods. Enligt tidningens uppgifter ska ett anonymt brev ha pekat ut amerikanska ambassaden eller något av konsulaten.

Turkiet har nyligen tagit en radar i drift för det gemensamma robotförsvaret, något som iranska företrädare pekat ut som ett mål vid en konflikt med omvärlden. Andra möjliga mål i Turkiet är allt som är associerat med Israel. De iranska möjligheterna att få stöd är störst i länder med stort shiitiskt inslag som Irak och Libanon, eftersom det är lättare att påräkna logistiskt stöd. Detta gäller till del i Turkiet, där det finns två shiitiska enklaver. Iran har bedrivit en kraftig uppbyggnad av Al Qods för underrättelseoperationer och våldsaktioner utomlands de senaste trettio åren. Men landet har också ett omfattande stöd och samarbete med andra organisationer som libanesiska Hizbollah och Islamic Jihad i Gaza/Sinai.

Just Hizbollah har en räckvidd över hela världen, främst i Europa och Sydamerika. I förra veckan arresterades också någon med vad som förefaller vara ett svenskt pass i Thailand misstänkt för att förbereda någon slags terroristattack i regionen. Enligt uppgifter till media ska det vara Hizbollah som är inblandade.

Den iransk-turkiska motsättningen är tydligast i Syrien, där Iran stöder regimen och Turkiet vill öka sitt inflytande för att kunna göra en framryckning i arabvärlden. Irans utrikesminister, Ali Akbar Salehi, är idag i Turkiet för samtal, föregivande atomprogramskonflikten mellan omvärlden och Iran. Min bedömning är att det kommer vara ytterst hårda budskap mellan parterna, och att relationen inte kommer förbättras. Länderna står för långt ifrån varandra, sedan Turkiet förändrat sina relationer med såväl Iran, Syrien och Israel.

Hela bilden i området präglas av ett lapptäcke av beroenden, konfliktytor och dimensioner. Det är religiösa skillnader i form av muslimer och judar, sunniter och shiiter. Det är etniska skillnader som turkar, perser och araber. Det är nationalistiska principer som är tydligast i Iran och Israel. Allt detta förstärks av allas inblandning i allas affärer. Tydligast effekt har detta när det gäller sanktionerna mot Iran som börjar ta tull. När omvärlden prövar en sådan strategi, så måste den förbereda sig på krig i olika former. Den iranska regimen kommer inte vika undan.

Som det heter i det persiska ordspråket:

"Bara sten kan krossa sten."

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Ny JAS Gripen till Sverige?

2012-01-18T08:26:00.002+01:00

I morse rapporterade Ekot att SAAB lämnat offert på 100 Gripen E/F tlll staten. [Edit] Uppgifterna är nu korrigerade till "spontan offert" som inte lämnats in till Försvarets materielverk. [Slut Edit] Planet har en ny flygkropp och ska enligt Ekot ha en amerikansk motor. Ett alternativ har också lämnats in om en stegvis uppgradering av de existerande planen i version C/D och en trimning av motorerna. Jag har tidigare skrivit om Gripens framtid här och här.

I sak är val av alternativ väldigt enkelt: E/F

Med en ny, större flygkropp med starkare motor kommer det vara en klassskillnad mellan denna variant och en uppgraderad C/D, för att inte tala om dagens variant. Prestandamässigt är det enda varianten som kan hävda sig mot omvärldens flyg om tio år. SAAB hävdar dessutom att E/F blir billigare än C/D+. Ett påstående som vid ett första påseende verkar konstigt, men som sannolikt är riktigt i ett produktionstekniskt perspektiv. Att gå in i en existerande flygkropp för att bygga om det mesta kostar mycket mer arbetstid än att göra det i en optimerad process.

Problemen är emellertid två. I ett underfinansierat försvar, så kommer vi tvingas att ta bort andra system för att få råd - även om det skulle kunna bli en liten höjning av anslaget framöver. Effekthöjningen i luftstridskrafterna blir inte av motsvarande förändring, eftersom systemet i övrigt är behäftade med brister. Vi har för få baser, svagt luftvärn, reducerad stridsledningsförmåga och för låg utbildningsståndpunkt på flygförarna för att fullt ut kunna ta tillvara på flygplanets prestanda. Att komma tillrätta med detta kräver ytterligare resurser, om exempelvis våra flygförare ska få 200 timmar per år.

Utöver bortprioriteringar av andra system eller resurstillskott, så kan vi också knyta oss närmare andra i ett NATO-medlemskap eller utökat operativt samarbete med grannländerna som ÖB dryftade i Sälen med gemensam incidentberedskap som början. Politiskt finns inget stöd för den första linjen och de grundläggande förutsättningarna att få till stånd något som liknar ett nordiskt försvarsförbund har inte förändrat sig heller.

Träskmarker är alltid obehagliga, synnerligen om man sitter fast i dem.

SvD

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Försvarsreformen på den tektoniska plattan

2012-01-17T08:10:00.005+01:00

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

Gårdagens mest intressanta uttalande om omvärlden kom inte i Sälen, utan i Ryssland av premiärminister Vladimir Putin. Enligt RIA Novostis rapportering om den artikel Putin författat på sin hemsida och till tidningen Izvestija, så varnade denne för globala obalanser i världen som den nuvarande världsordningen knappast klarar av att hantera. Han fortsatte:

"Fundamentally, what the world is facing today is a serious systemic crisis, a tectonic process of global transformation. This is a visible manifestation of a transition to a new cultural, economic, technological and geopolitical era"

Den ryske presidentkandidaten bedömer att världen står inför en turbulent period:

"This period will be long and painful. No illusions should be cherished"

Det är alltid intressant att ta del av vad världens ledare säger för att försöka förstå vad de har för utblick och budskap. Det finns all anledning att begrunda de allvarsamma orden från den ryske presidentkandidaten. De går inte att avfärda hursomhelst med tanke på läget i världen. Iran, Syrien, Egypten, Pakistan, Somalia, Nigeria, Nordkorea och Irak för att nämna de största krutdurkarna. Lägg därtill risken för recession, religiösa motsättningar i Afrika mellan kristna och muslimer i Sub-Sahara och mellan sunniter och shiiter i Mellanöstern samt Vitryssland som en joker i närområdet.

Därför kan det vara intressant att borra lite i hur det står till med försvarsreformen som syftar till att Sverige ska ha väpnade styrkor som tillsammans med andra ska kunna stabilisera närområdet och delta i internationell krishantering.

I söndags kommenterade försvarsministern på sin blogg med anledning av SvD artikel. En av statsrådets poänger var att reformen bara har löpt två år av de fem som gäller för perioden i inriktningsbeslutet. Reformen går i stort enligt plan är budskapet. Hur målet 2014 exakt ser ut är lite svårt att läsa ut, men en god vägledning i hur målet ser ut nu kan vi få i det senaste regleringsbrevet. Om vi tar markstridskrafterna, eftersom jag häromdagen pekade ut dessa som det största bekymret, så låter det så här:

" Utgångspunkter för myndighetens planering ska vara;
- Att kärnan i bataljonsstridsgrupperna ska utgöras av en angiven manöverbataljon,
- att en bataljonsstridsgrupp, med delar från olika manöverbataljoner, ska finnas tillgänglig från 2013-01-01,
- att en bataljonsstridsgrupp, där kärnan av stridsgruppen i huvudsak består av en angiven manöverbataljon, ska kunna stå i hög beredskap från 2014-01-01,
- att ett skyttekompani ska stå i beredskap för att kunna stödja en stridsgrupp från 2013-07-01 samt
- att förband inom bataljonsstridsgrupperna ska vara samövade."

Tydligt och konkret angivet av regeringen, men det är inte mycket om vi betänker hur regeringen uttryckte sig 2009 i propositionen Ett användbart försvar (s. 61):

"Uppsättandet av användbara och tillgängliga arméförband för flexibla bataljonsstridsgrupper är prioriterat under perioden 2010-2014."

Den 30. januari 2009 hade Försvarsmakten svarat på regeringens planeringsanvisning. I bilaga 1 (s.25-26) hittar vi en intressant uppräkning under rubrikerna Operativ förmåga I och II av vilka förband och system som enligt beräkningarna skulle bli klara efter hand. Några utdrag:

"....År 2014 finns de första stående armé-, lednings- och underrättelse- samt logistikförbanden......under 2013 samtidigt blir stående förband motsvarande två bataljonsstridsgrupper tillgängliga för nationella uppgifter.......Samma år (2014-red anm) är samtliga HKP14 och HKP15 levererade med begränsad förmåga, d.v.s. alla typinsatser kan genomföras men med begränsad effekt och uthållighet.....Luftvärnsbataljon med RBS 97 är operativ....SWECCIS är operativt.... och SLB/GTRS till motsvarande en bataljonsstridsgrupp anskaffat 2014."

En bättre bild av uppräkningen får vi om vi tar del av den presentation om FM svar på planeringsanvisningen som ligger ute på hemsidan hos förbundet AFCEA:s (Armed Forces Communications and Electronics Association) Stockholmsavdelning. Enligt förbundets verksamhetsberättelse 2009 höll förre insatschefen, generallöjtnant Anders Lindström, den 17. februari 2009 en sådan för 25 deltagare. Jag rekommenderar verkligen läsarna att ladda ned bildspelet (tar tyvärr 10-20 sekunder) och gå till sammanställningen på bild 16.

Ordna inte dopet förrän barnet är fött, som Vladimir Vladimirovitj skulle säga.

Försvarsministern och sedelräknaren

2012-01-16T07:31:00.002+01:00

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

Den första dagen i Sälen handlade i första hand om vår försvarspolitik. Programmet var späckat med försvarsministern, ÖB, utländska talare, riksdagsledamöter och ett par paneler för reflektion. Utsändningarna från konferensen börjar bli något hemvant, som en tradition likt julaftonsvärden eller Kalle Anka. Pernilla Ström gjorde debut som moderator i detta sammanhang och bidrog till att föra diskussionerna framåt.

Försvarsminister Sten Tolgfors tal var ganska förutsägbart med tanke på att han samtidigt hade debattartiklar inne i vardera SvD och Expressen.

Försvarsministern startade med en omfattande omvärldbeskrivning som var intressant, relevant och bjöd på små pärlor som tanken att "IT-hackare" kan vara vår tids Spetznaz. En kvalificerad elit som med precision angriper våra ledningssystem i inledningen på ett angrepp. Sten Tolgfors behandlade våra ömsesidiga beroenden med handel, komplicerade säkerhets- och hotbilder och behovet av solidaritet. Han tecknade också bilden av en multipolär värld med ny dynamik i norra Europa, men också de förestående europeiska försvarsnedskärningarna. Statsrådet gjorde en realistisk beskrivning av omvärlden som är nödvändig för den fortsatta analysen.

Den tog försvarsministern vidare genom att ge exempel på vad omvärldsutvecklingen innebär för utformningen av vår försvarsförmåga. Av naturliga skäl handlade mycket om samarbete utgående från reformbehov. Sten Tolgfors förutspådde en ökad rollfördelning vid insatser i framtiden. Olika länder står för hela funktioner istället för att skicka mindre enheter över bredden. Statsrådet hade sedan en obligatorisk uppräkning av allt som gick bra i den egna reformen och hur intresserade och bejakande omvärlden är av denna.

Som avslutning sträckte försvarsministern ut en hand till delar av oppositionen, socialdemokraterna och miljöpartiet, och bedyrade sin vilja till överläggningar. Han argumenterade också för att vi bygger säkerhet med andra, eftersom ingen klarar säkerhetsutmaningarna på egen hand. Innehållsmässigt var det ett tal som det är lätt att stämma in i det mesta av analysen. Det är inte där som marschkängan klämmer.

Det är i den efterföljande utfrågningen och uttalandena som det blir svårare att förstå eller hålla med. Statsrådet upprepade flera gånger för Pernilla Ström och publiken att Försvarsmakten är i "ekonomisk balans", vilket inte är samma sak som verksamhetsmässig balans. Även om Försvarsmakten har pengar att hyra in korttidssoldater för högvaktstjänstgöring, så innebär det att det inte finns tillräckligt med personal för att lösa den uppgiften i den ordinarie organisationen. Alla planlagda övningar som fått ställas in för att komma i "ekonomisk balans" nämndes överhuvudtaget inte.

Frågor kom också kring försvarsanslagen mot bakgrund av Officersförbundets rapport och chefen för Högkvarterets instämmande i budskapet, som jag skrev om i inlägget 2/3-försvaret. Sten Tolgfors hävdade om och om igen att det inte finns någon finansiering bortom nuvarande inriktningsbeslut till 2014. I sak en helt korrekt utsaga, eftersom ingen formellt har anslagit en inriktning bortom 2014. Men ekonomiska beräkningar finns redovisade bakom underlagen till regeringen.

På försommaren 2009 beslutade Riksdagen att anta regeringens proposition om det framtida försvaret. En insatsorganisation beslutades som ska vara helt intagen 2019. Som underlag för beslut fanns ett särskilt underlag från Försvarsmakten inlämnat 30 januari 2009, och som arbetades fram parallellt med Försvarsmaktens Utvecklingsplan (FMUP) för perioden 2010-2019. Denna lämnades in en månad senare till regeringen och beskrev med öppna och hemliga bilagor målsättningar och ekonomi. Hur skulle vi kunna ta beslut om en struktur som intas fem år bortom säkerhetspolitisk analys och finansiering? Svaret är att underlag fanns, men att alla inblandade har varit för optimistiska i antaganden och beräkningar.

I Försvarsmaktens arbetsordning framgår det i 3. kap 6 para:

"6 § Av 4 § 3 myndighetsförordningen (2007:515) följer att myndighetens ledning ska besluta en verksamhetsplan. Verksamhetsplanen benämns internt i myndigheten för Försvarsmaktens utvecklingsplan (FMUP). I FMUP anges de produkter samt den produktion av förband, förmågor, beredskap och insatser m.m. som avses bli genomförda nästkommande år och de därpå följande nio åren."

Det är inte förrän vi tar del av diskussionen kring Officersförbundets påståenden om obalansen mellan ambitioner och resurser som det går att förstå försvarsministerns perspektiv. Till Ekot kommenterade Sten Tolgfors igår propåerna om ökade försvarsanslag:

"Där finns inga underlag än. Först måste underlag tas fram och sen får man bereda uppgifter som möter utgift då".

Tydligare än så har ingen försvarsminister tidigare uttryckt ekonomisk ramstyrning för en av statens viktigaste uppgifter, och allt faller på plats.

Wiseman
Chefsingenjören
SvD
Aftonbladet

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

2/3-försvaret

2012-01-15T08:57:00.005+01:00

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

När Rikskonferensen i Sälen startar idag, så finns det en stor risk att vi får bevittna födelsen av 2/3-försvaret. Dräktighetstiden har varit lång, och vem som är pappa lär förbli omtvistat. Det finns ingen som kommer att basunera ut denna födelse med fanfarer, och om frågan skulle ställas skulle många dementera att så var fallet. Framgång har många fäder, men misstag är föräldralösa som John F Kennedy sa.

Officersförbundet presenterade i veckan en rapport som indikerade att anslagen bör ökas med drygt 8,5 Mdkr för att bevara den nuvarande ambitionen 2019. Alternativet är att idag att skära bort 6 Mdkr om försvaret inte får kosta mer 2019 än idag. Chefen för Högkvarteret, generallöjtnant Jan Salestrand, uttalade i klarspråk att rapporten stämde budskapsmässigt med Försvarsmaktens uppfattning. Jag är tyvärr pessimistisk om möjligheterna att vända trenden.

Vår försvarsförmåga har helt enkelt drabbats av dålig timing. I veckan intervjuade SVT:s Mats Knutsson statsminister Fredrik Reinfeldt som gav besked om att de första prioriteringarna är att säkra välfärden samt ordning och reda i statsfinanserna. Därför blir det sannolikt inget femte jobbskatteavdrag. Den ekonomiska prognosen pekar helt enkelt nedåt, och några dagar senare sänkte S&P kreditbetygen för nio europeiska länder, däribland Frankrike och Italien. Det innebär att den insikt som många deltagare i Sälen har fått så sakteliga om obalansen mellan ambition och resurser, inte kommer att få något större politiskt manöverutrymme.

I programmet för Sälen finns inte någon punkt som diskuterar prognoserna om ökad kamp om resurser som energi, vatten och råvaror som mineraler och metaaler. Vad innebär förändringar i livsmiljön och befolkningstillväxt? Hur säkrar vi handels- och transportflöden, så att den globala handeln kan upprätthållas? Vad betyder den militärstrategi som president Obama presenterade i förra veckan liksom den ryska utvecklingen? Hur ser den europeiska försvarsviljan ut om tio-tjugo år, och vem vill betala? Hur ska Sverige kunna fortsätta vara en attraktiv partner i den internationella krishanteringen? Vad ska vi med militär makt till?

Vad menar jag då med 2/3-försvaret? Jo, det är ett försvar som finns i två tredjedelar av landet, innehåller knappt två försvarsgrenar och har ett nytt personalsystem som bara når 2/3 av det önskvärda slutläget.

När det gäller försvarsgrenarnas stridskrafter, så har dessa besvärande brister. Flyget har varit drabbade av stora ingrepp i stridslednings- och bassystemen, vilket kommer att ta lång tid att återhämta sig ifrån. Den nödvändiga utvecklingen av Gripensystemet riskerar också att bli stympad av ekonomiska skäl. För att Sverige ska ha tillräcklig kapacitet krävs minst 80 flygplan av ny version, eftersom en andel alltid är utanför systemet i form av översyner och utbildningar. Marinen har också varit utsatt för stora konvulsioner. Flytt av ubåtsflottiljen från Stockholmsområdet till ny gruppering i Karlskrona har inneburit besvärliga förluster av kompetent personal, basorganisationen är hårt hållen och Visbysystemets sjösättning har försenats flera gånger. Det finns ingen reell marinbas på västkusten, fast det är där vår utlandshandel utgår ifrån.

Armén är kanske hårdast drabbat. Med nuvarande planering kommer det 2019 finnas två brigadstridsgrupper som kan genomföra kvalificerad anfallsstrid. Eftersom vi har fem viktiga områden ur operativt perspektiv i form av Mälardalen, Göteborg, Skåne, Gotland och Boden-Luleå, så är det en ekvation som inte går ihop. Jag hoppas och tror mycket på Hemvärnet och de nationella skyddsstyrorna, men lokalt kan de inte avgöra en strid mot en kvalificerad motståndare. För att kunna delta i internationella krishanteringsoperationer med 2000 soldater behöver vi dessutom en volym som kan bära denna förmåga. Armén är också sist i tågordningen när det gäller uppfyllnad av det nya personalförsörjningssystemet. Det förstärks av den nya principen att färdigställa hela krigsförband före uppfyllnad av bredden. Vid nyåret 2014 har vi en (!) bataljonsstridsgrupp (~1200-1500 soldater) i hög beredskap enligt det senaste regleringsbrevet.

Försvarsmakten saknar kvalificerade förband i området från Uppsala ända till Luleå samt på Gotland. Flera debattörer brukar framhålla vikten av att kunna gruppera flyg på Uppsalas gamla flottiljområde Ärna. Det har sina fördelar, men än bättre är att ha flyget något undandraget. I triangeln Östersund-Färila-Lycksele liksom Borlänge-Karlstad skulle grupperade svenska flygförband få en initial förvarning om anfall med kryssningsrobotar som inte är fallet med Ärna, Malmen eller Kallinge. Med den nya strategin med att ge och ta emot hjälp skulle linjen Trondheim-Östersund vara en av de viktigaste livlinorna. Gotlands betydelse för operationer i och ovanför Östersjön har de flesta redan insett.

När det gäller personalen, så är planen njugg. Andelen kontraktssoldater har redan justerats nedåt för att få råd med tillräckligt många soldater i förbanden. Utbildningstiden för en tidvis tjänstgörande soldat är för kort för att denne ska få en ärlig chans att behärska de vapensystem som ingår i förbanden, vilket innebär att förmågan därför blir mindre än vad som planerades. Lönen för kontraktssoldaterna är låg, vilket kommer att påverka rekryteringen negativt. Om inte kvantiativt, så kvalitativt.

Om våra utlandsoperationer dras ned och övningsverksamheten hålls på låg nivå, så finns det få incitament för unga att välja ett yrke som soldat framför ett som montör med bättre lön. I dagens SvD skriver Mikael Holmström om hur Försvarsmakten i år korttidsanställer 150 soldater för att kunna klara av uppdraget att bevaka statschefen. En krigsförbandschef säger till SvD att det som tog åtta månader att utbilda en värnpliktig för, tar nu tolv månader för en anställd med reglerad arbetstid. Utbildningseffektiviteten är alltså 2/3 i exemplet.

..................................................

De flesta av oss har egna erfarenheter eller känner någon som har haft högre ambitioner än vad ekonomin medgett. Paret som letar fritidshus och tar lån på egna bostaden. Den ena personen vill gärna ha dubbelgarage, marmorbänk i köket och sjöutsikt - medan den andra multiplicerar övertiden under enstaka månad med tolv och räknar med att få gratis hantverkshjälp av vänner, för att kunna övertyga banken om att det går. Något intresse av att gå upp från deltid till heltid för att förbättra inkomsterna verkar inte finnas. Inte sällan bevittnar en förvånad omvärld också hur paret går vidare med ny bil och resa med hela familjen till Thailand.

På samma sätt förhåller det sig med försvaret. Tre väsenskilda koncept inom de senaste tio åren och låg betalningsvilja. Den politiska makten ville så väl, medan myndigheten lämnade underlag som talade om att det gick. Det stundar bistrare tider för hushållet på Jakobsgatan-Lidingövägen. Snart knackar Lyxfällan på dörren.

SvD

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Nyheter 01-14

2012-01-14T13:53:00.001+01:00

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

Idag är det vilodag inför Sälen, för att kunna skriva ett inlägg till i morgon förmiddag. Istället har bloggrollen uppdaterats med nya bloggar som skriver om försvars- och säkerhetspolitik i olika perspektiv. Ambitionen är att att ha bloggar som skrivit frekvent under längre tid med tonvikt på Akademins verksamhetsområden. Det gör att en av landets bästa bloggar med egen bearbetning, Cornucopia? inte är med, eftersom den i huvudsak behandlar ekonomi. F&S kommer direktlänka till den istället när intressanta inlägg finns som hänger ihop med egna inlägg.

Nya på bloggrollen idag är:

Borneos loopar
En doktorand funderar
Klart skepp
Morgonsur
Observationsplatsen
Sinuhes samtal
Skipper

Uppdatering av fartygsrörelser kring Mellanöstern

2012-01-12T21:14:00.004+01:00

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro - Lars Fresker

Då är turen kommen till att så smått uppdatera större fartygs rörelser kopplat till Mellanöstern i likhet med tidigare inlägg.

Om vi börjar på den ryska sidan, så har hangarfartygsgruppen Admiral Kuznetsov gått västerut, och splittrats något. Fregatten Ladny har gått hem och beräknas nå Sevastopol i morgon. Övriga fartyg bedriver övningar i mellersta Medelhavet, och kommer att komma tillbaka till östra delen så småningom - möjligen via Tunisien. I Adenviken har jagaren Admiral Tributs anslutit med följefartyg för att avlösa Admiral Panteleyev i att genomföra anti-piratuppdrag.

På den amerikanska sidan har CVN 70 Carl Vinson nått fram till 5. flottans område. Uppgifterna varierar om hon gått igenom Hormuzsundet eller inte. Hangarfartygsgruppen har en extra kryssare med sig än brukligt. Denna grupp ska lösa av hangarfartygsgruppen kring CVN 74 John C. Stennis som därefter går till hemmabas. USS John C. Stennis har haft två hektiska veckor. Först blev fartyget hotat av iranska företrädare, sedan har gruppen kring fartyget varit inblandad i två räddningsaktioner av iranska fiskare och så har de första flygningarna med RQ-4 Global Hawk startat från fartyget för att från drygt 20000 m höjd i 24 timmar övervaka området kring Hormuzsundet. För närvarande har US Navy alltså två hangarfartyg i området, vilket har skett två gånger de senaste 18 månaderna enligt uppgifter till pressen. Enligt andra uppgifter har USA i genomsnitt 1,7 hangarfartyg i området.

CVN 72 Abraham Lincoln kastade igår loss från Laem Chadang i Thailand, och befinnas sig nu i Indiska Oceanen på väg att transitera 5. flottans område på väg mot ny hemmahamn i Norfolk på amerikanska östkusten. Det innebär att det kommer att finnas tre hangarfartyg i området i början av nästa vecka. Om CVN 74 går österut och CVN 72 fortsätter västerut, så kommer USA ha tre hangarfartygsgrupper inom en veckas seglats från Persiska viken i ytterligare en tid. I området är också USS Makin Island i färd med att avlösa amfibiestridsgruppen med USS Bataan i centrum.

I Atlanten har CVN 65 Enterprise gått ut med följefartyg på en av de avslutande övningarna inför sin sista seglats i amerikanska flottans tjänst. Längre norrut har kanadensiska fregatten HMCS Charlottetown lämnat Halifax i söndags för att gå till Medelhavet för att lösa av HMCS Vancouver i operationen Active Endeavor. Hon hinner inte ifatt den avancerade jagaren HMS Daring ur Royal Navy som lämnade Portsmouth igår för att avlösa fregatten HMS Argyll i området kring Arabiska havet. På den franska sidan har luftvärnsfregatten Forbin gått till östra Medelhavet. Det förekommer uppgifter om att det enda franska hangarfartyget Charles de Gaulle är på väg till Periska viken också i närtid, vilket jag sätter ett litet frågetecken för. Fartyget har legat på varv under senhösten, och var tidigare inplanerad för att påbörja flygträning i slutet av januari.

Alla dessa rörelser, utöver de som sker under ytan och i luften, sker mot en fond som de senaste dagarna bestått i iransk annonserande av urananrikning i Fordo utanför Qom, mordet på kärnteknikforskaren Mostafa Ahmadinejad Roshan, ryskt ifrågasättande av Irans manövrar samtidigt som ordföranden i det ryska säkerhetsrådet, Nikolaj Patrusjev, hävdade att Israel är på väg att putta in USA i ett krig med Iran. Och då glömde jag att den indiska regeringen meddelat de indiska raffinaderierna att den sannolikt inte kommer att begära undantag från oljeembargot mot Iran. Det handlar om motsvarande 80 Mdr SEK per år.

2012 blir ett hett år.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Officersförbundets rapport om försvarets ekonomi

2012-01-11T12:08:00.003+01:00

Trogna läsare kommer ihåg en och annan formulering om underfinansiering från F&S när det gäller försvarsreformen, och kanske också det mycket lästa inlägget Hej Matematik - Kapitel Militärt försvar. Nu kommer understöd i denna uppfattning när Officersförbundet presenterade sin rapport Försvarets anslagsutveckling - Tid för långsiktighet - nu på förmiddagen.

Officersförbundet har tagit ett något annorlunda, men pedagogiskt, grepp för att tydliggöra två olika alternativ. I det ena alternativet Anslagsutveckling vid kompenserad köpkraft räknar förbundet på vad anslaget måste vara 2019 i 2011 prisläge för att försvaret ska ha samma köpkraft som idag. Notan är en ökning på drygt 8,5 Mdkr.

I det andra alternativet Anslagsutveckling vid tidiga nedskärningar för att hantera köpkraftsminskning inom ram räknar rapportförfattarna baklänges. Om anslaget till Försvarsmakten ska vara oförändrat 2019 i 2011 års prisläge, så måste den politiska nivån redan i år skära bort 6 Mdkr.

Nedläggningar inom basorganisationen, insatsorganisationen och avveckling av stora materielsystem skulle krävas. Fast de 6 Mdkr skulle svårligen kunna tas ut 2012 i alla fall. Det är intressant att förbundet landar på en liknande obalans som uträkningen i Hej Matematik gjorde.

Officersförbundet har använt bland annat rapporter från FOI om materiel och personal, ESO-rapport om 20 års försvarsreformer, BU 12, FM kvartalsrapport 2 2011 och Claes Bergströms studie som uppmärksammades här för någon månad sen. Förbundet medger att det kan finnas metodologiska brister i rapporten, men menar att resultatet indikerar att en omfattande ekonomisk utredning av försvarets förutsättningar måste göras.

För att nå fram till resultatet har förbundet satt upp några antaganden. Det krångligaste är effekterna av brister i Försvarsprisindex (FPI), där Försvarsmakten får sätta av 1,7% av förbandsanslaget för att kompensera denna brist för personalkostnader, vilket sker idag. Nästa antagande är en kortare genomsnittlig kontraktstid (4 år) än de 6 år som Försvarsmakten räknar med. Det kan alltid diskuteras om det är rimligt. Claes Bergströms studie stöder förbundets hypotes. Andelen av den totala differensen är ganska låg, varför utfallet blir en liten justering om kontraktstider skulle hålla.

Ett tredje antagande utgörs av den 3,5 % kostnadsökning som sker på materielsidan enligt FOI. Försvarsministern har invänt att historiska data kanske inte gäller på en marknad, där köparna håller i pengarna och nationer samarbetar med gemensam utveckling och gemensamma inköp. Å andra sidan ger mindre serier högre styckepriser och alla samarbeten blir inte billigare som exempelvis Eurofighter eller varför inte Helikopter 14. Dessutom så kan omsättningen av det så kallade materielberget (nyskapat ord) innebära ytterligare fördyringar. Sammantaget talar det för att rapportförfattarna har en rimlig bild av kostnadsutvecklingen för materiel.

För det fjärde anser förbundet att det är oklart om det blir några rationaliseringar alls av försvarslogistiken. Frågan är för närvarande återremitterad, och det är tveksamt om det går att ta hela beloppet som har varit regeringens ambition, särskilt som det nu börjar klarna att en hel del omställningskostnader inte varit medräknade i de utredningar som gjorts. Men, den lilla del som statsmakterna kan spara på överföringen till Försvarets materielverk och därmed blir minus i förbundets prognos, kompenseras av det faktum att förbundet lagt oförändrade kostnader för forskning och utveckling.

Totalt sett innebär detta att det är svårt att i stort falsifiera förbundets rapport. Det kan kanske en djup ekonomisk utredning göra, om förbundet får igenom sitt förslag. Tills vidare har nu Officersförbundet sällat sig till dem som offentligt kommit till slutsatsen att försvarsreformen är underfinansierad. Förbundet anger tre skäl till detta: Otillräcklig kostnadskompensation, höga politiska ambitioner och uppskjutna beslut om materielinköp.

Det har varit tvära kast de senaste tio åren. Högintensiv utvecklingstungt koncept för strid hemma, Lågintensiva insatser här och nu långt borta, Omedelbart gripbara förband med nytt personalsystem för insatser med andra i närområdet. Under dessa omställningar har reella ekonomiska neddragningar pågått. Lars Fresker fångar det bäst i sin inledning:

"På den åker som ständigt plöjs kan inget gro"

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Tild~d oXOmar och andra cyberfenomen

2012-01-10T08:03:00.004+01:00

Utvecklingen på cyberområdet går fort. Fler och fler attacker blir kända. Om det beror på att det blvit fler attacker, skyddet har förbättrats så att fler upptäcks eller att rapporteringsviljan har ökat är oklart.

De stora antivrusföretagen Kaspersky och Symantec har på varsitt håll lyckas dechiffrera Stuxnet och rapporterar att Stuxnet är en del av något större. I själva verket har någon konstruerat en grundplattform som kan moduleras för attack (Stuxnet) eller spionage/spaning (Duqu) eller något annat okänd i tre olika varianter. Ansvariga vid företagen liknar koncepten vid biltillverkning, där tillverkaren från samma bottenplatta kan bygga olika modeller för att vara kostnadseffektiva i produktionen. Alla de sju olika filerna hade symbolen ~d i sitt namn, varför samlingsnamnet på mjukvaruplattformen är Tild~d eller Tilded. Ingen av experterna som Christian Science Monitor intervjuat tror att upptäckten kommer innebära att tillverkaren blir identifierad av denna.

I en annan del av världen utsattes nyligen säkerhetskonsultbolaget Stratfor för en attack som det lösa nätverket Anonymous anklagas för. Genom att skaffa sig tillträde till användardatabasen har någon lyckats komma över cirka 850000 olika användaruppgifter avseende lösenord. De cirka 75000 betalande kunderna har i samband med detta fått sina kreditkortsnummer röjda och därmed sammankopplade till lösenord som kanske kan användas i andra sammanhang. The Guardian har låtit en expert undersöka den lista som ligger ute på databasen och rapporterade häromdagen att 221 anställda inom brittiska försvaret och 242 NATO-tjänstemän på det här sättet löper risk att få sina uppgifter utnyttjade för dunkla syften. Cirka 19000 personer associerades till den amerikanska .mil-adressen. Represententer för den brittiska regeringen framhåller att det inte finns någon risk för de egna systemen och att det brittiska Computer Emergency Response Team ger råd och riktlinjer för hantering av systemen.

En annan, potentiellt farligare, hackning har gjorts mot israeliska privatpersoner av någon som påstår sig vara saudier med signaturen oXOmar. Genom att ta sig in i 80 olika hemsidor för shopping under 6 månaders tid, så har kring 400000 israeliska kreditkontouppgifter blivit exponerade. Den biträdande israeliske utrikesministern, Danny Aylon, kallar det hela för en terroristhandling och att Israel kan slå tillbaka mot den som underminerar Israels cybersuveränitet. Han kan bli bönhörd, eftersom israeliska hackare påstår sig ha gjort samma sak mot saudiska medborgare och bara väntar på rätt ögonblick att tillkännage sin framgång. Det hela skulle enkelt kunna eskalera på ett otäckt sätt om de olika hackarna mer systematiskt gav sig på samhällstjänster som banker och elsystem.

Behovet av internationella konventioner och lagstiftning är betydande. Ett väldigt stort problem i sammanhanget är möjligheten att koppla individer till IP-adresser vid aktuell tidpunkt för olika slags dataintrång. Om intrånget kommer från ett annat land är det just nu i princip omöjligt om inte det landets myndigheter occh operatörer vill eller kan samarbeta. De oklara gränserna i moderna konflikter är ett problem för att kunna klassificera aktörer och genomföra åtgärder inom ramen för ett rättsamhälle.

Hur ser det ut i Sverige? Vi ligger bra till både tekniskt och konceptmässigt när det gäller skydd, men stuprör mellan sekqtorer och myndigheter begränsar möjligheterna till koordinering. Inte mycket har hänt sedan Försvarsutskottet i april 2000 i samband med ett yttrande om propositionen Ett informationsamhälle för alla; uttalade:

"Försvarsutskottet delar regeringens uppfattning att ansvaret för informationssäkerheten även fortsättningsvis skall ligga hos de myndigheter, företag och organisationer som har det normala verksamhetsansvaret. Ställningstagandet är - som anförs i motion T29 - okontroversiellt. Informationssäkerheten kan inte betraktas som något annat än en normal del av verksamheten. Denna ordning är emellertid inte tillräcklig. Tvärsektoriella hot kräver tvärsektoriella lösningar. Ansvarsfrågorna i ett mer nationellt perspektiv måste nu äntligen klaras ut.

Det är utskottets mening att den utredare som nu arbetar måste lämna förslag till hur en tvärsektoriell samordning för IT-säkerhet och skydd mot informationskrigföring i Sverige bör utformas.

Utskottet erinrar om riksdagens tidigare tillkännagivande i frågan (bet. 1995/96:TU19). Försvarsutskottet utgår således från att regeringen snarast därefter återkommer till riksdagen med förslag som redovisar de konkreta åtgärder - och eventuella författningsförslag - som behövs för ett mer samlat ansvarstagande för Sveriges informationssäkerhet än hittills."

I den svenska debatten saknas också det offensiva perspektivet. Som jag skrivit tidigare, så finns det flera likheter med flygkrigföring som vi måste förhålla oss till för att kunna ta ställning. Utmaningen blir att utforma ett IT-försvar med reell förmåga utan att trampa på individens rättigheter. Här finns det anledning att följa Finland som ligger längre fram i tankeprocessen.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Syriske försvarsministern besöker Admiral Kuznetsov

2012-01-09T12:21:00.003+01:00

Igår besökte [Edit] syriske försvarsministern [slut Edit], amiral Dawood Rajiha, det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov, utanför den syriska hamnstaden Tartous. Den syriske amiralen hade sällskap av den ryske ambassadören Azamat Kulmukhametov. Tartous är också säte för Rysslands enda bas i Medelhavet, där cirka 600 anställda för närvarande rustar upp denna. Det enda hangarfartyget i den ryska flottan är på seglats från Murmanskområdet till Medelhavet tillsammans med en jagare, två fregatter, troligen enstaka ubåt(ar) samt stödfartyg. På hangarfartyget medföljer stridsflyg av typen SU-33 och SU-25 samt helikoptrar. För Syriens del innebär örlogsbesöket ett viktigt politiskt stöd i det lågintensiva inbördeskrig som pågår i landet.

Meanwhile....

....så har en iransk domare dömt den förre amerikanske marinkårssoldaten Amir Mirzai Hekmati till döden för spioneri. Hekmati, som enligt anhöriga i USA åkt till Iran för att besöka sina gamla släktingar stod åtalad för att försökt att infiltrera det iranska underrättelseministeriet. Före jul sände iransk TV en "bekännelse" av Hekmati under rättegången. Enligt USA har inte diplomater från Schweiz, som företräder USA i landet, fått besöka Amir Mirzai Hekmati före eller under rättegången. USA kräver att han släpps fri.

Tyska personalsiffror

2012-01-08T16:54:00.001+01:00

För snart ett halvår sedan skrev jag ett inlägg om den tyska personalförsörjningen. Det är nu dags för en uppföljning inför Sälen.

Strax före jul hade Berliner Zeitung en artikel om avgångssiffrorna från de frivilligtjänstgörande i Bundeswehr som ryckte in den 1. juli 2011. Denna var nämligen enligt ny statistik uppe i 27,7 %. Enligt de regler som finns kan de frivilligt tjänstgörande sluta de första sex månaderna utan att uppge särskilda skäl. I en imponerande så kallad spin jämförde den tyske försvarsministern Thomas de Maizière med siffror från industri, handel och hantverk och landade i slutsatsen att siffrorna inte ligger väsentligt högre än i dessa sektorer (23 % bryter provanställningar där). Siffrorna för de som ryckte in i oktober ser dessutom ännu bättre ut hävdade de Maiziére. F&S skattar slutligt utfall för dessa till 22 %, baserat på de tre månadernas första siffror på 17 %.

Två problem i sammanhanget är att även den gamla civilplikten är förändrad i Tyskland på ett liknande sätt med ett frivilligsystem. I det nya ersättningssystemet för denna är avgångssiffrorna kring 7 %, nästan en fjärdedel av andelen avgångar för Bundeswehr. Oavsett hur det står till i andra sektorer, så verkar 28 % avgångar vara ett dyrt sätt att rekrytera. Det synes också som om Tyskland ännu inte fått rätsida på att hitta kandidater med rätt motivation för tjänstgöring i Bundeswehr när det visar sig att de hellre tar en studieplats så fort det tillfället uppenbarar sig. Dessutom kom en femtedel av avgångarna efter arbetsgivarbeslut på grund av bristande fysisk förmåga. I det sammanhanget kan det vara värt att tipsa om The Telegraphs artikel om Territorial Army, där försvarsanalytiker påstår att endast 5 % av personalen är tillräckligt fältduglig för tjänstgöring i operationsområden. Detta trots att TA:s personal övar varje onsdagkväll, 20 helger om året samt en tvåveckorsövning på sommaren.

Alla länder har sina egna förutsättningar, och det är inte helt jämförbara system. Det tyska frivilligsystemet är någon slags extra buffert för de anställda soldaterna. Å andra sidan, så är rekryteringsmålen väldigt lågt satta och de tyska ålderskullarna rekordstora till skillnad från de som Sverige ska förlita sig på de närmaste åren. Vi får hoppas att ansvariga vänder och vrider på frågan om personalförsörjningssystemet i Sälen, eftersom det är helt avgörande för försvarsreformen.

Slutligen, en liten efterlysning. I debatten kring en annan artikel om personalförsörjningen berättade signaturen Farbveckan -86 om att 17 stycken människor slutat (slutet av september) av de 56 som ryckte in i vecka 5 2011 för GMU vid det förband denne arbetar vid. Vad är siffran nu, snart ett år efter inryckningen? Har några av läsarna andra erfarenheter att dela med sig av?

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Hangarfartygsrörelser i och kring Mellersta östern

2012-01-07T09:43:00.003+01:00

Kring Lucia gjorde jag den första uppföljningen av hangarfartygsrörelser som sedan följdes av en till på julafton. Nu känns det aktuellt med en till, eftersom Admiral Kuznetsov är framme i östra Medelhavet efter att ha bedrivit en hel del flygträning mellan Malta och Kreta dagarna efter nyår. Idag väntas ett par av följefartygen, jagaren Admiral Chabanenko (Norra flottan) och vår gamla bekant fregatten Yaroslav Mudry (Östersjöflottan) genomföra flottbesök i den syriska hamnen Tartus - tillika Rysslands enda bas i Medelhavet.

Uppvisningen av politiskt stöd kommer i ett läge, då Arabförbundets övervakningsinsats har tappat trovärdighet och regimen har utlovat en "järnnäve" som svar på gårdagens bomb i Damaskus som krävde minst 25 människors liv. Flottbesöket skall enligt uppgift vara några dagar, och sen lär väl den ryska hangarfartygsgruppen uppehålla sig i Medelhavet en tid framöver.

På den amerikanska sidan har gruppen kring hangarfartyget CVN-74 USS John C. Stennis varit inblandad i en fritagning under gårdagen av 13 iranska fiskare, som varit gisslan hos pirater i över en månad. Enligt uppgift stävar just nu John C. Stennis i Arabiska havet. Eftersom det snart är dags för den största gemensamma övningen någonsin mellan USA och Israel om någon-några veckor ligger det nära till hands att detta hangarfartyg kan ingå i denna övning som heter Austere Challenge 12. Det är möjligt att USA positionerar ett hangarfartyg närmare Röda havet eller till och med i Medelhavet, för att tillsammans med bland annat gruppens Aegiskryssare av Ticonderogaklass förstärka luftförsvaret i övningen som främst handlar om skydd mot robotar.

En förflyttning bort från Persiska Viken kan göras, eftersom två andra hangarfartygsgrupper närmar sig området. Någonstans i Indiska Oceanen med västlig kurs går CVN-70 USS Carl Vinson mot 5. flottans operationsområde, där den på sikt ska lösa CVN-74. Carl Vinson kan naturligtvis göra det som jag resonerade att John C. Stennis skulle kunna göra de närmaste veckorna. Femte flottan kommer att ha minst två hangarfartygsgrupper i området under en tid framöver.

Bakom Carl Vinson kommer också CVN-72 USS Abraham Lincoln på sin omstationeringsresa från USA:s västkust till ny hemmahamn i Norfolk på östkusten. Igår anlöpte fartyget Laem Chebang i Thailand för ett flottbesök under ett antal dagar. Det innebär att USA har ett extra hangarfartyg en dryg vecka bort. Från nu och någon månad framåt förstärks USA:s närvaro på fasta baser i regionen med ytterligare åtta till tolv flygdivisioner med olika versioner av F-18 Hornet samt specialflyg av olika slag.

Några andra hangarfartyg väntas inte in på kort tid. I Yokusuka, Japan, ligger CVN-73 USS George Washington i vintervila. Med tanke på successionen i Nordkorea är det rimligt att bedöma att hon inte kommer röra sig ur 7. flottans område, om inget exceptionellt inträffar. Längs amerikanska västkusten är CVN-76 USS Ronald Reagan på väg till Bremerton för underhåll, och då lär CVN-68 USS Nimitz lämna den platsen för att gå till Abraham Lincolns gamla plats i Everett på västkusten.

I Norfolk ligger med högst beredskap CVN-69 USS Dwight D. Eisenhower, men det måste nog göra någon avslutande övning först. Ytterligare efter i cykeln ligger CVN-65 Enterprise, den gamla trotjänaren, som i vår gör sin sista seglats för US Navy. CVN-77 USS George H.W. Bush ankom Norfolk för en månad sedan efter en lång seglats och lär inte vara aktuell på ett tag. De sista fartygen, CVN-71 USS Theodore Roosvelt och CVN-75 USS Harry S. Truman befinner sig på varv för mer omfattande översyner.

Nu är det mycket fokus på hangarfartygen och dess olika flygplansresurser. I en typisk hangarfartygsgrupp ingår också en kryssare, två jagare, någon attackubåt och olika understödsfartyg. Allierade fartyg kan också finnas i området. The Telegraph skrev i morse att Stobritanniens modernaste örlogsfartyg, jagaren HMS Daring, om några veckor kommer att avlösa den fregatt som ligger i området kring Persiska viken. Förutom hangarfartygsgrupperna finns det också anledning att hålla koll på de olika Expeditionary Strike Groups som USA har ute. En sådan består av stor marinkårsenhet, vanligen kring 2500 soldater med splitterskyddade fordon och artilleri, amfibiestridsfartyg med lättare stridsflyg och helikoptrar, enstaka kryssare, jagare, fregatt och attackubåt samt olika landstigningsfartyg.

För närvarande finns två grupper i 5. flottans område centrerade kring amfibiestridsfartygen USS Bataan och USS Makin Island. Någonstans i Atlanten finns syskonfartyget USS Kearsarge. I den nya militärstrategi som president Obama presenterade häromdagen märktes knappast någon nedskärning av US Navy. Det är lätt att förstå varför.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

OPLAN Chatrang (Great and Little Satan)

2012-01-06T10:00:00.006+01:00

Häromdagen gjorde vi en genomgång om västs möjligheter och tillvägagångssätt vid en militär konflikt med Iran. Nu är det dags att göra en översikt av Irans handlingsmöjligheter i regionen. Precis som i västexemplet, så behandlar jag inte operationer utanför området som Hizbollahs eventuella aktioner eller Al Qods-operationer i Europa eller Sydamerika.

Utvecklingen den senaste månaden indikerar att mer konfrontativa aktörer fått mer utrymme generellt sett. Väst använder sanktioner för att genom negativ ekonomisk utveckling få regimen i Iran att ändra politik, och eventuellt implodera. Att de nu börjar ge konsekvenser är klart, men hur allvarliga är svårt att värdera. Många pekar på valutans fall, men mycket talar för den iranska rialen varit kraftigt övervärderad. Iran har också en stor hemmamarknad, vilket innebär att ett mer isolerat Iran kan öka inhemsk produktion vid minskad import. Det är också svårt att värdera hur mycket Iran har lagrat för att överleva en ökad isolering för ett tag. Att regimen lagrat olja, för att bland annat kunna fortsätta oljeexporten till Kina, utgår jag ifrån.

En annan viktig bakgrundsfaktor är den iranska utblicken. Om regimen har en syn att väst är ekonomiskt svagt, och därför är känsligt för ett högt oljepris, så kommer detta att färga det iranska handlandet. Den iranska regimen har, att döma av alla uttalanden, bilden av militära misslyckanden i Irak och Afghanistan. President Obama har ju dessutom ett förbehåll i den nya amerikanska lagen om sanktioner som slår mot den iranska centralbanken. Om dessa sanktioner bedöms innebära ett alltför högt oljepris kan lagen stoppas, vilket naturligtvis tillkommit på grund av att det är ett presidentval i november. Ett tillägg som de iranska ledarna säkert särskilt tittat närmare på. I det följande kommer jag att utgå från att Iran vill driva upp oljepriset maximalt under en längre tid, för att på så sätt tvinga fram en förhandlingslösning som innebär att Iran inte förlorar - det vill säga då uppfattas landet som en vinnare.

Förstahandsmålet för iranska operationer skulle sannolikt vara staterna i Gulf Cooperation Council (GCC) och västs militära installationer i dessa. Medel för sådana operationer utgörs främst av ballistiska robotar, artillerraketer som Zilzal-3 och det Republikanska gardets kustförsvarsflotta med sjöminor, miniubåtar och snabbgående båtar.

Lämpliga mål torde vara bland annat följande: USA:s största flygbaser utanför hemlandet som Thumrait i Oman och al-Adid i Qatar, det framskjutna högkvarteret för CENTCOM i As Sayliyah i närheten liksom förhandslagring för amerikanska markförband i Kuwait och 5. flottans högkvarter i Bahrain, där bland annat minröjningsfartygen i operationsområdet finns.

Andra mål skulle kunna vara den internationella sjöfarten genom attacker med sjömålsrobotar och mineringar i och kring Hormuzsundet, vilket skulle påverka oljepriset särskilt. Iran har målmedvetet satsat på ett program av utbyggnad av miniubåtar av typen Ghadir. Dessutom annonserade landet 2008 att man inlett byggandet av en kustubåt - Qaaem. Hur långt Iran kommit med denna är oklart. Tydligt är att landet byggt egna sjömålsrobotar och kryssningmissiler som Noor och Al Qader, vilka provsköts under den senaste övningen. Väster om Hormuzsundet ligger tre öar, Abu Musa, Stora och Lilla Tunbs, som Iran erövrade från Förenade Arabemiraten i början av 1970-talet. Dessa har sedan byggts ut som en plattform, varifrån Republikanska Gardets stridskrafter kan operera. Iran har bland annat köpt in den brittiska höghastighetsbåten Bradstone Challenger för att kopiera denna. Med torpeder skulle sådana båtar vara farliga för till och med moderna örlogsfartyg. Sommaren 2010 attackerades den japanska tankern Star M av en mystisk angripare, vilket skulle kunna ha varit en sådan kombination.

Nästa område är Irak, som ju blivit mer instabilt sedan USA dragit sig ur landet med konventionella förband. Iran utövar ett skapligt inflytande redan nu, och skulle vid en konflikt kunna övergå till regelrätta stridshandlingar. I första hand skulle man trappa upp attacker av understödda miliser förstärkta med Al Qods-enheter för mer kvalificerade operationer. I södra delen av Irak går det inte att utesluta konventionella räder mot oljeexporten från Irans sida, om syftet är att få oljepriset att stiga maximalt. Det skulle också hota vidare operationer mot Kuwait och kanske Saudiarabien eller Bahrain med understöd av irakiska miliser.

Norrut ligger ett annat intressant område som jag skrivit om tidigare, nämligen Turkmenistan och Kazakhstan. Det kan finnas skäl att varna för överraskande operationer med mark- och amfibiestridskrafter mot områden med energifyndigheter i och längs östra delen av Kaspiska havet, återigen om kaos på marknaden är ett kortsiktigt mål. Eftersom militärgeografin talar för iranska operationer i området liksom att det är en baksida av operationsområdet, så är möjligheterna för väst att hindra detta små initialt. Då är Ryssland en större huvudvärk för Iran. Gränsen går sannolikt vid Kazakhstan, som ju ingår i en militärallians med Ryssland. En värld med högre energipriser för en tid är en spännande möjlighet för Ryssland liksom möjligheten att efterhand understödja Turkmenistan för att öka inflytandet där.

En fjärde riktning utgör Afghanistan, men där är oddsen svårare för Iran. Inflytandet är störst kring centralorten Herat i västra delen av landet, vilket skulle kunna utgöra en språngbräda för underrättelseoperationer och sabotageaktioner. Konventionellt har Iran inget att hämta i området med tanke på det utbyggda bassystemet inom ramen för ISAF och Enduring Freedom.

Mycket av det som pågår för närvarande är retoriska maktdemonstrationer, främst avsedda för hemmaopinionen. Även om det mesta fortfarande talar mot en militär konflikt finns det två saker att hålla i minnet. För det första ökar spänningen och utrymmet för misstag minskar när parterna kombinerar retorik, hot och militära övningar i närheten av varandra. Det andra skälet har en historisk parallell med det japanska anfallet på Pearl Harbour. Under hösten 1941 bedrev den politiska och militära ledningen i Japan flera veckors krigspel för att studera landets möjligheter att utkämpa en konflikt med USA. Slutsatsen var entydig. Japan skulle inte kunna mäta sig med den amerikanska industribasen, men den uppgående solen kunde inte förlora - man hade ju Kejsaren.

Fotnot: Chatrang är namnet på spelet som utövades i gamla Persien - föregångaren till dagens schack

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

OPLAN 1002-12 (Iran)

2012-01-03T20:14:00.007+01:00

Iran har fortsatt sitt hårdnackade motstånd mot omvärldens sanktioner sedan landet genomfört den tio dagar långa övningen Velaayat-90 sedan julafton.

Medan vi ätit julmat och umgåtts har tonläget skruvats upp i området. Delvis pressad av kongressen och potentiella republikanska kandidater har president Obama skrivit under en lag som träder i kraft snart, där alla som gör affärer med Irans centralbank i praktiken kommer att bli paria på bank- och finansmarknaden. Denna lag kommer att göra det svårare för Iran att på olika sätt gå runt de nuvarande sanktionerna genom affärer mellan centralbanken och andras centralbanker. Frankrike vill att EU följer efter med motsvarande sanktioner i slutet av januari.

Iranierna å sin sida har haft näst intill dagliga provskjutningar av nyutvecklade luftvärnssystem och kryssningsrobotar. Övningen avslutades med att den iranske arméchefen, generallöjtnant Ataollah Salehi, i ett tal varnade det amerikanska hangarfartyget John C. Stennis för att återvända till Persiska viken, där 5. amerikanska flottan har sitt högkvarter i Bahrain. Eftersom reglerna för sjöfart är att fartyg ska ha oskadlig genomfart genom exempelvis Hormuzsundet, så är detta ett hot mot rätten till fri navigation på haven. Det innebär att USA kommer att/måste syna detta utspel när det befinns lämpligt.

Med både en lag på plats mot Irans centralbank och det iranska utspelet, så har insatserna börjat höjas ordentligt i regionen. Den iranska valutan har tappat 30% av sitt värde på några dagar, och den iranska regimen har sagt att den skulle uppfatta sanktioner mot centralbanken som en krigshandling. Det kan därför vara dags att titta på hur det iranska försvaret ser ut och vad aktörer som USA och Israel skulle kunna tänkas slå emot för att uppnå målet - ett Iran utan kärnvapen. Det är inte säkert att nedanstående skiss skulle uppnå något sådant, eller att ett militärt angrepp är det bästa medlet. Även om det är sannolikt att Europas stormakter skulle delta, om det blev en väpnad konflikt med Iran, så koncentreras resonemanget kring USA och Israel.

När det gäller Israel, så är landets problem i huvudsak två. Det största är den diplomatiska defensiv som landet skulle få utkämpa i åratal efter en attack mot Iran, i synnerhet om Israel agerar unilateralt. Det är emellertid inget som skulle hindra den israeliska ledningen från att agera, om den var övertygad om nödvändigheten. Ett mer konkret problem är avståndet och flygsträckan till Iran. Förenklat är det fråga om att få tillstånd för luftoperationer från Turkiet, Irak och/eller Saudiarabien. Den södra vägen över Jordanien och Saudiarabien är mest sannolik för närvarande, även om den saudiska ledningen skulle få problem att förklara sitt medgivande för delar av befolkningen.

Avståndet gör också att en hel del israeliska stridskrafter inte kan användas. Min bedömning är att förutom ballistiska missiler, så har Israel fem flygdivisioner som med enstaka lufttankningar kan nå mål i Iran från Israel. Det är 69. div i Hatzerim (F-15I Ra'am), 107. div i Hatzerim, 119. div, 201. div och 253. div i Ramon (F-16 Soufa). Utöver detta kan dessa understödjas i elektronisk krigföring och COMINT av 122. div i Nevatim (Gulfstream V) och 200. div i Palmachim (Heron - UAV). Tidigare har Israel annonserat att UAV-modellen Eitan, världens kanske mest avancerade UAV, kommer att bli operativ senare under 2012. Det skulle vara typiskt israeliskt att ha denna stridsberedd redan nu.

USA' s möjligheter att delta är förstås stora. Förutom satelliter och specialförband är det framförallt hangarfartygsgrupperna och amfibiestridsgrupperna som är mest intressanta att följa. Förutom John C. Stennis i området, så har Carl Vinson lämnat Hong Kong för några dagar sedan och stävar västerut. USS Abraham Lincoln bedömer jag finns i västra Stilla Havet just nu på sin omstationeringsresa från USA:s västkust till ostkust. Någonstans kring Arabiska havet finns amfibiestridsgruppen Bataan, och en annan, Makin Island, rör sig också mot området. Två till tre hangarfartyg fullastade med stridsflyg sätter naturligtvis det iranska luftförsvaret tämligen snabbt ur spel.

Det kan nämligen behövas. Beroende på vad USA och/eller Israel egentligen vill uppnå finns det olika sätt att använda sina stridskrafter på. Om omvärlden vill avbryta kärnvapenprogrammet, så talar det för att man försöker begränsa skadorna och därför inte uppfattas som ett hot mot regimen, som i så fall skulle kunna slå tillbaka asymmetriskt i princip var som helst. Har man inget emot att regimen faller, så innebär det andra hänsyn att ta. Jag kommer i det följande att utgå från att behandla en eventuell krigföring kring Iran och Persiska viken med ambitionen att få den iranska regimen att avbryta sitt kärnvapenprogram.

Min bedömning är att aktörer initialt inte skulle gå mot de nukleära anläggningarna med full kraft. Dessa är inte enkla att flytta, och det skulle också finnas möjligheter att upptäcka rörelser kring anläggningar som man tidigare inte uppfattat som del av programmet. Det skulle räcka med anfall för att begränsa rörligheten kring anläggningarna, så att ingen kan flytta utrustning. Dessutom finns det mer akuta hot att ta itu med.

När det gäller iranska stridskrafter som kan hota motståndaren, så uppgår de till två system enligt min bedömning. Det är dels de ballistiska robotorna som skulle kunna avfyras mot mål i regionen som exempelvis större städer och garnisoner i Gulfstaterna. Det innebär att 5. Robotbrigaden Ra'ad (Shahab-3) skulle bli ett prioriterat mål, liksom om det finns enstaka system med BM-25 i försöksversioner (når hela Europa). Huvuddelen av det iranska robotvapnet finns kring Khorramabad i västra delen av landet. USA och Israel förfogar också över kvalificerade luftvärnssystem som Aegis (sjögående) och Arrow-2, vilket ytterligare begränsar verkan från det iranska robotvapnet.

Nästa bekymmer är den okonventionella flottan i det republikanska gardet (Pasdaran) bestående av miniubåtar, sjöminor och snabbgående båtar med sjömålsrobotar som skulle kunna användas för att attackera örlogsfartyg och oljetankers i området och/eller blockera Hormuzsundet. Det kan också understödjas av kustrobotbatterier grupperade på ön Qeshm. Det innebär att installationer i området kring staden Bandar-e-Abbas också skulle kunna vara ett prioriterat mål de inledande dagarna.

Det iranska luftförsvaret är ingen match för väst i sammanhanget. Det är för det första inte integrerat och har ingen nämnvärd koordination mellan de fyra sektorerna som finns. Radarutrustningen är i huvudsak 60- eller 70-tal och har ingen chans mot de bästa i världen när det gäller elektronisk krigföring. Det kan finnas enstaka delsystem till moderna luftvärnsrobotar (kinesiska HQ-9?) som kan vara mer problematiska, men å andra sidan är motståndarens stridsflyg utrustade med signalsökande robotar typ HARM. Hotbiblioteket är också uppdaterat efter Libyenkampanjen. Iran förfogar över bedömt fem långräckviddiga luftvärnsbataljoner av typen SA-5b (Gammon). Dessa är utgångsgrupperade med tre stycken kring Tehran och en vardera vid Isfahan och Bushehr. Det iranska stridsflyget är en blandning mellan gammal öst- och västmateriel. Det mest moderna torde vara de bägge MiG-29-divisionerna som är beväpnade med AA-11-robotar för jaktstrid.

När det gäller det iranska nukleära programmet, så har jag försökt att göra en system-av-systemanalys av detta från öppna källor. Om jag inte helt har missuppfattat kärnvapenframställning, så är det Isfahan som är nyckeln i denna. Kring staden finns anläggningar för att konvertera uran till dels metalliskt uran som behövs för en uranbaserad bomb; eller Urandioxid som krävs för bränsleframställningen i samma stad. Detta bränsle i kombination med tungavattenreaktorn i Arak används för att gå plutoniumvägen istället. I Isfahan ligger också en fabrik för processandet av Zirconium, och det är också möjligt att det finns en anläggning för extrahering av plutonium. Sekundära mål skulle kunna vara urananrikningsanläggningarna i Natanz och Qom (Fardo). Dessa är försedda med det tyngsta fortifikatoriska skyddet av alla mål, och indikerar att jag kan ha fel i min analys av systemet.

Vad väst skulle försöka åstadkomma gentemot anläggningarna beror på de tidigare nämnda valen. Om trovärdigheten ska hållas så hög som möjlig, bör man avstå från att tillfoga anläggningarna alltför stora skador. Dels kan det släppa loss farliga krafter, och dels borde Iran i framtiden kunna framställa kärnenergi för civil användning. Detta skulle omvärlden ha svårt att motsätta sig förutsatt att det finns verifikationsinstrument i bruk med iranskt medgivande.

Att utvidga en attack genom anfall mot oljenäringen som terminalerna på ön Kharg vore sannolikt en för riskabel taktik. Förutom att ytterligare driva upp oljepriset, så skulle det kunna öka stödet för regimen bland folket inledningsvis. Konflikten skulle också riskera att internationaliseras ytterligare, då en sådan eskalation skulle kunna tvinga ut den iranska regimen till vedergällningar på andra arenor och i andra områden. Det innebär också att slaget om våra sinnen för att vinna legitimitet kommer att vara mycket betydelsefullt i sammanhanget. Just legitimitetselementet är ett starkt argument mot att inleda direkta stridshandlingar liksom osäkerheten kring hur lång konflikten blir.

Nyckeln till framgång vid en väpnad konflikt ligger sannolikt i att begränsa konflikten till vad den påstås gälla, nämligen det iranska kärnvapenprogrammet. Detta är naturligtvis lättare sagt än gjort, bland annat på att den största grenen av den shiitiska trosläran berättar om Domedagsliknande strider som kommer att bringa fram den tolfte imamen, Muhammed ibn al-Ḥasan al-Mahdī, för att genomdriva fred och rättvisa på jorden. Eftersom denna gren är i majoritet i Iran, så förfogar regimen över en faktor som kan finna resonans i breda folklager.

Å andra sidan måste USA och väst värdera vad ett Iran med kärnvapen skulle betyda både när det gäller hot mot Israel och den kärnvapenrustning som med stor säkerhet skulle följa i regionen. En osäkerhet i sammanhanget är också risken för att Israel agerar unilateralt, och så att säga drar in väst genom ett fullbordat faktum. USA kommer antagligen i det längsta följa en strategi med två spår samtidigt. Sanktioner och militär option. Men förr eller senare kommer någon av parterna bli tvungen att backa ned. Dessa överväganden och val är inget vi kan avundas president Obama, där han säkert flera gånger i veckan diskuterar dessa frågor med sina närmaste. You're damn'd if you do, and you're damn'd if you don't.

Fotnot: Oplan 1002

SvD
DN
DN

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Rysk operationsmöjlighet i Kaukasus?

2012-01-02T15:02:00.005+01:00

Med ett annalkande presidentval och en känsla av pågående inringning funderar den ryska säkerhetspolitiska eliten över sakernas tillstånd. Det har aldrig legat för denna att vara overksam, så det kan vara nyttigt att sätta sig i deras släde och se vad som kan göras.

Ryssland brottas med höga ohälsotal, demografisk utförs- och uppförsbacke och behov av betydande investeringar i infrastruktur. Traditionella partners i arabvärlden är utsatta för stor press. Allt är emellertid inte eländigt. Ryssland förfogar över enorma energitillgångar, och en potential att exploatera andras tillgångar i den gamla sovjetiska sfären.

Det finns skäl att fortfarande tro att flertalet i eliten har en geopolitisk utblick med nollsummeperspektiv. Ryssland är hotat från flera riktningar och någon annans ökade säkerhet innebär minskad rysk säkerhet. Det är viktigt att ha med detta perspektiv för omvärlden när det gäller att bedöma vad landet avser göra, något som totalt misstolkades inför kriget med Georgien 2008.

Långsiktigt kommer sannolikt Ryssland också förflytta uppmärksamheten österut, mot Asien. Ryssland har ett särskilt intresse att infoga de centralasiatiska republikerna mer stabilt in i sin inflytandesfär, i synnerhet Kazakhstan och Turkmenistan med sina olje- och gasreserver. Ett viktigt verktyg för detta upprättandet av militäralliansen CSTO - Collective Security Treaty Organisation, där Ryssland ingår tillsammans med Armenien, Vitryssland, Kazakhstan, Kirigistan och Tajikistan.

Ryssland måste också se upp med ett råvaruhungrigt Kina med tanke på det råvarurika, men glest befolkade Sibirien. Medlen för detta varierar. Ryssland bygger ut Stilla Havsflottan kraftigt samtidigt som man kurtiserar Kina inom ramen för Shanghai Cooperation Organisation (SCO). Detta är också i grunden en säkerhetsrelaterad organisation, men har utvidgats till handel och energisamarbeten bland annat. I den geopolitiska teoribildningen är Centralasien kanske det viktigaste området för att behärska den Euroasiatiska landmassan, vilket innebär världsdominans för den som gör det.

Vad kan den ryska eliten tänka inför 2012 med detta i bakhuvudet? Eftersom 2012 är presidentvalsåret med stort P, så talar det för försiktighet i direkta konfrontationer med de stora spelarna. Förutom Ryssland så ska både USA och Frankrike välja ny president samtidigt som Kina byter president i samband med partikongressen. Bäst att se vad de olika aktörernas utrikespolitik tar vägen först innan nya strategier kan utformas.

Men mindre, indirekta framstötar kan göras för att skaffa sig ett bättre utgångsläge. Den mest intressanta riktningen går söderut - Kaukasus - på kort sikt. Efter att ha försökt att analysera läget i detta område, så har jag fastnat för möjligheten att genomföra en större operation i Dagestan. En sådan operation skulle kunna motiveras av minst fyra skäl, utöver en styrkeuppvisning inför det egna presidentvalet.

Den ryska delrepubliken Dagestan är säte för en våldsam konfrontation mellan islamistiska grupper som Shariat Jamaat och den ryska staten. Under hösten har denna kamp gått vidare med attentat och likvideringar av ryska statstjänstemän, vilket staten någonstans måste få ned på en kontrollerbar nivå. Av det skälet skulle det vara av intresse för den ryska ledningen att ta itu med denna konflikt genom en insats av inrikestrupperna i större skala. I ett första skede undviks en insats av armén (58. i Vladikavkaz?) för att inte repetera erfarenheterna från första Tjetjenienkriget, då försvarsministern Gromov avgick i protest och många officerare ordervägrade och andra vägrade ta emot medaljer efteråt.

Om säkerhetssituationen skulle stabiliseras skulle man däremot i ett andra skede föra militära förband till Dagestan. Då skulle Ryssland få ett ökat tryck mot Georgien och dess anslutningsambitioner visavi NATO. Ryska förband skulle enklare kunna eller binda upp georgiska enheter om anfallsbredden är större, om det återigen skulle komma till en väpnad konflikt mellan de bägge länderna.

Med större ryska militära enheter i Dagestan skulle också Azerbajian utsättas för indirekt påverkan. Azerbajian har nu en försvarsbudget som överstiger hela statsbudgeten för ärkerivalen Armenien, och den azeriska ledningen har lovat att ta tillbaka Nagorno-Karabach. Det går att tänka sig att den aptiten skulle avta en smula om det stod ett par ryska brigader 15 mil från Baku.

En fjärde fördel skulle vara möjligheterna att förbättra utgångsläget för operationer i och kring Kaspiska havet. Iran gör anspråk på energifyndigheter som kan ligga innanför den turkmenska territorialgränsen. Iranska operationer i den riktningen skulle också kunna hota Kazakhstans energiutvinning, vilket gör det angeläget för Ryssland att behärska de västra och norra delarna av Kaspiska havet som bas för utlösandet av säkerhetsgarantier inom ramen för CSTO.

Det kan tänkas att vi i så fall först skulle få höra talas om en sådan operation via sociala medier. I ett presidentdekret den 30. december fastslog republikens president, Magomedsalam Magomedov, att alla ministrar och myndighetschefer ska ha personliga sidor på Facebook, Twitter, Livejournal och Dudu.
Här kan du följa (antagligen) honom på Dudu och Facebook, om du vill höra det från hästens mun.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Förpostfäktning inför Sälen

2012-01-01T14:43:00.002+01:00

Om två veckor inleds Rikskonferensen i Sälen. Förpostfäktningen har redan startat. Först ut var chefen för Ledningsstaben i Högkvarteret, generallöjtnant Jan Salestrand, som redan på juldagen funderade över materielförnyelsen i en intervju till Ekot.

General Salestrand pekade på att Försvarsmaktens anslag långsiktigt inte medger en materiell förnyelse i önskad takt. Antingen är Försvarsmakten tvungen att välja bort vapensystem/förband eller så kan vi göra som Norge delvis gjort, avdela ett specialanslag vid sidan av ordinarie budget. Inte förvånande lutade general Salestrand åt det sistnämnda.

Försvarsminister Sten Tolgfors kommenterade saken redan samma dag på sin blogg. Försvarsministern satte ett litet frågetecken för bedömningen att materielkostnaderna ständigt ökar mer än normala konsumentpriser, och att det den närmaste framtiden kan bli köparens marknad.

Diskussionen om Försvarsmaktens materiel på Sälenkonferensen kommer att föras med två tidsperspektiv. Det ena, kortsiktiga, kommer att handla om utvecklingen av en ny Gripenversion och det andra, mer långsiktiga, handlar om omsättningen av de andra stora systemen som fartyg och stridsfordon.

Det kan vara på sin plats att plädera för att frågan inte i första hand rör skillnaden gentemot Konsumentprisindex, utan om vilka hotsystem som finns operativa i närområdet om tio år. Det innebär att denna fråga kommer att diskuteras mot en fond av vårt säkerhetspolitiska val som förs under måndagen enligt programmet. Om vi inte har råd att möta den militära rustningen, så kan vi söka en allians. Men de som pläderar för NATO- medlemskap måste få med sig svenska folket på denna lösning, och de alliansfria förespråkarna måste visa en högre betalningsvilja än vad som är fallet om vår förmåga ska vara långsiktigt godtagbar. Dessa val utesluter inte på något sätt en samtidig samarbetsstrategi med alla grannländer.

Nu behöver inte alla åtgärder kosta enorma summor med pengar. Det går exempelvis att förstärka Gotland militärt för att ha ett mer gynnsamt utgångsläge för operationer kring Östersjön. Något svar på debattartikeln har ännu inte kommit från den politiska nivån, men något kommer säkert att sägas om denna lilla, men så viktiga ö, under konferensen.

Ett annat intressant inslag på konferensen kommer att bli den tyska försvarsattachén, Dirk-Jens Jordans, föredrag om den tyska försvarsreformen. Försvarsminister Tolgfors har vid flera tillfällen talat sig varm för denna och om vilken ömsesidig hjälp vi gett varandra när det gäller våra reformer. Jag har tidigare skrivit om personalförsörjningen i Tyskland. Den som vill får gärna hjälpa till att bevaka nyheter från Tyskland om hur denna fortskrider, så att vi har ett uppdaterat underlag att förhålla oss till när de officiella synerna ges.

Egentligen är Sälenkonferensen en fantastisk tillställning, där samhällets olika intressenter samlas för att koncentrera sig på debatter och samtal om detta viktiga område. Inte ens skolan kan uppvisa en motsvarighet till denna, så det är en högtidsstund att se fram emot. Men någon Den blomstertid nu kommer - lär knappast sjungas.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Läget i Mellanöstern julafton 2011

2011-12-24T00:01:00.000+01:00

Samtidigt som Kreml förbereder sig på stora protester under julafton i Moskva vänder man blickarna mot Gibraltar sund, där den ryska flottstyrkan sammanstrålar för vidare seglats i Medelhavet. Anförda av hangarfartyget Admiral Kuznetsov går nu den stora jagaren Admiral Chabenkov (Norra flottan) tillsammans med fregatterna Yaroslav Mudry (Östersjöflottan) och Ladny (Svarta Havsflottan) med östlig kurs mot det Syrien som befinner sig under både extern och intern press. Utvecklingen i landet fick en ny fart sedan två bilbomber sprängts i Damaskus med minst 40 döda som ett tragiskt resultat. Den ryska hangarfartygsstyrkan är i Medelhavet för att projicera sjömakt och värna intressen i Syrien. Rimligen finns också 1-2 ubåtar i närheten för att utöka skyddet av Admiral Kuznetsov.

Som jag tidigare skrivit om är inte ryssarna ensamma på de sju haven med hangarfartygsgrupper. Någonstans kring Arabiska havet finns amerikanska John C. Stennis, där denna håller uppsikt på Iran och understödjer operationer i Afghanistan. Kollegan Abraham Lincoln var i början av veckan vid Hawaii, på väg västerut på sin omstationeringsresa från San Diego till Norfolk. Om några veckor är det kring Syrien också. I samma område befinner sig också Carl Vinson, som också under sitt uppdrag ska till CENTCOM:s operationsområde. Av övriga fartyg verkar gamla Enterprise ha högst beredskap att kasta loss mot Mellanöstern från sin bas i Norfolk på amerikanska östkusten. I mitten av januari skulle USA kunna ha tre-fyra hangarfartygsgrupper i regionen, utan att släppa Asien under uppsikt.

Det kan behövas, eftersom Iran inte på något sätt viker ned sig inför den press omvärlden försöker utsätta landet för. Efter att både den amerikanska försvarsministern Leon Panetta och försvarsstabschefen general Martin Dempsey gjort kraftiga markeringar, så annonserade Iran en tio dagar lång övning Velaayat-90, där Iran kommer att bedriva övningar i Adenviken och kring Hormuzsundet, där en stor andel av den sjögående oljeexporten går från området.

Igår kom också ett intressant utslag i New York. Anhöriga till offer för attacken 11/9 2001 gick för några månader sedan till en federal domstol om bland annat Irans inblandning i attacken. Domaren har nu gått på familjernas linje och slagit fast att Iran och Hizbollah understödde Al Qaida vid den tiden och var direkt inblandade i attentatet.

Med detta i ryggen kommer de som förespråkar en hård linje mot Iran få större svängrum. Problemet är att regionen är så stor, och Iran har långa tentakler. Det är synligt inte minst i Irak, där landet redan befinner sig i en djup politisk kris. Den shiitiske premiärministern Nouri al-Maliki har utfärdat en arresteringsorder mot den sunnitiske vicepresidenten Tareq al-Hashemi, som flytt till den kurdiska regionen i norr. Al-Maliki har därför utfärdat en varning till kurder och sunniter att inte utmana centralmakten. Särskilt explosivt är situationen i staden Kirkuk, där de olika folkgrupperna slåss om kontrollen över det oljerika området i norr.

Sunniterna som har blivit tillbakaträngda i samband med den amerikanska urdragningen söker nu nya vägar att få inflytande. Förutom att söka sig närmare kurderna, så stödjer många i den västliga Al-Anbarprovinsen sina vänner i östra Syrien, varför hela bältet Libanon-Syrien-Irak och Iran hänger ihop. Det är framförallt de iranska ambitionerna att bli den regionala stormakten som gör sig gällande i området. Det har Saudiarabien tagit fasta på, och i måndags uppmanade kung Abdullah de styrande i staterna som ingår i Gulfkriget Cooperation Council att ena sig under ett militärt befäl för att kunna möta det iranska hotet.

Så är läget vid julaftons morgon det långa året 2011. Man kunde önska sig att det fanns lite fler Karl-Bertil Jonsson i området.

Kungl Krigsvetenskapsakademin önskar genom Försvar och Säkerhet alla intresserade läsare en riktigt god jul!

Försvar i förvar?

2011-12-21T00:08:00.007+01:00

Det är motigt i försvarsreformen just nu. I måndags morse rapporterade Ekot att budgeten för 2012 tvingar Försvarsmakten att spara på den viktiga övningsverksamheten. Bataljonsövningar och samövningar för marina förband kommer att ställas in, erfar Ekot, om inte Försvarsmakten lyckas ta med sig tillräckligt anslagssparande från 2011.

Den ansvarige för den så kallade förbandsproduktionen, generalmajor Gunnar Karlsson säger till Ekot:

"Krigsförbandens förmåga kommer att växa till lite långsammare än vad den skulle kunnat ha göra. Vi har ett behov av att ta igen den här övningsverksamheten så småningom."

och

"Det som framför allt minskar är förmågan att kunna övar i större marina förband, att öva flera fartyg tillsammans under längre tid i mer komplexa scenarier. Det enskilda fartyget och de enskilda sjömännen kommer fortfarande att kunna få mycket bra övningsverksamhet."

Nu är det inte generalmajor Karlsson som tilldelar pengar och andra resurser till Försvarsmakten, så denne har en tuff uppgift framför sig. Förbanden har inte med sig farten i utgången av backen som man säger i störtlopp. I Försvarsmaktens rapport för tredje kvartalet 2011 heter det bland annat om det här året så här långt:

"På grund av den begränsade tillgången på GSS under 2011 har verksamheten vid förbanden, förutom att säkerställa internationella insatser och NBG 11, till stor del bestått av att ingå i insatsberedda skyddsstyrkor (IBSS), bestrida högvakt och genomföra befattningsutbildning av soldater. Effekten av denna påverkan på tiden för övning har blivit större än vad som förutsågs vid planeringen av årets verksamhet. Vid arméförbanden har dessutom begränsningar i ekonomin med anledning av reduceringar under året påverkat verksamheten. Övning Brigstri (ledningsövning i brigadram) har ställts in och arméns Markstridsdagar har flyttat till 2012, vilket innebär att efter genomförd beredskapsperiod för NBG 11 har ingen samordnad verksamhet över kompaninivå skett inom armén för att utveckla förbanden mot IO 14."

För de marina förbanden heter det i samma kvartalsrapport:

"Verksamheten vid marinförbanden har genomförts enligt plan men bedömningen är att målsättningarna inte kommer att uppnås under 2011 i vissa avseenden. I och med att marinens slutövning, SWENEX 3, ställts in till följd av ekonomiska reduceringar prognosticeras ett underskridande av målsättningen att med marina stridskrafter uppträda i sammansatta förband."

Som försvarsintresserade känner till är det en etablerad sanning att Försvarsmakten inte klarar av att styra sin ekonomi, underförstått förbrukar för mycket pengar. För att citera regeringens pressmeddelande när den senaste Generaldirektören utnämndes:

"Regeringen vill tillsammans med Försvarsmakten stärka ekonomistyrningen för att värna verksamhetens kvalitet. Detta för att Försvarsmakten inte igen ska hamna i en situation med stora underskott i förbandsverksamheten som framtvingar snabba verksamhetsförändringar. Därför har en färdplan för balans på förbandsanslaget arbetats fram, där Ekonomistyrningsverkets (ESV) rekommendationer är en del. I budgeten kommer ESVs synpunkter och rekommendationer från i våras följas upp."

Det verkar dock som om ESV rekommendationer eller generaldirektörer har uppnått motsatt resultat - underskott i verksamhet - när det gäller att balansera förbandsverksamheten med hänsyn till läget inför 2012. Det går att fundera på, om inte det är så att den etablerade sanningen i själva verket är en myt. En sammanställning av ekonomisk statistik från Försvarsdepartementet när det gäller Försvarsmaktens disponibla medel avseende tilldelning och utfall är en intressant läsning (högra tabellen). I statistiken från 1997 till 2010 visar det sig att Försvarsmakten har ett utfall som i löpande priser är nästan 1,6 Mdkr/år mindre än tilldelningen. Detta är dock lite högt (~ 4 %) avseende precision, vilket skulle motivera förstärkt uppföljning. Intressant nog är ekonomin avsevärt mycket mer precis åren 1997 - 2000 än senare, alla senare åtgärder till trots. Under dessa år uppgår skillnaderna till 350 Mkr/år. Orsaken till de ständiga underutnyttjandet står nog mer att finna i ständigt förändrad ledningsorganisation från 2000 och därtill kopplade omstruktureringar av organisationen i stort.

Med tanke på att Försvarets materielverk ibland har svårt att upparbeta pengar och att det alltid kommer att vara fluktationer i såväl insats- som övningsverksamhet, så finns det anledning att överväga ökad flexibilitet mellan de olika anslagen i syfte att minska behovet att bromsa i förbandsverksamheten.

Försvarsmakten har under femton års tid befunnit sig i ett underläge när det gäller berättelsen om sin ekonomi. Likt blåsippans ankomst har talet om svarta hål varit en årlig begivenhet. Dessa hål är inte försvarets oförmåga att planera, utan inget annat än en konsekvensbeskrivning efter jämförelsen mellan regeringars ambitioner och samma regeringars tilldelning av resurser. I de svarta hålen trollas underfinansieringar bort, medan materiell förnyelse skjuts på framtiden och tillväxtlinjalerna för personal planas ut.

I kombination med en psykologisk försiktighet när det gäller förbrukning i genomförandet ökar risken för att vi så småningom får ett försvar i förvar. Först oövat, sedan oönskat.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

En robotridå sänker sig över kontinenten

2011-12-18T14:33:00.003+01:00

Häromdagen brände det till när befälhavaren för de ryska robottrupperna, generallöjtnant Sergej Karakaev, gjorde ett framträdande för journalister. Han förklarade att det är inga som helst problem att programmera de strategiska robotsystemen som Topol-M för att kunna träffa de platser, där USA och NATO tänkt upprätta delsystem i det nya robotförsvaret. Bägge sidor försöker med stor energi genom olika utspel, påtryckningar på värdländer och framgrupperingar skaffa sig fördelaktiga positioner.

Följ med på en sammanställning vad som hänt den senaste tiden när det gäller radarstationer och olika robotsystem som har bäring på robotförsvaret.

Närmast oss, i Kaliningrad, invigde president Medvedev i slutet av november den enorma radarstationen Voronezh-DM, som har en teoretisk räckvidd på 600 mil (!). Nu tar det dock flera år innan radarn är fullständigt intrimmad, så presidenten passade på att flagga för en framgruppering av markrobotsystemet Iskander (SS-26 Stone), om inte parterna kunde komma överens om utbyggnaden av det västliga systemet. [Tillägg] Försvarsminister Anatolij Serdjukov bekräftade att ett S-400 luftvärnsregemente kommer att avdelas för skydd av bland annat radaranläggningen. [Slut tillägg]

En bit därifrån har den vitryske försvarsministern, Jurij Zhadobin, annonserat mottagandet av luftvärnsrobotsystemet Tor-M2. Fram till och med jul ska Vitryssland få 14 exemplar av det avancerade, korträckviddiga systemet. Parallellt med detta fortsätter uppgraderingar av de vitryska S-300 bataljonerna enligt ett annat avtal mellan Moskva och Minsk.

I Rumänien ratificerade president Basescu häromdagen en lag som gör det möjligt att bygga en anläggning vid den rumänska flygbasen Deveselu för ett robotsystem som ska kunna genskjuta robotar från exempelvis Iran. Problemet för Ryssland är att NATO därmed också får ett luftvärnsparaply över Svarta havet, vilket påverkar bland annat den ryska Svarta Havsflottans möjligheter till operationer i regionen.

Till Turkiet anlände dessutom USA:s försvarsminister Leon Panetta i veckan för diskussioner om en hel del frågor. Turkiet har nyligen sagt ja till att upplåta utrymme på radarbasen Kürecik i sydöstra Turkiet för en X-bandsradar som ska ge förvarning vid robotuppskjutningar. Iranska företrädare gjorde omdelbart uttalanden om att landets styrkor skulle ha denna bas som mål vid en konflikt som innefattar Iran.

Från Kaliningrad vid Östersjön till Kürecik i Turkiet börjar en robotridå sänka sig över kontinenten.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Syrien laddar C-stridsmedel?

2011-12-16T21:38:00.004+01:00

Situationen kring det syriska inbördeskriget har fått en allt obehagligare ton. Idag rapporterade turkiska Today's Zaman att den egna krigsmaktens högsta råd (YAS) samlades igår för att gå igenom sina krigsförberedelser.

Rapporten ska ses bland annat med bakgrund att samma tidning i helgen återgav rapporter om att Syrien har kört fram robotar med C-stridsmedel mot den turkiska gränsen. Denna typ av nyheter dämpar inte direkt nervositeten i regionen. Många medier uppmärksammar också uppgifter om att Ryssland ska ha levererat två batterier Bastion om totalt 72 sjömålsrobotar (SS-N-26) Yakhont. Denna mycket kvalificerade robot har jag beskrivit förut. Tillsammans med den ryska sjöstyrka som är på väg mot området bildar sådana batterier en ordentlig tröskel för den som skulle vilja genomföra en blockad av Syrien eller offensiva insatser.

Eftersom Turkiet och Syrien sedan tidigare har haft goda relationer, så finns det ingen förberedd struktur i Syrien för en konflikt med Turkiet när det gäller utgångsgrupperingar. Hela det syriska luftförsvaret har en tydlig tyngdpunkt i riktning Israel. Den syriska krigsmakten förfogar över ett stort antal luftvärnsrobotar och luftvärnspjäser. De mest kvalificerade systemen SA-5 finns grupperade i centrala (Homs) och södra (Dumyar) delarna av landet. När det gäller stridsflygplan utgörs de bästa enheterna av en division MiG-25 i Dumyar och en likadan i Tiyas. Vidare finns två divisioner MiG-29 i Sayqal. Dessa flygbaser ligger i samma regioner som det kvalificerade luftvärnet.

Det är framförallt på artilleri- och markrobotsidan som Syrien har resurser att sätta emot. Det finns bedömt kring 300 BM-21 122 mm raketartilleripjäser. Men det är framförallt markrobotarna som bekymrar omvärlden. Syrien Scudrobotar har en räckvidd mellan 30 - 50 mil beroende på vilken typ vi talar om, vilket täcker över halva Turkiet och hela Israel och Jordanien. Hur många Scudrobotar och utskjutningsanordningar landet förfogar över är oklart. Ett tjugotal utskjutningsanordningar och minst 300 robotar är en försiktig bedömning. Med en last på närmare ett ton och en precision som ligger upp till 1-2 km från riktpunkten gör robotarna till ett urskiljningslöst terrorvapen. Som framgår av den andra artikeln från Today's Zaman kan Syrien med hög sannolikhet även skjuta BC-stridsmedel. Det är en allmän bedömning att Syrien förfogar över stora mängder senapsgas och också troligen sarin och möjligen VX-gas.

Den syriska oppositionen vill ha en flygförbudszon över landet, vilket skulle ge möjligheter för omvärlden att i ett nästa steg försvåra syriska omgrupperingar mot gränserna eller kraftsamlingar mot större städer. Om omvärlden skulle vilja göra en intervention i landet ställs den inför tre stora utmaningar:

Den första är risken för spridning. Den syriska ledningen har vid flera tillfällen hotat att sätta hela regionen i brand. Det skulle en hårt pressad diktatorsfamilj kunna göra genom beskjutningar med markrobotar eller möjligen anfall i sydlig riktning mot Israel eller Jordanien. Länder som är beroende av Syrien för inflytande i området som Ryssland och Iran kan också dras in i en konflikt om de försöker skydda sina intressen med väpnat våld.

Vidare är den syriska oppositionen splittrad, vilket innebär att det blir svårt att skapa en politisk ledning som snabbt kan ta itu med landets ekonomiska skador efter det utdragna upproret. Slutligen kan inte omvärlden åsamka de syriska styrkorna alltför stora förluster. Efter en regimförändring skulle det finnas ett stort behov av att ha en skapligt funktionell krigsmakt för att kunna upprätthålla ordning och säkerhet.

Räkna med en febril diplomatisk aktivitet den närmaste tiden när alla aktörerna ska försöka skaffa sig ett så bra utgångsläge som möjligt i världsopinionen. Ryssland har redan gjort ett överraskande resolutionsutkast som kritiserar den syriska regimen i ett avseende. Omvärlden svarade positivt, men krävde omdelbart ändringar och tillägg. Under tiden anlände den amerikanske försvarsministern Leon Panetta till Ankara för samtal med de turkiska ledarna medan den syriske vicepresidenten Farouk al-Sharaa anlände till Moskva för samtal. När Syrienexperten Fred Hof igår frågades ut i den amerikanska kongressen kallade han president Bashar al-Assad för "dead man walking".

I Thomas Hardy's gamla dikt The Dead Man Walking heter det bland annat:

"But when I practised eyeing
The goal of men,
It iced me, and I perished
A little then"

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Försvarspolitisk punkt för 2011

2011-12-15T08:12:00.001+01:00

Idag debatteras Försvarsutskottets betänkande om utgiftsområde 6. Därmed sätts en punkt för det försvarspolitiska året som bjudit på en del överraskningar.

Vem hade kunnat ana att Sverige skulle delta i ett krig med Libyen när året började? För regeringen blev hela operationen en framgång. Både statsministern och utrikesministern sökte gemensam mark med oppositionen. Genom uthållighet och ett kvalificerat bidrag tillförde Sverige verkligen något till operationen, vilket renderat en hel del uppskattning i NATO och väckt respekt för svensk förmåga. Den socialdemokratiska linjen var svår att följa inledningsvis och vänsterpartiet röstade först för en insats och sedan emot förlängningar av bidragen. Det senare är inte så fladdrigt som det verkar på ytan, utan har sin grund i att partiet ansåg att koalitionen överträdde FN-mandatet så småningom. En fullt berättigad invändning, i synnerhet för förloppet från Tripolis fall till diktatorns död som i stort passerade utan debatt.

På hemmafronten har dock allianspartierna haft det lite motigare, vilket framgår i utskottets betänkande. Det blir med all sannolikhet en luftförsvarsutredning, dock utan taktiskt transportflyg (!?). Vidare återinförs anslaget för frivilligverksamheten. Mer svårsmält för regeringen är formuleringen om att Sverige kan vara ramnation för en stridsgrupp i EU tidigast 2015 samt att avsnittet i propositionen om försvarslogistik avslås, vilket innebär att regeringen får återkomma till Riksdagen med ett eget förslag. När vi går in i 2012 ligger allianspartierna och socialdemokraterna på samma ekonomiska nivå. Vänsterpartiet och miljöpartiet ligger 2 Mdkr under medan sverigedemokraterna ligger mellan 1 - 2,5 Mdkr över, beroende på vilket förslag som studeras. Deras förslag syftar dock till en utbyggnad av ett invasionsförsvar, vilket gör jämförelsen svår.

F&S kommer fortsätta argumentera för att den beslutade strukturen redan nu är underfinansierad. Vem blir först att erkänna detta?

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Stridsflyg - köparens marknad

2011-12-14T08:15:00.006+01:00

Det kommer att bli bistrare tider för tillverkare av stridsflygplan. Med avtagande tillväxt kommer det att bli (är redan?) köparens marknad.

Förra veckan fick den franska försvarsministern Gerard Longuet stor uppmärksamhet sedan nyheten kablades ut att han sagt att produktionen av Rafale skulle stoppas, om inte planet snart fick nya ordrar. Nu var det inte riktigt det han sa, vilket visar att media ibland rycker saker ur sitt sammanhang. Frankrike är beredda att producera och utveckla flygplanstypen till 2030, enligt ett klarläggande uttalande av det franska försvarsministeriet. Men, faktum kvarstår, Rafale har haft svårt att ta exportordrar.

Det har inte Eurofighter Typhoon haft. Flygplanet är prestandamässigt långt framme i jaktrollen, eftersom det var grunddesignen. Efter en knackig start, då många köpare frågade efter förmåga till markattack, så har Typhoon tagit några ordrar. Baksidan av de starka motorerna är dock driftskostnaderna. Det är svårt att få ett entydigt belopp beroende på hur man räknar. Men om vi antar att planet kostar 100000 kr/h jämfört med 30000 kr/h för Gripen, så blir skillnaden enorm över tid. Ett flygvapen som ska ge 150 flygförare 200 h vardera i flygträning per år innebär en skillnad på 2,1 Mdkr för varje år. Typhoon har också problem med datorerna i planet enligt Daily Mail. Genomsnittligt är nästan hälften av RAF:s plan på marken på grund av brist på reservdelar.

Konkurrenten F-35 Joint Strike Fighter har också problem. Enligt den Quick Look Review som publicerades förra veckan, så finns det fem stora brister som hjälmsiktet, landningsställ, bränslefällning, intern kraftförsörjning och en hemligstämplad brist. Den sistnämnda torde vara något med stealthförmågan. Bland annat har jag stött på uppgifter om bubblor i materialet när planet pressats i överljudsfart. Från andra sidan Atlanten börjar nu produktionstakten att skruvas ned på grund av alla ackumulerade problem, vilket på sikt kommer att fördyra kostnadskalkylen. Några som redan börjat få känna av det är Norge, där driftskostnaderna ökat från 145 MdNokr till 235 MdNokr över 30 år. En del av detta är förvisso både inflations- och valutajusterat, men att det inte blir dyrare än vad Stortinget fick sig till livs 2008 låter otroligt.

[Edit] Jag glömde lägga in att ställföreträdande chefen för den ryska vapenexportmyndigheten Rosoboronexport, Victor Komardin, i förra veckan förutspådde att den indiska upphandlingen av 126 stridsflygplan skulle avbrytas. Skälet skulle vara att de kvarvarande företagen begärt för mycket betalt för Typhoon respektive Rafale. Vicedirektören talar naturligtvis i egen sak, eftersom Ryssland drog tillbaka Mig-35, men faktum är att beskedet om vinnare nu börjar gå på övertid.[Slut Edit]

Kostnadsmedvetna köpare innebär möjligheter för en flygplanstillverkare från Linköping. SAAB, som vunnit hälften av alla upphandlingar de ställt upp i, har framtiden för sig. Många upphandlingar är inte öppna för konkurrens, och en del vill/får företaget inte ställa upp i. Ökade krav på transparens från världens skattebetalare och spridning av demokrati kan framgent innebära nya affärsmöjligheter för företaget. Schweiz beslut om att inleda förhandlingar är en indikation på dessa.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Hangarfartygsnyheter

2011-12-13T07:49:00.005+01:00

Ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov nådde igår de brittiska öarna tillsammans med sina följefartyg efter en resa i hårt väder i nordöstra Atlanten. Dagen kommer ägnas åt bunkring och inväntande av att en cyklon ska svepa förbi i närheten. Så här långt har medelhastigheten varit elva knop, vilket innebär att fartygen är i mellersta Medelhavet tidigast kring nyår. I dagarna kommer antagligen Yaroslav Mudry ur Östersjöflottan med följefartyg ansluta till styrkan. Krivakfregatten Ladny ur Svarta Havs-flottan låg i helgen kring farvattnen runt Malta.

På den amerikanska sidan finns John C. Stennis i Central Command Area of Operations och kryssar mellan Arabiska Havet-Indiska Oceanen och Hormuzsundet. CVN-70 Carl Vinson har korsat Stilla havet för att ansluta till området och på sikt avlösa CVN-74 John C. Stennis. I Atlanten stävar CVN-77 George H.W Bush västvart för att anlöpa flottbasen Norfolk i Virginia. I den basen ligger CVN-69 Dwight D. Eisenhower som avslutade Tailored Ship's Training Availability and Final Evaluation Period den 22/10, vilket innebär att den kan kasta loss med kort varsel. Bakom denna i träningscykeln finns också CVN-65 Enterprise i Norfolk.

Den kanske mest intressanta rörelsen är CVN-72 Abraham Lincoln som just lämnat San Diego för att byta sin gamla flottbas sedan lång tid tillbaka i Everett mot Norfolk på östkusten. Förflyttning till Norfolk sker dock genom en jorden-runt-seglats, varför detta fartyg kommer att passera Mellersta Östern-regionen under januari.

I en sidonot noterar jag även att det franska hangarfartyget Charles de Gaulle, som efter operationerna mot Libyen togs in för underhållsarbeten, nu är klar att segla. Grundläggande flygträning ska dock inte ske förrän i perioden januari/februari.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Inbördeskriget i Syrien börjar ta fart

2011-12-11T23:07:00.001+01:00

I morgon kväll vänds världens blickar mot staden Homs i Syrien som är säte för det hårdnackade motståndet mot regimen. Enligt den syriska oppositionen har invånarna fått ett ultimatum av regimen som löper ut om 24 timmar - ge upp motståndet eller så anfaller vi! Insatserna i Syrien har också ökat med den generalstrejk - Strike4Dignity - som oppositionen genomfört i spridda delar av landet under dagen.

Inbördeskriget i Syrien såg också idag sina kanske hårdaste strider hittills när arméavhoppare slogs med 12. pansarbrigaden nära den jordanska gränsen i söder. Enligt rapporteringen försöker regimen att ta den kuperade terrängen norr om staden Busra al-Harir för att på så sätt få stopp på de överfall som görs mot säkerhetsstyrkornas underhållstrafik i området. Hittills håller den syriska armén hyggligt ihop under ledning av diktatorns bror, Maher al-Assad.

Det är inte bara omvärlden som anar att det är denne som de facto styr repressionen i landet. Det tycks också numera hans bror, presidenten, också hävda. I en lång intervju med ABC's Barbara Walters tidigare i veckan berättar presidenten att han inte äger de egna styrkorna, utan att de tillhör regeringen. Som vanligt är det alltid intressant att gå till själva källan och läsa transkriberingen ovan för att försöka förstå hur president al-Assad tänker och vilka budskap han vill ha ut. En intressant sak är att han vidgår att landet har en diktatur, och att landet har varit utsatt för isoleringsförsök de senaste 30-35 åren.

I den ökade grad av isolering som regimen går igenom just nu är de fåtal vänligt sinnade också utsatta för intern press. I Libanon blev Hizbollah tvungna att acceptera att regeringen är med och medfinansierar specialtribunalen som utreder mordet på premiärministern Hariri, där de misstänkta är Hizbollahmedlemmar. I samband med den nyligen firade Ashurahögtiden gjorde Hizbollah's ledare Nasrallah sitt första offentliga framträdande på tre år under några minuter i en förort till Beirut. Rörelsen, eller Motståndet som är den egna benämningen, är naturligtvis inte handfallen. Häromdagen sprängdes en vägbomb i södra Libanon, vilket sårade franska soldater i övervakningsstyrkan UNIFIL. Flera bedömare menar att det var en varning till Frankrike att inte driva upp insatserna i just Syrien. Den franska utrikesministern Alain Juppé sa i eftermiddags att Paris tror att Syrien låg bakom attacken, och att Hizbollah absolut utförde denna.

För Syrien och Hizbollah lever i en slags symbios. Oppositionen i form av Syriens nationella råd uttalade genom sin ledare, Burhan Ghalioun, att en ny ledning i Syrien skulle normalisera banden med Iran och genom förhandlingar med Israel ta Golanhöjderna i besittning. Denna avsiktsförklaring utgör ett hot mot själva livsluften för Hizbollah, varför motiven att handla stärks ytterligare. Framtiden för Hizbollah är alltså hårt knuten till den syriska regimens fortlevnad.

Därför är det sannolikt att omvärldens utökade press mot Syrien kommer att manifesteras i ökad oro initierad av Hizbollah. De måste till varje pris motverka regimens fall i Syrien. En tripp-trapp-trull skulle kunna vara: Massivt anfall Homs - Ökad press från omvärlden som exvis en flygförbudszon - Hizbollah genomför upptrappad verksamhet.

Det kan ligga närmare runt hörnet än vad vi tror. Idag förutsade Israels försvarsminister, Ehud Barak, att den syriska regimen troligen fallit inom några veckor. Försvarsminister Barak talade vid World Policy Conference i Wien, och menade att situationen i Syrien var bortom Israels kontroll, men att det skulle vara en välsignelse om Assadregimen föll. Tidigare har den israeliska regeringen varit ganska försiktig med att önska Assad's fall på temat: Better the Devil we know.

Men räkna med att den syriska regimen inte ger sig utan kamp!

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Ryska sjöstridskrafter byter hav.

2011-12-09T07:51:00.007+01:00

Så har den ryska hangarfartygsgruppen Admiral Kuznetsov kastat loss från Murmansk med kurs mot Medelhavet. Nu blir det intressant att efter några dygn räkna ut medelhastigheten, för att med mer precision kunna ange när Ryssland har handlingsfrihet med styrkan i Medelhavet. Med en marschfart på 15 knop är man framme strax före jul, om den i stort går raka vägen dit.

Från Östersjön kommer dessutom fregatten Yaroslav Mudry med följefartyg att ansluta till Admiral Kuznetsov och de andra fartygen. I förgår kastade fregatten av Neustrachimy-klass loss från Baltijsk. Från Svarta Havs-flottan ansluter också småningom en annan fregatt, Ladny, som i söndags avseglade från Sevastopol för att passera Bosporen. De ryska sjöstridskrafterna har då ur tre olika flottar skapat en handlingsfrihet för de ryska ledarna i ett annat hav - Medelhavet.

Officiella ryska kommentarer, från bland annat generalstabschefen Makarov, förnekar sammankoppling med händelseutvecklingen i Syrien som är Rysslands närmaste samarbetspartner avseende hård säkerhet i regionen.

Samtidigt hävdar premiärminister Putin nu att främmande makter anstiftar protesterna i samband med valet till den ryska duman. Han anklagade Hillary Clinton personligen för att ha skickat signaler till oppositionella. Utrikesminister Sergej Lavrov passade också på att varna NATO:s utrikesministrar för en repris av Georgien-konflikten 2008, om Georgien ansluter sig till NATO.

Denna utveckling sker mot bakgrund av att EU:s ledare försöker rädda Euron, enligt uppgift ska det göras en fördragsändring i mars. Eftersom alla EU-länder inte var med under nattmanglingen i Bryssel, så har jag svårt att se att inte kommer att bli turbulent när krav på folkomröstningar kommer resas. [Edit] Ett nytt upplägg blir istället genom mellanstatliga avtal istället, för att undvika folkomröstningar. [Slut edit].

I Bonn har det talats om Afghanistans framtid, utan att Pakistan var på plats. Det är svårt att se hur regionen ska finna en politisk lösning när en avgörande part bojkottar samtal. Som lök på laxen skedde samtidigt det fruktansvärda dådet mot shiamuslimer i Kabul som firade Ashura. President Karzai kräver svar från Pakistan, så även här är det upplagt för stelt umgänge den närmaste tiden.

På andra sidan Afghanistan visar Iran stolta upp en omhändertagen amerikansk UAV av bästa märke. RQ-170 Sentinel har stealthförmåga och det är svårt att förklara hur den kan vara i så gott skick, vilket indikerar någon form av övertagande av styrkontrollen från iransk sida. Dels är den svår att upptäcka, dels är det svårt att komma åt antennen som sitter på ovansidan av flygkroppen. Dessutom har farkosten en självdestruktion som ska förstöra den, om man förlorar kontrollen över en motståndares område. Denna verkar heller inte ha fungerat liksom de normala fysiska lagarna. Vissa börjar nu spekulera att att det ryska störningssystemet Avtobaza har spelat en roll. Systemet har en väldigt lång räckvidd i förhållande till storleken. Om Avtobaza spelat en roll i RQ-170 "försvinnande", ja, då har bakgrunden nyss skiftat en aningen färg.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Frivillig personalförsörjning - Då och nu

2011-12-07T06:59:00.000+01:00

Igår kväll hade Kungl Krigsvetenskapsakademin sammanträde, och en av punkterrna var ett föredrag av ledamoten Claes Bergström, avdelning III, som presenterade sin studie över Sveriges tidigare erfarenheter av frivillig personalförsörjning i form av volontärssystemet. Jag uppmanar läsarna att ögna igenom denna och exempelvis jämföra de olika tabellerna.

Volontärsystemet infördes i samband med att de indelta soldaterna försvann när värnplikten infördes 1901. Eftersom värnplikten på den tiden var kort, så ansåg statsmakterna att det behövdes en stam av soldater och underbefäl. Volontärsystemet infördes för att stanna ända fram till 1952.

Claes Bergströms bearbetning av litteraturstudierna visar på en mängd intressanta erfarenheter från den tidens system som antagligen har flera likheter med det system vi försöker införa nu. Volymerna låg i det gamla systemet över 20000 man under de flesta åren. Fler än tio olika utredningar genomfördes av systemet eller delar därav under tiden.

Volontärsystemet var aldrig fulltaligt, inte ens under depressionen. När arbetslösheten var kring 25 % kunde alltså inte volontärsystemet attrahera tillräckligt med soldater. Eftersom Claes Bergström inte kunnat hitta sammanställningar över hela systemet, främst beroende på att uppföljningen var spridd på landets alla förband, är det svårt att slå fast en sanning. Claes bedömning är att systemet i genomsnitt hade kring 40 % vakanser med 1920 som topp - med ofattbara 60 % i vakanser.

En del av ledamoten Bergströms föredrag handlade om motivatorer för anställningen. I de exempel som Claes anför visar det sig att i gårdagens system hade en soldat mindre, och en korpral mer, än vad en dräng hade. Idag har en anställd med gymnasieexamen i Stockholms stadsförvaltning enligt avtalet med Kommunalarbetarförbundet nästan lika mycket som en OR-3 med sex års anställningstid. Erfarenheterna från volontärsystemet visar, enligt Claes Bergström, att i själva rekryteringen spelar lönen en stor roll. När det gäller förmågan att behålla de anställda, så är det civilförsörjningen som är avgörande, det vill säga hur kan den enskilde försörja sig efter tjänstgöringen.

I slutet av förra året redovisade C K 3 sina slutsatser i utredningen Civilt mervärde och Arbetsgivarrollen (CMA). Likheterna mellan dessa och 1917 års Rekryteringsutredning är kusliga. Se tabell 4 i anförandet. Försvarsmakten kan inte konkurrera med lön, avgångspremier krävs liksom lön under studietid efteråt.

I 1944 års Manskapsutredning försökte man möta behovet 22000 volontärer, där den genomsnittliga anställningstiden skulle vara fem år. Erfarenheten var 3,5 år. Detta behov skulle innebära ett årligt behov av 4000 soldater årligen, men utredningen drog slutsatsen att 5 % av årsklassen var möjligt. Detta motsvarade 2000 nyanställningar per år. Vår nuvarande modell förutsätter 4000 stycken per år, medan FOI i sin rapport Frivilliga soldater istället för plikt resonerar kring högre tal. Ett oroande faktum under det närmaste decenniet är dessutom att årsklasserna är mindre än vanligt. Claes bedömde att de nutida möjligheterna att rekrytera kvinnor i praktiken ökar rekryteringsunderlaget med 10 %.

Det är synd att vi inte studerade volontärinstitutionen innan vi införde det nya systemet. Det hade kunnat medföra en bättre bild av kostnaderna för detta, så att en behovsframställan till statsmakterna hade blivit mer korrekt. FOI landade i slusatsen att risken är stor för att bara personalförsörjningen blir 1-1,5 Mdkr dyrare per år än planerat, bland annat beroende på bedömningar om kortare kontraktstider än antagna sex år. Claes Bergströms stora insats falsifierar inte FOI slutsatser.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

The Economist uppmärksammar ledamoten Neretnieks

2011-12-06T07:41:00.001+01:00

Läsarna kommer säkert ihåg turbulensen kring Arméinspektörens fältövning där så småningom initieringen av det hela ska granskas av självaste Konstitutionsutskottet. Enligt uppgifterna ska akademiledamoten och ordföranden i Avdelning I, Karlis Neretnieks, ha stoppats från ett anförande om solidaritetsförklaringen vid denna övning. Frågan gäller om det funnits någon politisk inblandning i det beslutet. Mycket pekar på att det fattats någon form av beslut. SvD Claes Arvidsson hänvisar till mail från Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten, där denne enligt Claes Arvidsson framhåller att beslutet fattats av "myndighetens ledning genom GD".

Jag beklagar att de deltagande officerarna med säkerhet missade ett intressant anförande av Karlis Neretnieks på detta, för Sverige och de baltiska staterna, viktiga tema. Några som inte missar dessa tankar är läsarna av the Economist, vars blogg Eastern Approaches häromdagen kommenterade en rapport från den pensionerade generalmajoren Neretnieks.

Economist's redaktör Edward Lucas utnämner Karlis till "a Swedish Defence guru" och lämnar en stark rekommendation om dennes rapport hos Stockholm Free World Forum: Swedish military solidarity around the Baltic Sea: Three scenarios som bygger på en del ur boken Till Bröders hjälp som Kungl Krigsvetenskapsakademin gav ut i somras. Redaktören Lucas citerar bland annat Karlis balanserade slutsatser, där denne visar på såväl förtjänster som brister avseende vår operativa förmåga vid kriser i närområdet.

"The lack of air defence capability - both at sea and on land - as well as the capacity for rapid intervention with exercised units and the Gotland problem are perhaps the most obvious. The need for jointexercises with our neighbours and with NATO, long before any crisis occurs, also seems clear.

The structure also has properties, however, that make it well suited for crisis management, primarily with respect to lower levels of crisis. The new manpower system means that we will have devices for rapid intervention for some, limited, tasks. The discretionary power to send personnel abroad will also be greater than it has been so far. The breadth of the various systems that will continue to be present in the new structure will also mean a fairly wide discretion when it comes to choosing where we want to participate."

Ett stort grattis till Karlis Neretnieks till denna uppmärksamhet hos the Economist. Det kommer att bli intressant att läsa Karlis utvärdering om tre år, eftersom den nuvarande granskningen byggde på den beslutade nominella insatsorganisationen 2014.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Försvarsmakten slår till ABS?

2011-12-04T19:51:00.003+01:00

Bloggen Skipper hade igår en genomgång kring Försvarsmaktens ekonomi 2012. Se även bloggen Cynismer.

Jag tänkte här ta fasta på en notis i skymundan, nämligen den om att Försvarsutskottet för tillfället stoppar beslutet om rationaliseringar av försvarslogistiken enligt regeringens förslag. Dessa rationaliseringar är inplanerade om 700 MSEK/år från 2013 enligt budgetunderlaget 2012 (se sidan 4).

Jag har tidigare skrivit om min skepsis till att ta ut dessa rationaliseringar och att jag inte tror på idén. I sak är det bra att frågan föreläggs Riksdagen för beslut, och under tiden får vi förhålla oss till att rationaliseringen är uttagen med detta belopp i planeringen.

Om Försvarsmakten slår i bromsen som bloggkollegorna rapporterar om, så kommer vi gå in i 2013 med ekonomin i balans, men med ett verksamhetsmässigt underskott. Det kommer i så fall vara fråga om att personal inte övat eller inte anställts i tillräcklig omfattning. Det innebär i sin tur att accelerationen i uppbyggnaden måste öka 2013 jämfört med liggande planering. Men organisationen är inte dimensionerad för att utbilda många av de som skulle utbildas 2012 och ska utbildas 2013 under samma år. Antingen får man sprida ut extrarekrytering över en period av år eller så får man förskjuta planeringen ett år. Ungefär det resonemang som jag förde för snart ett år sedan om GSS i samband med Sälenkonferensen.

Till detta ska då läggas eventuellt 700 MSEK i andra rationaliseringar för att uppväga en inte genomförd logistikrationalisering enligt ovan, varpå vi får en liknande situation igen. Grunden är att Försvarsbeslutet 2009 är underfinansierat.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Robotaxelmakterna på defensiven

2011-12-02T08:02:00.004+01:00

Enligt FN råder det nu inbördeskrig i Syrien. Över 4000 döda så här långt i en konflikt som stegrats över tid. Från i huvudsak fredliga protester via skärmytslingar har vi nu regelrätta strider mellan regimens säkerhetsstyrkor och det väpnade motståndet, som försörjs genom smuggling utifrån. President al-Assad önskar sig säkert tillbaka till [Edit] ögonläkartillvaron [Slut edit] i London som han fick lämna när den äldre brodern dog i en olycka.

Sedan Arabförbundet i helgen skärpte sina sanktioner har Turkiet och EU följt efter med liknande sanktioner. Dessa är hårt riktade mot individer i eliten och mot syriska affärsintressen. På så sätt försöker omvärlden driva en kil mellan familjen och deras mäktiga affärsvänner. Den turkiske utrikesministern, Ahmet Davutoglu, resonerade för första gången offentligt om den militära handlingsmöjligheten och konceptet med en humanitär korridor som jag skrivit om här tidigare. Ekonomiska sanktioner i kombination med en buffertzon i nordvästra Syrien skulle få vågskålen att över.

Turkiet antog också en vapenblockad mot regimen samtidigt som AFP citerade ryska nyhetskällan Interfax som rapporterade om rysk leverans av sjömålsroboten Yakhont (SS-N-26) som jag skrev om i slutet av februari. Det ligger i linje med de ryska intressena i Syrien som diskuterades för en vecka sedan. Skulle Syrien kunna disponera kustrobotbatterier med en räckvidd uppemot 30 mil, så skulle det vara mycket svårt att kunna genomföra en effektiv sjöblockad. Fartygens Close-in-weapon system skulle få mycket kort tid på sig att bekämpa denna typ av robot, eftersom den är väldigt snabb (Mach 2,5).

När det gäller en eventuellt ny explosion i Isfahan i Iran, så hänvisar Haaretz till rapporter i The Times' som gör gällande att denna inträffade i den uranframställningsanläggning som finns i stadens utkanter. (The Times' kräver pengar för sin sida, så därför länkar jag inte dit - red anm).

En tidigare chef för Israels nationella säkerhetsråd, generalmajoren (PA) Giora Eiland, menade i en kommentar till TIME Magazine att det inte var en slump, och hänvisade i likhet med Diego Maradona till Guds hand.

Förutom den religiösa anspelningen kan det vara värt att fundera på det iranska perspektivet, om de nu varit utsatta för Stuxnet, likviderade forskare och två större attacker/explosioner de senaste två veckorna. Hur går dragkampen internt i det iranska styret? Ska vi rusa mot kärnvapen eller göra en tillfällig halt för att vänta ut västs ekonomiska kris och att de tröttnar på ett steg framåt - ett steg bakåt? Givet den normalt noga övervägda persiska utrikespolitiken som Modus Operandi borde det vara det senaste alternativet, men om perceptionen är att Israel i sin tur överväger en förebyggande attack kan slutsatsen bli en annan.

I Teheran försöker man därför tolka uttalanden som USA:s tämligen nya försvarsstabschef, general Martin Dempsey, gjorde till Reuters häromdagen, där han sig vara osäker på om Israel skulle varsko USA innan en attack. Huruvida detta är en sann beskrivning eller ett utspel för att två sig inför en attack eller ett sätt att göra Iran osäkert är oklart.

Med läget i Syrien riskerar också Iran att förlora en bundsförvant i regionen, så vi måste ha uppmärksamheten riktad mot ett stort område. Iran överväger med all säkerhet hur landet ska kunna spela på de ryska intressena för Syrien och på så sätt jämna ut de politiska styrkeförhållandena något. Norra flottans chef, konteramiral Vladimir Korolev, inspekterade nyss Admiral Kuznetsov och de andra fartygen inför avseglatsen mot Medelhavet i närtid. Kan den ryska styrkan användas för iranska syften? Vad kan vi erbjuda ryssarna? Hur kan vi använda de ryska ledarnas behov, så att det gynnar oss? Denna typ av frågor diskuteras i Revolutionsgardets ledning och det högsta prästerskapet.

Inför det ryska parlamentsvalet på söndag gäller det nämligen för partiet Enade Ryssland att visa sig starkt. Det kan behövas, eftersom stödet är kraftigt vikande för systemet, enligt denna intressanta artikel i The Guardian. Tänk om det blir en rysk vår nästa år?

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

F&S gläds med Försvarsministern

2011-11-30T22:58:00.002+01:00

Försvarsminister Sten Tolgfors sken i kapp med efterbrännkammaren sedan det blev känt idag att Schweiz har bestämt sig för att köpa 22 st Gripenplan av SAAB. En stor dag för SAAB, för Sverige och för försvarsministern som oförtrutet jobbat med exportfrågan kring Gripen. Schweiz är en kvalitetsmedveten kund som går på prisvärde.

I morgon väntar det Försvarsutskott med justering av betänkande som bland annat lär innehålla ett förslag om en luftförsvarsutredning som har Försvarsmaktens kommande underlag avseende stridsflyg som ett utgångsvärde. Debatten kring beslut om Gripens framtid här hemma har börjat ta fart med inlägg på Newsmill och på SvD ledarblogg. Claes Arvidsson argumenterar där för att valet bör bli en uppgradering av C/D-versionen, eftersom vi riskerar binda upp oss på för lång tid om vi väljer en annan version. Ett annat argument anges vara att ta tillvara nuvarande motorer. (Inom parentes är Claes Arvidssons artikel väldigt läs- och tänkvärd i övrigt).

Jag håller inte med Claes Arvidsson om slutsatsen. Orsaken till detta har jag delvis berört tidigare. En aldrig så uppgraderad C/D kan inte mäta sig mot en rysk PAK FA kring 2020. Grundorsakerna är två. Dels har PAK FA en mycket större motorstyrka i en större flygkropp, vilket innebär att planet kan bära mer/ha högre fart/bättre kyla och driva en större radar, dels har planet en mycket låg radarsignatur i flera vinklar. En mycket auktorativ källa avseende delsystem i luftstridskrafter är Air Power Australia. Här kan du läsa mer om deras utvärdering av PAK FA. Ett annat alternativ är att köpa utländskt som exempelvis JSF, men då tillkommer en ombyggnad av hela logistikkedjan, och den notan vill/kan ingen ta.

Om vi menar allvar med att ha en grundläggande försvarsförmåga, så är en ny version av Gripen det bästa alternativet. Det har försvarsministern insett sedan lång tid tillbaka. Affären med Schweiz kan göra den övergången något billigare.

För det är det som är problemet. Få vill betala vad den grundläggande försvarsförmågan kostar för ett land utanför militära allianser, beläget mellan stormakter.

Se även Wiseman och Chefsingenjören.

I chose the gun

2011-11-29T20:56:00.004+01:00

Fascinerande. Försvarstabschefen i Nederländerna, general Peter van Uhm, lägger ut texten om sitt yrkesval inför en trollbunden publik på TedX Amsterdam. Jag funderar på om något motsvarande kunnat ske här. Om inte, vari består skillnaderna?

Kudos @StormJL

Ny explosion i Iran?

2011-11-28T22:03:00.003+01:00

Motstridiga rapporter kommer idag från Iran, där det kan ha skett en stor explosion i staden Isfahan, enligt The Guardian.
Isfahan är en viktig plats för den iranska yra framställningen. Med det spända läget avseende Irans kärnvapenprogram, så är det frestande för omvärlden att dra slutsatsen att det kan vara fråga om eventuellt sabotage eller liknande. Läget lär klarna de närmaste dagarna vad som hänt.

Det är ju bara två veckor sedan en stor explosion skedde i Bid Kaneh, en stor robotbas sydväst om Teheran. Idag vittnade utvecklingschefen vid den militära underrättelsetjänsten i Israel, Ithai Baron, inför Knesset's sammansatta utrikes- och försvarsutskott. Ithai Baron menade att den iranska markrobotutvecklingen blir fördröjd eller möjligen avstannad till följd av explosionen, enligt Haaretz.

Idag släppte också Institute for Science och International Security (ISIS) en en kort rapport med foton över basen före och efter explosionen. Att förödelsen var stor kan till och med en lekman i bildunderrättelser inse av fotot från Digital Globe.

F&S kommer öka bevakningen av Mellanöstern fram till nyår.

Ryska möjligheter avseende Syrien

2011-11-27T09:21:00.004+01:00

Läget kring olika hangarfartygstyrkor blir alltmer förvirrat när det gäller Medelhavet, för den som försöker följa öppna källor. Russia Today anger att USS George H.W. Bush "reportedly" har ankrat utanför Syrien. Går man däremot till US Navy hemsida , så ser man att där är hela gruppen utspridd från mellersta Medelhavet till Atlanten, och med CVN-77 (GHWB) utanför Marseille.

Samma sak gäller det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov, som idag dök upp vid Malta enligt Defencegreece.com. På tisdag ska fartyget starta en samövning med Israel med stödjepunkt på Cypern. En nyhet som valsade runt i bloggvärlden, medan ITAR-TASS i fredags rapporterade att chefen för den ryska flottan, amiral Vladimir Vysotsky genomför en inspektion av hangarfartygsgruppen inför dess avsegling....i Murmansk.

Sammanvägd bedömning är att Carrier Strike Group Bush är på hemväg, och att Admiral Kuznetsov kring mitten av december är gripbar i Medelhavet för att värna ryska intressen.

Det hårdnackade ryska motståndet till långtgående åtgärder mot den syriska regimen bottnar i det egna intresset. Ryssland är i färd att upprusta en flottbas i den syriska hamnstaden Tartous, vilket skulle ge landet en funktionell bas utanför Dardanellerna. Med tanke på den kraftiga utbyggnaden av kvalificerat luftvärn i Ryssland, även på nya fartyg, så skulle de syriska värdarna indirekt delvis ligga under ryskt luftvärnsparaply. Historiskt var också Syrien ett viktigt land för sovjetisk signalspaning i området, inte minst för signalspaninsflyg som startade från syriska baser. Det är rimlig att anta att visst utbyte fortfarande pågår.

Ett annat viktigt intresse för Ryssland är avsättningen för krigsmaterielexport. Syrien är fullständigt översvämmat av sovjetiska och ryska produkter i en omfattning som får Libyen att framstå som avrustat under Khaddafi. Det hävdas ibland att presidentvalet i USA nästa år driver den amerikanska utrikespolitiken i mer aktivistisk riktning. Så kan det vara, men det är presidentval i Ryssland också nästa år liksom parlamentsval nästa månad.

Dilemmat för Ryssland är att regimen i Syrien har förlorat mycket legitimitet i omvärlden, inte minst i regionen de senaste veckorna. Syrien, som förut spelade en aktiv roll i Arabförbundet, är nu avstängt och dess medlemmar inför nu sanktioner mot sina arabiska bröder. Det ryska utrymmet att manövrera blir därför mindre än annars, och några direkta manövrar mot omvärlden är alltför riskabla, i synnerhet som landet inte nått alla sina mål avseende sitt medlemskap i WTO.

Ryssland har dock tidigare visat sig vara kapabelt till överraskande operationer som Kosovo 1999, där landet i sin djupaste svacka framryckte med en fallskärmsjägarbataljon från Bosnien till Pristina och ställde NATO inför fullbordat faktum. Nu kanske det inte finns möjligheter till liknande manövrar, men nog sitter ansvariga i Kreml och försöker tänka ut hur man ska rycka åt sig initiativet angående Syrien, och hur man bäst tillvaratar sina långsiktiga intressen i landet. Om regimen skulle störtas, så gäller det att stå på god fot med de nya makthavarna, därför är det bäst om åtgärder uppfattas vara riktade mot NATO.

För att skydda regimen mot västs tryck, och därmed sina egna intressen finns det naturligtvis massor av möjligheter. Ett givet inslag är att blockera resolutioner i FN:s Säkerhetsråd. Några möjligheter tänkte jag diskutera här som skydd av befolkning i Syrien, motstånd i Kosovo och att försvåra underhållet till Afghanistan.

I det första fallet finns det två varianter. Dels skulle Ryssland med mindre militära styrkor kunna skydda de drygt 100000 egna medborgare som bor i landet, eller så skulle skyddet omfatta hela det syriska folket mot "utländsk aggression". Formerna kring den typen av åtgärder skulle kunna vara att hänvisa till ett existerande avtal mellan länderna. Syrien skulle också kunna drabbas av en "skenmilitärjunta" som bjuder in Ryssland med hänvisning till hot mot Syriens existens. Detta scenario är inte särskilt sannolikt, och skulle eskalera situationen kraftigt. Det som gör möjligheten attraktivt är erfarenheterna från 1999 och att det som krävs är mer hastighet än verklig styrka.

Nästa möjlighet är att pressa NATO kring Kosovo. Läget i Kosovo har försämrats bekymmersamt sedan sommaren. Enligt vår utrikesminister har läget inte varit sämre sedan 1999. Häromdagen skadades 21 soldater ur KFOR under sammanstötningar med Kosovoserber som försvarade sina barrikader de uppfört som protest mot Kosovoalbanernas försök att ta över de norra tullstationerna. Läget har fått en märklig tvist sedan 20000 Kosovoserber i enklaverna i södra delen av Kosovo sökt ryskt medborgarskap. Det är oklart om de kommer att beviljas detta, men det indikerar vem som ses som motvikten till regeringen i Pristina. Att bevilja medborgarskap skulle vara en okonventionell handling ägnat att överraska och tvinga fram nya kalkyler. Det skulle också kunna finnas en beredskap att komma till undsättning i det fall Kosovoalbanerna förlorar tålamodet och försöker att etniskt rensa områden. R2P gäller även Kosovoserber. Även detta scenarie är inte särskilt sannolikt, delvis eftersom det kräver att Pristina förivrar sig. Inte otroligt, men inget att hänga upp planer på när skeendet pågår kring Syrien.

När det gäller Afghanistan har däremot ett oväntat tillfälle dykt upp i form av den helikopterattack som påstås ha dödat 28 pakistanska soldater. Efter räden mot Usama Bin Laden och det så kallade Memogate är läget mellan USA och Pakistan i flera avseenden stelt. Som straff för helikopterattacken stängde Pakistan av vägen genom Khyberpasset för NATO:s underhållstrafik. Hur länge det kommer vara är svårt att sia om, men det kommer att påverka betydelsen av Northern Distribution Network som går genom Ryssland och/eller delar av gamla Sovjetunionen. Med ökade störningar kring logistikflödet genom Pakistan är det sista NATO önskar sig andra störningar kring NDN. För Ryssland finns det här en möjlighet att diplomatiskt uttrycka sig att det är lika viktigt att upprätthålla NDN som det är viktigt att inga utländska interventioner eller vapensmuggling genomförs riktat mot Syrien. Här är nog sannolikheten lite större än i de tidigare fallen. Genom sitt ökande beroende av NDN och de försämrade relationerna med Pakistan, så minskar handlingsfriheten för väst när det gäller försörjningen av ISAF.

Det viktiga är att tänka igenom situationen och bedöma effekter på kort och lång sikt. De olika möjligheterna är bara några exempel på just möjligheter. Om de skulle kunna vara reella alternativ är svårt att bedöma, men det spelar nog ingen roll. Som det ibland hette i taktikundervisningen: Det blir alternativ 4.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Trångt i syriska farvatten

2011-11-24T22:33:00.002+01:00

I Kairo möttes idag ledarna för Fatah, Abu Mazen (Mahmoud Abbas) och Hamas, Khaled Meshaal för att diskutera en samlingsregering. Enligt de bägge har parterna kommit mycket närmare varandra. 22. december ska PLO mötas, och för första gången kan Hamas få vara med, om parterna hittar svar på utestående frågor som vem som ska vara regeringschef. Den självklare premiärministern, Salam Fayyad, accepteras inte av Hamas. Nu kommer uppgifter om att denne förklarat att han inte vill stå i vägen för ett palestinskt enande.

Den israeliska regeringen uttryckte klart avstånd från förhandlingarna. "Ju närmare Abbas kommer Hamas, ju längre från freden", hette det i ett uttalande från premiärministerns kansli.

Problemet för den palestinska sidan med ett en samlingsregering är att en sådan inte skulle erkänna de principer som den så kallade kvartetten (EU, USA, Ryssland och FN) ställt upp. Det beror på att Hamas vägrar att erkänna Israels rätt att existera, och det finns ingenting som talar för att de kommer att ändra sig.

Parallellt med detta uppgav sagde Salam Fayyad idag att Israel snart har gjort den palestinska myndigheten oförmögen genom sitt beslut att sedan några veckor tillbaka att inte förmedla de skatter som Israel samlar in för den palestinska myndigheten, vilket motsvarar 2/3 av skatteuppbörden. Den norske utrikesministern, Jonas Gahr Støre, liknade det hela vid en "waterboarding" av ekonomin. Offret blir strypt, men får lite luft så att obehaget upprätthålls.

I frågan sitter Benjamin Nethanyau i ett dilemma. Beslutet togs efter att Palestina sökte en representation i UNESCO, något som knappast kommer att återtas. Samtidigt varnar hans säkerhetsrådgivare att Israel riskerar att underminera säkerheten på Västbanken, eftersom det drabbar utbetalningar av löner till de palestinska säkerhetsstyrkorna. Hans koalitionspartner, utrikesministern Avigdor Lieberman, å sin sida menar att palestinierna inte ska få ett cent i framtiden, om samlingsregeringen blir av.

Denna utveckling gynnar de som inte vill se någon fred i området. För Hamas är skeendet historiskt. Genom förhandlingarna är de nära att få plats i PLO. För att få regionalt stöd har Meshaal spelat högt, och flyttat sitt högkvarter (tillfälligt?) till Kairo från Damaskus som varit organisationens hemvist sen lång tid tillbaka.

Hamas är ett exempel på vad Bashir al-Assad har förlorat under 2011. Trycket ökar nu markant mot den syriska regimen. Den turkiske premiärministern Erdogan placerade häromdagen in Assad i en jämförelse med diktatorer som Hitler. Den franske utrikesministern Alain Juppe pläderade för en "humanitär korridor" som första signal om en utländsk intervention. Det går hand i hand med Arabförbundets utspel under dagen att Syrien måste acceptera observatörer eller riskera regionala sanktioner. Mycket talar för att Syrien kommer att värja sig i det längsta för att ta emot sådana. De kan acceptera dessa "i princip" och sedan krångla med teknikaliteter medan man fortsätter med att försöka slå ned det väpnade motståndet, där 23 människor har dödats bara idag.

Under tiden argumenterar nu den så kallade Fria Syriska Armén för att en flygförbudszon upprättas över landet. Organisationen har fått sätta upp sitt högkvarter i Turkiet. Det är inte helt avlägset att vi kan få se en buffertzon skapas i nordvästra Syrien, där det väpnade motståndet kan träna ich vila samtidigt som Turkiet förenklar flyktingproblematiken, Ett litet problem i sammanhanget är att mer hårdföra delar av det Muslimska Brödraskapet står organisationen nära, vilket innebär att Bashir al-Assad fortfarande uppbär en trovärdighet i alawitiska, drusiska och kristna kretsar.

Han är inte ensam internationellt heller. Han kan fortfarande påräkna stöd från Iran, Ryssland och i ökande grad från Irak som tillsammans med Libanon nu verkar för Syriens talan i Arabförbundet. Sedan tidigare finns det flera obekräftade uppgifter om att officerare ur iranska Al Quods och medlemmar ur Hizbollah deltagit i insatser mot folkmassor. Jag stötte på en uppgift om att al-Sadr sänt några av sin män för att understödja Assad.

Så här snurrar det på i regionen. Nu väntar vi bara på att Admiral Kuznetsov ska ansluta sig till George H.W. Bush och UNIFIL Maritime Task Force samt operation Active Endeavor. Vårt insatsförsvar är dock inte med än.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Samövning med US Air Force

2011-11-23T07:59:00.002+01:00

Från amerikanska flygvapnet rapporteras det om en uppskattad samövning med svenska flygvapnet under förra veckan i Lakenheath, England. Det var 493th Fighter Squadron (värdförband) jämte 492nd och 494th sqn ur 48th Fighting Wing/US Air Force som stod för utbytet med 211. och 212. stridsflygdivisionen ur Norrbottens Flygflottilj. I reportaget berättas det om grundläggande luftstridsövningar och formationsflygningar med värdarnas F-15C och F-15E-flygplan mot våra Gripar (C-version?).

De amerikanska enheterna bär en stolt historia som sträcker sig tillbaka till andra världskriget, då de bland annat understödde invasionen i Normandie. Flygplanstypen F-15 är ett kapabelt flygplan med dubbla motorer som kan bära mycket last. Trots att planet har varit i bruk drygt 40 år och deltagit i flera krig med olika flygstridskrafter har det aldrig blivit nedskjutet i strid.

Syftet med övningen var för de bägge sidorna att förbättra interoperabiliteten och flyga mot annorlunda flygplan. För våra yngre flygförare är detta en viktig erfarenhet. På Flygvapenbloggen skrevs om utbytet i fredags med bilder och kommentarer från deltagande officerare. Att Gripen, enligt uppgifter, står sig väl är jag inte förvånad över med tanke på den manöverbarhet flygplanet har liksom våra flygförares effektiva flygträning.

Det är alltid en lika påtaglig känsla att militärer har lätt att umgås med kollegor från samma försvarsgrenar i andra länder, kanske till och med enklare än med kollegorna hemma. Åtminstone när det gäller det operativa elementet, så har en sjöofficer från Sverige liknande erfarenheter av miljön som en tysk eller rysk motsvarighet.

Den andra reflektionen rör det berömda stycket "ge och ta emot militär hjälp" ur vår säkerhetspolitiska deklaration som Riksdagen står bakom.

""U.S. Air Forces in Europe is important to Sweden, so the main thing with this training is to continue the long lasting friendship between our two nations," said Maj. Lars Karlsson, Swedish Air Force 211 Squadron project officer. "We are very pleased and impressed with the hospitality, resources and support we received from the 48th Fighter Wing and want to return the favor by inviting them for training to our wing in Sweden next time.""

Att öva med andra nationers stridskrafter kan ses som en slags indirekta förberedelser för att genomföra deklarationen i verkligheten. Vi lär oss bli interoperabla avseende uppträdande och procedurer samt följer samma standarder på sikt. Men, eftersom vi inte har någon militär allians, så är det emellertid svårt att driva dessa arrangemang för långt.

En annan intressant parameterur i det sammanhanget är därför utvecklingen för den amerikanska krigsmakten. Eftersom Superkommittéen misslyckades att hitta en lösning ska nu 1050 Mdr USD skäras bort ur försvarsbudgeten det närmaste decenniet, om inte Kongressen hittar en annan lösning. Med tanke på tonläget i den amerikanska debatten känns det som de till slut kommer landa närmare 600 Mdr USD istället. Nedskärningarna tillsammans med det ökade fokuset på Stilla Havet gör att det är långt ifrån säkert att Norrbottens Flygflottilj får svarsbesök från 48th Fighter Wing i framtiden. Något för Försvarsutskottet att fundera på när de finslipar på sitt betänkande.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Ökad takt i Mellanösterns trummor

2011-11-22T07:59:00.000+01:00

Nu är skeendet i Mellanöstern snart snabbare än vad observatörer hinner rapportera. Bara igår har sammanstötningar mellan egyptiska säkerhetstyrkor och protesterande skördat tjugotalet liv, den egyptiska regeringen har lämnat in sin avskedsansökan, den jordanske kungen har besökt Ramallah för första gången på elva år och syriska soldater skjutit och sårat turkiska pilgrimer på he väg från Mecka.

Och då glömde jag nämna att den turkiske premiärministern uttalat sin dom över den syriska regimen och nyheten om att Hizbollah sprängt en amerikansk spionring.

Både bildligt och bokstavligt befinner sig Israel och Palestina i origo för dessa ökande orkanvindar. I väster är vi nu inne på den egyptiska revolutionen del II. Del I slutade med att familjen Mubarak och associerade fick lämna makten till en militärjunta. Den fd underrättelsechefen och vicepresidenten Suleiman är nu anställd som rådgivare till den saudiske kungen Abdullah. De senaste opionsmätningar visar att den mycket fattiga befolkningen med överväldigande majoritet anser att militärjuntan gör ett bra arbete. De politiskt aktiva har däremot en helt annan uppfattning. Liberala krafter står mot Muslimska Brödraskap och mer hårdföra Salafister. Sedan i vintras har den egyptiska ekonomin gått i stå, främst på grund av vikande turistinkomster. Detta förvärras också av något höjda matpriser, där Egypten som världens största veteimportör är särskilt illa ute.

Norr om Israel fortsätter Bashur al-Assad hårdnackat att försvara sig mot de numera beväpnade motståndarna. Det som startade som ett i stort set obeväpnat, socialt uppror mot vatten- och livsmedelbrist och korruption har blivit något helt annat. Den korrumperade regimen med en i breda lager populär president har försuttit sin chans att nå en förhandlingslösning. Syrien har den senaste tiden utfört mineringar längs sina gränser för att försvåra vapeninförsel och flykt av dissisenter. Dessa mineringar är också ett visst skydd mot interventioner från omvärlden.

I Medelhavet samlas nu också fartyg från omvärlden. En amerikansk hangarfartygsstyrka med fartyget Georg H.W Bush har ankommit till området på hemväg till Norfolk i östra USA. Kanada har annonserat att HMS Vancouver kommer att bli kvar några månader till. Ryssland har enligt syriska källor skickat fartyg till vattnen utanför flottbasen i Tartous, där Ryssland har sin enda bas i regionen utanför Svarta Havet. Min bedömning är att fregatten Smetlivy ur Svarta Havsflottan är huvudfartyget. Detta gamla fartyg deltog i det rysk-georgiska kriget 2008, då det i en amfibieoperation landsatte marininfanteri i staden Poti. I Murmanskområdet gör sig det ryska hangarfartyget Admiral Kuznetsov färdig för seglats till området tillsammans med ubåtsjaktfartyget Admiral Chabenkov. Admiral Kuznetsov är ryska flottans enda hangarfartyg och opererar såväl SU-33 som SU-25 ombord.

Israel har också stärkt upp sin marina närvaro i området för att skydda utvinningarna i de gasfält som landet har i sin besittning. Dels gäller det en diplomatisk signal till Turkiet som ifrågasätter några av dessa, men framförallt är det ett skydd mot terroristattacker från de små marina attackförband som finns i regionen. Dessutom är det sannolikt så att exvis Hizbollah från land kan nå några av dessa fält med raketbeskjutningar från land.

Detta är inte det enda området, där Israel ökar sin beredsakap. Sedan en tid tillbaka byggs ett gränshinder mellan Israel och Egypten för att upptäcka och försvåra innästlingsförsök från Salafistiska terroristgrupperingar från Sinai. Israel har också ökat antalet arresteringar på Västbanken och dess försvarschef har varnat för en omfattande operation i Gaza när han talade inför ett utskott i Knesset nyligen.

För med det sällsynta besöket av kung Abdullah hos president Abbas vänds fokuset mot de inre palestinska angelägenheterna. Kungen uttalade sitt stöd för en självständig palestinsk stat baserat på 1967 års gränser. Eftersom många palestinier flydde till Jordanien är denne viktig i sammanhanget. Arabstaterna och väst vill se att Hamas slits ur det syriska greppet, och istället kommer under egyptiskt eller jordanskt beskydd. Problemet med linjen är att ingen vet hur den sociala oron påverkar stabiliteten i dessa länder heller. Hamas kan heller inte komma för nära president Abbas för då riskerar den palestinska myndigheten västs ekonomiska stöd. Nu finns pengar att hämta hos de rika arabstaterna, så det är mera ett problem för väst.

I regionens huvudstäder sitter olika ledare nu och väger för och emot, obekräftade rapporter kommer in, utspel görs och våldsattacker sker dagligen i ökad frekvens i området. Är det inte lite 1914 över Mellanöstern just nu?

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Bistra besked från general Makarov

2011-11-18T08:02:00.002+01:00

Det var bistra besked från den ryske generalstabschefen, Nikolaj Makarov, när denne igår presenterade en rapport om den ryska krigsmakten. Mest uppmärksammat blev ett uttalande om risken för kärnvapenkrig. Enligt ITAR-TASS sa general Makarov att lokala och regionala konflikter kan utvidgas till stora krig inbegripet kärnvapen. Konkret pekade han på osäkerheterna kring tillbakadragandet av stora styrkor från Afghanistan som innebär en risk för destabilisering.

Förutom själva Afghanistan antar jag att han främst avsåg Uzbekistan och Tajikistan som hotas av Salafister precis som norra Kaukasus.

Ett annat, mer närliggande exempel, skulle kunna vara att Iran överraskande möter ett angrepp genom amfibieoperationer norrut i Kaspiska havet för att sätta sig på energiflödet från Turkmenistan och Kazakstan. Syftet med en sådan indirekt manöver skulle vara att dels försäkra sig om egen energi ifall de egna oljeterminalerna angrips, och dels att tvinga oljepriserna kraftigt uppåt, vilket skulle påverka uthålligheten för kontrahenterna.

Enligt RIA Novosti talade generalen också om en fullständig kollaps för inkallelsen av värnpliktiga. Enligt general Makarov är det endast 11,7 % som är tjänstgöringsbara. Kring 60 % kan inte kallas in på grund av hälsoskäl. Till det ska läggas tidigare rapporter om hur unga män köper falska intyg eller bildar familjer för att undkomma värnplikten.

Eftersom Ryssland fladdrat fram och tillbaka med sitt personalförsörjningssystem tidigare, och nu ligger i ett blandsystem med kontraktssoldater och värnpliktiga, så finns det mycket som talar för att de inte kommer att nå sina personalmål. Ännu ett område, där det är skillnad på den uttalade ambitionen och det verkliga utfallet för den väldiga krigsmakten.

Omvälvningen av det ryska försvaret är enorm. Högre staber har skurits ned från 51000 i personalen till ungefär 13500. Försvarsministeriet satt förut i 20 olika byggnader i Moskva, idag i en enda. Antalet militära flygfält har minskat från 357 till 26 med hög standard och så vidare.

På den positiva sidan för rysk del noterar jag att de beslutat sig för att bygga två nya fabriker för att kunna producera S-500 luftvärn i framtiden. Dessa ska vara klara om två år. Flygförarnas flygtimmar är i år 90 till antalet. Nästa år ska de öka till 130 timmar för att slutligen nå målet 220 timmar per år. En siffra som mina flygande kollegor här hemma bara kan drömma om.

General Makarovs genomgång illustrerar väl det vanskliga i att bedöma hur det går med den ryska försvarsreformen. Ambitionerna är det dock inget fel på, och det är tydligt hur de satsar på luftstridskrafter och att kärnvapnen spelar den största rollen i både deras tånkande och satsningar.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Monsunvindar i Mellanöstern

2011-11-17T08:10:00.002+01:00

Våldsspiralen i Mellanöstern fortsätter. I Syrien utkämpas nu regelrätta strider mellan regimen och det numera beväpnade motståndet. Igår anföll avhoppare från armén en underrättelseanläggning väster om Damaskus. Det första större organiserade anfallet mot regimens säkerhetsstyrkor. Detta visar, liksom de liknande dödstalen på bägge sidor, att konflikten gått in i ett nytt skede - farligt nära ett inbördeskrig.

Utanför landet trappas också retoriken upp. Både Jordanien och Turkiet har höjt sitt tonläge mot den syriska regimen. Kung Abdullah blev den förste arabiske ledaren som uppmanade president Assad att avgå. I Rabat i Marocko möttes igår Arabförbundet för att diskutera den syriska krisen. Syrien valde att inte delta, och är nu avstängt från Arabförbundet. Resultatet blev en ny förlängning av tidsfristen, och här bor mycket av dilemmat för omvärlden avseende Syrien.

Efter Libyen är konceptet R2P i det närmaste ogenomförbart genom FN:s säkerhetsråd. Såväl Kina som Ryssland kommer under överskådlig tid inte släppa igenom några "inblandningar i inre angelägenheter" som det heter när de tänker på Tibet eller Tjetjenien. Legitimiteten finns i Arabförbundet som är lite splittrat. Några stater är inte med på båten, och andra kommer inte agera aktivit. Tidsutdräkten har numera en halveringstid. Först var det en överenskommelse 2/11 som sen följdes av fyra dagars tidsfrist, och nu tre. På norra sidan finns Turkiet som söker en helt ny roll i regionen. Som icke-arabiskt land är det ganska utmanande, men Turkiet har mycket muskler, såväl ekonomiskt som militärt. Därför har Turkiet en nyckelroll i dramat kring Syrien, något som Iran starkt motsätter sig.

Från Libanon rapporteras vissa beredskapshöjningar hos Hizbollah. Landets parlamentsledamöter slogs framför TV-kamerorna när läget i Syrien skulle debatteras. I Israel pågår fortfarande ömsesidiga angrepp mellan palestinska terroristgrupper i Gaza och det israeliska försvaret. En sådan attack från israeliskt flyg sårade den franske konsuln i Gaza, vilket spär på de spända relationerna mellan franska och israeliska ledare. Den israeliska försvarsstabschefen, generallöjtnant Benny Gantz, informerade ledamöter i Knesset att de israeliska försvarsstyrkorna snart blir tvungna att genomföra en mer omfattande operation i Gaza, om inte raketangreppen mot de södra delarna av Israel inte upphör.

Annars domineras media mest av nervkriget mellan Israel och Iran avseende de senares militära kärnvapenprogram. I helgen skedde en stor explosion, vissa uppgifter talar om två, vid en depå för robotsystemet Shahab. Minst 17 personer ska ha dödats, däribland chefen för Revolutionsgardets robotprogram. De officiella uppgifterna från Iran är att detta var en olycka, och att Israel inte ligger bakom explosionen. Israels försvarsminister Ehud Barak ville inte kommentera uppgifter om att Israel låg bakom, men sa att han hoppades att det skulle ske fler liknande händelser.

En annan linje som går i nyhetsflödet är om de så kallade Bunker-Busters, enorma bomber kring sex meter långa, som används för att slå ut mål som ligger begravda långt under marken. Enligt olika tidningsuppgifter, så ska Israel ha mottagit 55 stycken av dessa, det amerikanska flygvapnet ska få en leverans från Boeing, och det diskuteras att förse Qatars flygvapen med dessa också.

Här är ännu ett dilemma begravt i konflikten mellan Iran och omvärlden. En strategi som går ut på att inringa och isolera Iran genom uppbyggnad av dess grannar militärt innebär att omedelbart krig undviks samtidigt som rika oljestater blir en marknad för högteknologisk vapenindustri. Problemet med den strategin är två. Dels skulle det innebära en kapprustning, både med kärnvapen och konventionella styrkor. Detta skulle fullständigt underminera president Obamas vision om en kärnvapenfri värld. Detta är möjligen ett mindre problem i jämförelse med det lilla handlingsutrymmet presidenten har när det gäller att göra smarta överenskommelser med Iran, eftersom det stundar ett presidentval. Denna process kan skapa oförutsägbara effekter i frågor om regionen.

Den andra faktorn är Israel. Perceptionen hos ledarna kan vara sådan att de väljer vägen att slå till för att ta initiativet. Det är dock oklart var ledningarna för de olika försvars- och säkerhetsorganen står i frågan. Det är en sak att genomföra en sju dagar lång kampanj för att slå ut kärnaläggningar och robotbaser, det är en helt annan att orka slåss i sju, eller varför inte sjuttio år.

Expect the unexpected!

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Hotet ökat mot civil flygtrafik?

2011-11-14T07:49:00.002+01:00

I helgen blev det känt att Israel accelererar sina planer på att förse den civila flygtrafiken med motmedel mot värmesökande luftvärnsrobotar. Motmedelsystemet går under namnet C-MUSIC (Commercial - Multi-Spektral Infrared Capability). Enligt Washington Post handlar det om en satsning på 135 M $ för 100 st trafikplan som opereras av israeliska flygbolag.

Israeliska Haaretz skriver även att regeringen är beredd att kompensera bolagen för fördyrade bränslekostnader som uppstår i samband med att motmedelsutrustningen monteras på planen, vilket ger ökat luftmotstånd.

Det är naturligtvis Libyen som spökar. Amerikanska uppgifter gör gällande att upp till 20000 luftvärnsrobotar inte är inräknade i de inventeringar som görs. Den libyske generalen Mohammad Adia sa förra månaden att det saknas ungefär 5000 luftvärnsrobotar från den tidigare regimens depåer. I somras försökte en palestinsk terroristgrupp skjuta ned en israelisk militärhelikopter i samband med att denna jagade den grupp som utförde ett eldöverfall utanför Eilat med åtta döda som resultat.

Utöver plundrade depåer i Libyen finns det anledning att hålla ögonen på Hizbollah som enligt Jane's mottagit iranska Misagh-system liksom kinesiska OW-1. Nu bedömer jag att dessa i första hand är avsedda för försvar mot israeliska luftstridskrafter, men om organisationen/partiet i någon framtid skulle upplösas finns det en kapacitet att överta.

Den första kända attacken mot civilt trafikflyg med luftvärnsrobotar utfördes av den palestinska gruppen Svarta September 1973. Med hjälp av MANPADS - Man-portable Air Defense System - sköt gruppen mot ett israeliskt El Al-plan i Rom utan framgång. Sedan dess har över tusen människor dödats i olika attacker. Den senaste spektakulära genomfördes 2002 av Al Qaida i Mombasa, Kenya. Två stycken SA-7 sköts mot ett flygplan från israeliska Arkia, men bägge två missade sitt mål.

I samband med detta uttalade den dåvarande israeliska utrikesministern, en viss Benjamin Netanhayu, att vi skulle få en drastiskt förändrad värld den dagen flygplan började ramla ned från skyn nedskjutna av luftvärn. Nu gjordes det uttalandet året efter 11. september, så det speglar mer den tidens tänkande. Det finns emellertid anledning att ta de nya uppgifterna på allvar, främst för Mellanöstern och Afrika som ligger närmast Libyen och har en mängd konflikter.

Enligt helgens uppgifter ska ombyggnaden av planen vara helt färdig 2013. Om vi tänker baklänges, så innebär det att det finns ett reellt hot mot flygplan associerade med Israel. Att ta en sådan kostnad, även i form av produktionsbortfall under ombyggnation i en hårt konkurrensutsatt industri, torde stämma till eftertanke. Hur andra flygbolag med trafik till Israel kommer göra vet jag inte, men det skulle förvåna mig om de inte låg efter i processen. Motkraften i denna utveckling ligger i att diverse grupper vet att de skulle bli utsatta för en formidabel jakt av världens stater, om de börjar ta sikte på den civila flygtrafiken. I få frågor samarbetar de större makterna bättre än i frågan om skyddet mot terrorism.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Sanningens syriska sandaler

2011-11-13T09:44:00.002+01:00

Syriens politiska isolering ökade igår när Arabförbundet i Kairo beslutade sig för att stänga av landet från förbundet till dess landet implementerar den fredsplan parterna kom överens om 2. november. På onsdag kommer en uppföljning att ske. Har inte något hänt, så kommer ekonomiska sanktioner från Arabförbundet att införas. Medlemmarna har uppmanats att ta hem sina ambassadörer. Arabförbundet kallade också till sig den syriska oppositionen för samtal om hur en maktöverföring skulle kunna ske.

Assad har inte varit overksam den senaste tiden. Under de elva dagar som förflutit sedan Arabförbundet ställde ut sitt ultimatum, så har regimen dödat 250-300 protesterande. En del intressanta förändringar har skett i sammanstötningarna mellan regimens styrkor och de protesterande. Dels förekommer det numera sammanstötningar, där förlusterna är jämbördiga på bägge sidorna. Detta indikerar en ökad beväpning av den syriska oppositionen. Dels ökar användningen av prickskyttar på regeringssidan, vilket indikerar en ökad målmedvetenhet att begränsa striderna till det absolut nödvändiga. Det behöver inte betyda detta, för efter åtta månaders oro har ekonomin tagit stryk, och det kan helt enkelt vara för dyrt att operera från stridsfordon i lika stor omfattning som förut. Till detta kommer ett ökat antal avhopp från den syriska armén som tar vapen med sig och beger sig till otillgängliga områden i och utanför landet för att organisera ett väpnat motstånd.

Syriska trupper har också utfört mineringar längs sina gränser för att försvåra smuggling av vapen till landet, och också försvåra att dissidenter flyr landet. Libanons president Suleiman bekräftade i veckan att gränsavsnitt har minerats av Syrien, och igår skadades en civil libanes allvarligt i en minexplosion i en gränsby mellan de bägge länderna.

Med det ökade trycket mot Iran, så blir också utomstående lierade med Syrien mer upptagna med risken för ett regionalt krig än tidigare. Med stor sannolikhet har officerare ur det iranska revolutionsgardet agerat rådgivare till de syriska säkerhetsstyrkorna, och det finns flera rapporter om att Hizbollah ska ha varit behjälpliga i striderna mot folkmassorna i Syrien. Om konflikten mellan Iran och omvärlden fortsätter på samma nivå är risken stor för att Assad i praktiken förlorar direkt stöd från Iran och Hizbollah, vilket försvagar regimen på sikt.

Familjen Assad har dock klamrat sig fast vid makten under lång tid, och får ingalunda underskattas. Det är ganska tydligt att landet, även under Obamas presidentskap, hittills lyckats att framgångsrikt kryssa mellan hot, samtal och pragmatiska eftergifter på ett sätt som inneburit status quo i verkligheten. I går kväll attackerade regimsupportrar diplomatiska byggnader för Saudiarabien, Qatar och Turkiet.

Den minskade legimiteten i regionen som Assad fått genom att säga en sak och göra en annan gång på gång är ett hårt slag för regimen.
Med ökad isolering ökar pressen att handla för att återta initiativet. En möjlig utväg är att låta pålitligt folk genomföra en militärkupp som liknar den i Egypten. Bakom en front av en militärjunta kan familjen Assad sedan fortsätta styra landet. För att återskapa legitimteten i regionen kan regimen också vända sig mot Israel. Problemet med den linjen är att Syrien är alldeles för svagt militärt relativt Israel, vilket gör en sådan väg äventyrlig.

Mellanöstern bubblar nu av rykten och misstänksamhet. Inte minst sedan de två stora explosionerna i Teherans förorter igår på baser som tillhör Revolutionsgardet. Med rykten som spelar på rädslor ökar risken för oöverlagt handlande när passionerna får styra. Det är därför som den ryske presidenten Medvedev varnar för att retoriken i regionen är farlig, och det gäller i högsta grad Syrien och Iran.

"En bra lögn kan gå mellan Bagdad och Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler."

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Gazprom's militarisering går vidare

2011-11-11T07:32:00.001+01:00

Vår värld har de senaste två decennierna fått uppleva en privatisering av både militär och civil säkerhet. Varumärken som Blackwater (numera Xe) har blivit kända för allmänheten, och det har skrivits mycket om begrepp som Private Military Companies. Vi tenderar att diskutera de stora amerikanska och brittiska drakarna i branschen, eftersom vi inte vet särskilt mycket om andra.

I samband med invigningen av NordStream kom jag att intressera mig för det jättelika ryska energibolaget Gazprom, eller rättare sagt den privatmilitära delen av Gazprom.

Sedan tidigare opererar Gazprom Space Systems flera satelliter för telekommunikationer, och sköt förra månaden upp sin femte satellit. Med dessa kan företaget hyra ut kapacitet för telefoni och television i Centralasien och Mellanöstern, t ex i Irak, där British Petroleum hyr utrymme. Intressant nog har det polska försvaret hyrt kapacitet av Gazprom Space Systems de senaste fyra åren för att kommunicera med trupperna i Afghanistan. Den polske försvarsministern Tomasz Siemoniak beordrade nyligen det polska kontraspionaget att utreda frågan. I nästa upphandling kommer bara företag som redan säljer satellittjänster till EU och NATO att komma i fråga.

Represententer ur Gazprom studerar också tillsammans bland annat med Japan hur man ska kunna klarlägga utbredningen av gasfält i Sibirien med hjälp av Syntetisk Apertur Radar (SAR) från satelliter. Det indikerar att företaget har planer på att skjuta upp sådana satelliter på sikt. Eftersom SAR-satelliter skapar radarbilder, så kan företaget skaffa sig en allväderskälla som med den tekniska utvecklingen har en hög upplösning. Det finns också planer på att skjuta upp två optiska satelliter för meterologiska observationer över Arktis som jag förmodar också kommer att opereras av företaget.

Under mina efterforskningar ramlade jag dessutom över en intressant artikel i Military Review från förra året om militariseringen av Gazprom. Bland annat handlar artikeln om de UAV:er från Irkut som företaget disponerar. Artikelförfattaren, LtCdr Cindy Hunt, US Navy Reserve, pekar dessutom på företagets ekonomiska muskler som ger möjligheter att anskaffa betydligt bättre system på sikt. Företaget har också tillsammans med företaget Transneft undantag i den ryska lagen som gör det möjligt att beväpna sin personal. Med tanke på att företaget har 20000 säkerhetsvakter för bevakning av sina 15000 mil långa pipelines är detta en intressant utveckling. Väst privatiserar den militära logistiken, medan Ryssland militariserar företagens säkerhet. Med 20000 beväpnade män, UAV:er och egna satelliter har företaget numera konturerna av en modern försvarsmakt.

Gazprom är ett självmedvetet imperium som byggts upp med inkomsterna från råvarorna i det väldiga riket. Så självmedvetet att ett internt skämt lyder:

"Come over to our office and have some champagne. We like to serve it the Ukranian way - no gas"

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

NBG till slaktbänken?

2011-11-10T08:18:00.000+01:00

Svenska Dagbladet har idag artiklar om diskussionerna kring Nordic Battlegroup i riksdagens Försvarsutskott. För närvarande ser det ut som om regeringen inte får något stöd för att Sverige tar på sig ramansvaret för en stridsgrupp första halvåret 2014.

Försvarsminister Sten Tolgfors är mycket kritisk i ett uttalande till SvD mot oppositionen. Försvarsminstern har helt klart rätt när han poängterar att NBG möjliggjorde den snabba insatsen i Libyen. Ett delsystem i NBG togs ut, putsades till och ställdes under NATO-befäl, vilket gav MVG för Sverige och Försvarsmakten när det gäller leverans. Å andra sidan, så är det exemplet på att det är väl övade förband som ger statsmakterna handlingsfrihet att handla, och inte så mycket organisationsformen (NBG) i sig. Vad hade hänt om Libyen startat i oktober istället? Då hade vi haft en C-130, ett skyttekompani och en enhet ur specialförbanden i verktygslådan.

NBG har tjänat två syften för svensk del. På strategisk nivå har Sverige velat signalera att vi är beredda att ta ansvar, och att vi inte vill se en uppdelning i ett A- och ett B-lag. För Försvarsmakten har NBG inneburit en fokuspunkt och en katalysator för omställningen till ett nytt försvar. NBG har tjänat oss väl, för att låna en välbekant formulering.

Läget är nu emellertid lite annorlunda. Europa håller på att delas upp i både A-, B-, C- och D-lag ekonomiskt, vilket kommer att slå igenom i ländernas beredvillighet att binda upp sig i militär beredskap på medellång sikt inom ramen för EU. Ingen av EU:s stridsgrupper har ännu använts, vilket urholkar trovärdigheten för konceptet efter hand. Sverige är beroende av de andra ländernas deltagande på minst oförändrad nivå, för att inte en eventuell NBG 14 ska bli ännu mer svenskt dominerad. När det gäller handlingsfriheten skulle vi antagligen ha mer att hämta om vi höll mindre enheter ur de olika stridskrafterna i samma beredskap som NBG över tiden.

För Försvarsmakten återstår fördelen att kunna samlat uppträda i en insatsstyrka med enheter ur alla försvarsgrenar. Som katalysator är NBG uppgift färdig. Rent produktionsmässigt blir det en större belastning, eftersom Försvarsmakten var tredje år måste kraftsamla sin produktion. Det innebär rimligen att den totala kapaciteten inte blir fullt utnyttjad 5/6 av tiden.

Det finns ett skäl till som talar för att NBG 14 blir av som regeringen vill. Då handlar det om vilka utfästelser som Sverige gjort i EU-kretsen inför 2014. En "oerhörd prestigeförlust" om Sverige inte tar ansvaret säger Folkpartiets talesman, Allan Widman, till SvD. Det är naturligtvis viktigt att vi kan stå för det vi säger, om vi nu gjort någon utfästelse. Jag tror som Allan Widman, det kan bli en överenskommelse om NBG 14 till slut. Men allting har ett pris, och en upptinad NBG har nu fått ett högt kilopris i Försvarsutskottet.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Highway to hell?

2011-11-08T06:58:00.006+01:00

Idag [Edit] eller i morgon - rapporten kan skjutas fram [Slut Edit] kommer Internationella Atomenergiorganet, IAEA, med sin nya rapport om det iranska atomprogrammet. Rapporten förväntas, enligt publicerade läckor, visa att Iran med hjälp från omvärlden lyckats bemästra själva detonationsförloppet av ett kärnvapen. Det skulle innebära att landet har kärnvapen inom räckhåll. Robotteknologi finns liksom en hel del uranium samlat. Tiden från beslut till att Iran har ett färdigt vapen kan därmed vara mindre än ett år, i värsta fall några månader.

De olika psykologiska operationerna kring Iran och Israel/Väst fortsätter. Sedan förra artikeln har Israels president, Simon Peres, sagt att den militära lösningen ligger närmare än den diplomatiska. Olika amerikanska företrädare har signalerat dels att USA inte är helt övertygat om att Israel kommer förvarna landet inför en eventuell attack på Iran, och dels att det största hotet för närvarande mot amerikansk säkerhet är....Iran. De ryska och franska utrikesministrarna, Lavrov och Juppe, har varnat för de oförutsägbara konsekvenserna av en israelisk attack. Iranierna själva är stridslystna och hävdar bland annat att USA och Israel är som inträngda katter i ett hörn. President Ahmadinejad varnar för iranska motåtgärder.

Alla dessa utspel är svåra att värdera. Är de uttryck för farhågor eller rena hot? Finns det någon substans bakom eventuella hot? Vill sändaren påverka andra aktörer att agera i sitt ställe? Försöker någon försvåra den egna sidans aggressiva åtgärder för att vederbörande inte tror på de egna planerna?

Dessa frågor måste också värderas mot de inblandades intressen. Hur vill president Obama uppfattas inför presidentvalet 2012? Hur drabbar eventuella sanktioner mot Irans centralbank den kinesiska oljeimporten? Vill Saudiarabien ha amerikanskt stöd för avväpning av den iranska kärnvapenframställningen? Kan några av aktörerna vilja pressa Iran så hårt med sanktioner att regimen imploderar och mer gästvänliga krafter kommer till makten?

För Sveriges del är frågan om de iranska kärnvapnen och omvärlden sätt att hantera denna kris viktig av minst tre skäl. För det första är det ett uttalat svenskt intresse att kärnvapenspridningen inte fortsätter, helst ska det ske en kärnvapennedrustning. Ett Iran med kärnvapen kan komma att innebära att Saudiarabien, Turkiet och Egypten går samma väg. Andra möjliga länder är så småningom Irak, Förenade Arabemiraten och varför inte Libyen? Därför ligger det i vårt intresse att Iran istället väljer en fredlig väg med sitt kärnenergiprogram. Frågan är bara hur de ska övertygas om detta.

Ett Iran med kärnvapen får utökad handlingsfrihet att gå på offensiven genom ombud. Diverse organisationer kan agera med en helt annan säkerhet och stöd från det iranska revolutionsgardet under skyddet av dessa vapen, vilket ökar sannolikheten för våldsamheter över tid i regionen. En attack som fördröjer det iranska programmet med några år kan utlösa olika reaktioner. Dels kan ovanstående fortfarande inträffa, dels kan den iranska beslutsamheten att verkligen fullfölja ett program bli monumental. Alla dessa möjliga negativa utfall kan resultera i kraftigt höjda oljepriser, vilket inverkar menligt på den globala ekonomin. Det i sin tur är mindre fördelaktigt för vår handelsnation.

Det tredje skälet är de potentiella robotbanor som går från Iran över vår del av Europa mot USA, och vice versa. För närvarande bedöms den iranska roboten Shabab-3 ha en räckvidd kring 200 mil. Denna räckvidd kan vara mångfaldigad om ett decennium, vilket förklarar varför USA är intresserade av att patrullera Östersjön med en Aegiskryssare . Ett Iran med kärnvapen kan förändra vår bild av NATO:s gemensamma robotförsvar och/eller påverka vår egen utformning av det egna luftförsvaret. En Aegiskryssare i Östersjön kan också bli en källa till friktioner mellan USA och Ryssland, eftersom ett system av dessa fartyg kan degradera den ryska förstaslagsförmågan betydligt samtidigt som Iran hålls under uppsikt.

Nya utspel är att följa efter dagens rapport. Utrymmet för misstag minskar. Risken ökar att något utspel tas för intäkt för nya utspel eller handlingar baserat på rädsla, ödestro eller annat i en ständigt stigande ström av aggression. Motsatsen till det gamla persiska ordspråket:

Med växande förstånd minskar pratlusten.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

DN
SvD
Aftonbladet

Mellanöstern börjar få feber

2011-11-03T07:06:00.001+01:00

De senaste dagarna har frekvensen ökat av demonstrationer och utspel i kontexten Iran och Israel. Igår annonserades att Israel testskjutit en ny version av långdistansroboten Jericho från basen Palmachim. Roboten tros kunna bära kärnvapen och ha en räckvidd kring 700 mil, vilket innebär att den når hela regionen från Israel. Israel släppte också information om en flygövning tillsammans med Italien innehållande sex olika divisioner med flygplan, däribland tank- och stridsledningsflygplan.

Andra utspel har varit budskap från försvarsminister Barak att Israel kan tvingas utkämpa nästa konflikt utan hjälp utifrån, och att det israeliska försvaret behöver ekonomiska förstärkningar motsvarande 7-8 Mdr NIS per år de kommande fem åren. Dessutom påstås det att premiärminister Benjamin Nethanyau genomför en övertalningskampanj av sina ministrar för en attack mot Iran, och att han lyckats omvända utrikesministeren Lieberman som nu kallar Iran för det största hotet mot världsfreden. Enligt dessa uppgifter ska premiärministern snart ha en majoritet för sin linje. Det förefaller dock märkligt att dessa informationer skulle läcka ut utan kontroll. Sådana överväganden är inget som vi kan förvänta oss att etablissemanget skulle ta lätt på, om man ville dölja förberedelser. Jämför exempelvis med den knapphändiga information som kommer ut från våra egna sammanträden i Utrikesnämnden.

Även andra aktörer släpper ut budskap. Igår kunde vi läsa i The Guardian att Storbritannien ser över sina planer för att understödja ett amerikanskt anfall mot Iran. Generalstabschefen i Iran, general Hassan Firouzabadi, talade om omfattande svar på attacker mot landet, och landets religiöse ledare, Ayatollah Ali Khameini, pekade ut USA som ansvarig för mängder med terrorangrepp.

Detta är en onormalt hög frekvens av utspel i frågan, och helt klart är att det internationella atomenergiorganet IAEA:s rapport om Irans atomprogram nästa tisdag kommer att få konsekvenser för hanteringen internationellt. Läckor talar om att den ska visa på att Iran har brutit mot än mer bestämmelser än vad som tidigare varit känt, vilket öppnar upp för ytterligare sanktioner. Dessa skulle antagligen kunna bli mot Irans centralbank, vilket skulle få katastrofala följder för regimens affärer att kringgå de nuvarande sanktionerna. Länder skulle bli tvungna att tänka sig för både en och två gånger innan de gjorde affärer med Iran för att inte själva bli föremål för ekonomiska konsekvenser. Iran har tidigare jämställt sådana sanktioner med en krigsförklaring.

I söder håller annars nu ett eld-upphör mellan olika grupperingar i Gaza och Israel sedan ett dygn tillbaka. Om det ligger något om planerna avseende Iran, så är det troligt att det händer något i Gaza först. Det är en sekvens att föredra ur israelisk synvinkel, så att landet inte måste försvara sig i alla riktningar vid en konfrontation med Iran. Gaza först, och möjligen sedan parallella aktioner mot Hizbollah och Iran. En sådan utveckling är starkt beroende av legitimitet, och bästa tidpunkten är svår att värdera. Vädret är en faktor, där delar av vintern anses vara mindre sannolik på grund av för dåliga siktförhållanden. Det amerikanska presidentvalet om ett år är en annan faktor, där ett vanligt resonemang är att en attack kan inte komma för nära inpå detta. En aktör som kan ha en hypotes kring den bästa tidpunkten kan vara Ryssland, vars enda hangarfartyg Admiral Kuznetsov, avseglar till Medelhavet om ett par veckor.

Den psykologiska kampen mellan parterna går vidare, och vi kan vänta oss mer läckor, presskonferenser och demonstrationer den närmaste tiden inför och efter IAEA:s rapport. Det skulle till och med kunna gå så långt som att Israel officiellt bekräftar sitt kärnvapeninnehav, vilket skulle innebära en helt ny dimension i frågan.

Raket- och flygattacker fortsätter kring Gaza

2011-10-31T08:09:00.000+01:00

Den gångna helgen innebar en ny omgång med ömsesidiga attacker från Gaza mot Israel och vice versa. I lördags slog israeliskt flyg till mot ett träningsläger för Jihad Islami, enligt israeliska uppgifter för den enhet som tidigare under veckan avlossat en raket mot Israel. Ledaren för teamet dödades jämte fyra kamrater. Jihad Islami svarade med över 30 raketer och granater det kommande dygnet, vilket dödade en israelisk civilist och höll 200000 israeliska skolbarn hemma under söndagen. Israels president Simon Peres kallade beskjutningarna för "declaration of war". Sent under kvällen igår uttalade ledningen för den israeliska Hemmafronten att skolorna kan öppna idag igen, och att bedömningen är att ett eld-upphör som förhandlats fram från kl 22 igår med egyptisk hjälp kommer att hålla för tillfället.

Den israeliska ledningen håller Hamas skyldiga för beskjutningen enligt temat "de ska ha kontrollen, men de kan eller vill inte". Hamas som helt plötsligt vunnit viss legitimitet efter uppgörelsen om Gilad Shalits utväxling på bekostnad av Fatah på Västbanken. Det är tydligt att Israel spelar ut de bägge parterna mot varandra sedan president Abbas lämnat in begäran om medlemskap i FN. Passande nog för Israel finns dessutom mindre organisationer som exempelvis Jihad Islami, som med sin väpnade kamp ytterligare splittrar den palestinska sidan. De senare anses dessutom stå Iran nära, varför det finns skäl att misstänka att de tar plats just nu för att inte själva bli marginaliserade och för att avlasta trycket mot regimen i Syrien.

Retoriken ökar i regionen kring Syrien. President Assad varnade häromdagen världen för en "jordbävning" om det blir en utländsk intervention i Syrien. Regionen skulle få se ett Afghanistan, eller varför inte tio stycken Afghanistan, enligt Assad. Han försökte naturligtvis påverka det möte som skedde igår mellan Arabförbundets delegation under Qatarisk ledning och den syriske utrikesministern. Arabförbundets tidsgräns löper ut i morgon, och över 300 människor har dödats i landet de senaste 14 dagarna. Budskapet under mötet var bistert till Syrien: "Sluta eller förvänta er sanktioner eller intervention".

Det förekommer rapporter om att Syrien har utfört stora mineringar mot gränsen till Jordanien och Turkiet liksom mindre anfall in i Libanon. Samtidigt har Libanon klagat hos FN över upprepade israeliska kränkningar av luftrummet, främst av UAV:er, den senaste veckan. Sannolikt finns det skäl att misstänka att en del av dessa påstådda kränkningar har skett. Israel har nämligen motiv till intensifierad spaningsverksamhet över Libanon i det här skeendet. Med ökat brus kring möjligheterna för en israelisk attack mot Iran, så är den farligaste motståndaren för Israel på kort sikt Hizbollah, som med sina 10000-tals raketer i Libanon utgör ett hot mot norra Israel. Detta hot skulle kunna verkställas i samband med en israelisk attack mot det iranska kärnvapenprogrammet.

En ovanlig kör av israeliska ledarskribenter resonerar nu kring vissa tecken på höjd risk för en sådan attack. Bland dessa tecken finns Shalits hemkomst, som innebär att han inte kan utsättas för en vedergällning i samband med en sådan attack. Vidare är de tidigare cheferna för underrättelse- och säkerhetstjänsten liksom försvarsstabscheferna utbytta. De var kända för sitt tydliga motstånd mot tankarna på en sådan attack. Den legendariske Mossadchefen Meir Dagan uttalade tidigare i höstas offentligt att sådana planer var det dummaste han hört. Nu är det inte lätt att veta vad det egentliga syftet med ett sådant utspel kan vara, eftersom det lika gärna kan vara fråga om en psykologisk operation riktad mot den iranska ledningen, för att få dessa att bli försiktigare i sin jakt på kärnvapen.

Sådant är alltså läget i regionen när vi nu närmar oss november. Jag förväntar mig att Israel kommer fortsätta att jaga raketeneheter preventivt i Gaza, och att Iran fortsätter sitt lågintensiva krig genom ombud.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Afghanistan - Lämna, lämna inte...

2011-10-30T08:41:00.005+01:00

Lördagen var en ovanligt svart dag i Afghanistan. Uppgifter har kommit att upp till 13 amerikanska soldater (6 st är hittills bokförda på utmärkta källan icasualities.orgoch fyra civila dödats av en bilbomb i Kabul idag. I söder dödade en afghansk soldat två australienska soldater och sårade åtta när denne öppnade eld mot sina instruktörer på en bas i Kandahar.

Detta sker samtidigt som CNN offentliggjorde en undersökning som visar att 63% av de tillfrågade är emot engagemanget i Afghanistan medan 34 % är för detsamma. 58% av respondenterna i undersökningen anser att Afghanistan är ett nytt Vietnam. Här är perceptionen intressant, eftersom antalet döda amerikanska soldater i Afghanistan motsvarar ganska exakt 3% av de 58209 som inte kom hem från Vietnam.

En hel del är i rörelse i och kring Afghanistan politiskt sedan vågen av attentat i september, då bland annat ordföranden i Afghan Peace Council, Barhuddin Rabbani dödades. President Karzai har sedan dess backat tillbaka en hel del från sin försoningslinje. Spänningarna mellan USA och Pakistan har också försämrats. Även om försämringen avstannat i det officiella samarbetet kan den pakistanska ledningen känna sig tvungna till att skruva upp retoriken igen, sedan en stor demonstration i Islamabad mot amerikanska attacker med UAV:er genomfördes i fredags. I denna deltog bland annat den inflytelserika ledaren för Tereek-e-Insaf, Imran Khan.

Här hemma vankas det snart ett nytt årligt beslut i Riksdagen om vårt deltagande. Ekot visste att berätta häromdagen att de flesta partierna stod i begrepp att komma överens om en nedtrappning från 550 till 400 soldater till slutet av nästa år. En inteckning som många gör är att president Karzai på onsdag förväntas tillkännage att vi ska börja överföra ansvaret för säkerheten i de provinser vi har säkerhetsansvaret i till afghanska myndigheter, utom Jowzjan. Det blir säkert ett sådant tillkännagivande, men processen är planerad till 18 månaders överlämningstid innan ansvaret är överlämnat.

Vi befinner oss i ett litet dilemma. Området är alldeles för stort för våra trupper, det inser de flesta. En neddragning enligt Ekots uppgifter förbättrar inte möjligheterna för trupperna. Häromdagen följde jag rapporteringen på Twitter från en konferens med distriktspolischefer från olika delar av Afghanistan. Polischeferna i våra distrikt talade bland annat om att talibanerna och de egna poliserna samarbetar för att skydda narkotikahandeln och att talibaner behärskar flera byar så nära som 15 km från Mazar-e-Sharif. Påståendena är inte bekräftade, men det börjar att bli allt fler liknande tecken. Se exempelvis alltid utmärkta Anna Badkhen från Augusti.

Samtidigt ökar betydelsen av våra provinser över tiden. Det är dels hemmabasen för den gamla Norra alliansen som förbereder sig för att ISAF lämnar Afghanistan, dels håller det på att bli den viktigaste försörjningsvägen för ISAF i takt med att den pakistanska försörjningsleden blir alltmer sårbar.

Detta innebär att vi kan få en situation där ISAF får backa ur Afghanistan genom vårt område med talibanerna i hälarna. Med en svag militär närvaro riskerar vi att bli klämda mellan de afghanska maktcentra som finns. Eftersom vi har dragit ned försvarsförmågan i Sverige och numera officiellt är beroende av militär hjälp, så är utrymmet litet för att kunna dra oss hem helt och hållet nästa år. Att stanna kvar i nuvarande styrka för att säkerheten kräver det verkar inte vara något alternativ heller, eftersom alla vill påvisa en riktning som innebär en hemtagning av trupperna.

Därför kommer det att bli som Ekot säger. Samma mängd av arbete på lika stor yta ska utföras med färre soldater, vilket innebär krav på en produktivitetsutveckling på närmare 40% i slutet av 2012 jämfört med idag. Bara nu ingen får för sig att vi ska ta ansvaret för utvecklingen av det afghanska rättsväsendet istället för att kompensera vår neddragning. Då blir vi kvar till 2025.

Se även Wiseman samt SvD

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Kärnvapendimensionen

2011-10-26T08:13:00.002+02:00

Lars Gyllenhaal uppmärksammar idag det stundande 50-årsminnet (?) på [Edit] söndag [Slut edit] av historiens största kärnvapendetonation i Barentsregionen.

Kärnvapen är ofta borta från den svenska debatten, oavsett om det gäller frågor kring försvaret av Sverige eller som dimension i nutida skeenden som den arabiska våren. Vi vet med rimlig säkerhet att de sovjetiska planerna innehöll ett massivt angrepp med kärnvapen mot miltära styrkepunkter, även mot svenska mål. Användandet av kärnvapen är fortfarande en integrerad del av det ryska tänkandet och doktriner kring krigföring. Det är det sista vapnet som Ryssland kommer att göra avkall på, eftersom det definierar Rysslands styrka geopolitiskt. Kärnvapen har framförallt en avskräckande effekt, något som sällan diskuteras i de mer offensiva exemplen med Solidaritetsförklaringen.

Vi själva hade också planer på att anskaffa kärnvapen, men föll till föga för både intern opposition inom socialdemokratin och utländska påtryckningar från USA och Storbritannien. Sedan dess har vi i realiteten varit skyddade av det amerikanska kärnvapenparaplyet. Det går att sätta frågetecken för skyddet i händelse av krig i Europa, givet de sovjetiska planerna.

Trots uttalade nedrustningsambitioner när det gäller kärnvapen ökar risken över tid för att vi får nya kärnvapenstater, främst i Mellanöstern. Nyckeln till framtiden är hanterandet av den iranska uppbyggnaden av kärnteknologi. Om Iran skaffar sig kärnvapen, så är risken stor att Saudiarabien, Turkiet och Egypten också gör det. Även mindre stater som Förenade Arabemiraten och Bahrain nämns ibland som potentiella kärnvapenstater. Vi vet att Syrien har försökt, men stoppades i första varvet av Israel genom en flygattack. I det iranska perspektivet är det början på Modus Operandi. Israel har bombat Irak 1981 och Syrien 2007, det torde innebära att det är ett seriöst alternativ i de israeliska diskussionerna om Iran. Ur israelisk synpunkt innehåller denna handlingsväg tre stora osäkerheter. Slår man ut tillräckligt antal mål? Hur allvarligt kan Iran slå tillbaka (främst genom ombud)? Vad blir de internationella reaktionerna?

En kärnvapenrustning i Mellanöstern vore synnerligen riskfylld, eftersom de sunnitiska-shiitiska motsättningarna är så stora. En israelisk attack på Iran vore också lika allvarlig för stabiliteten i regionen och världen. En slags "damned if you do, damned if you don't". Det innebär att det kräver stor diplomatisk fingertoppskänsla för att få till en lösning som gör att det iranska samhället kan söka sin utveckling av civil kärnteknologi samtidigt som övriga i regionen kan känna sig säkra på att de inte i lönndom skaffar sig kärnvapen.

Du som vill följa utvecklingen av kärnvapenrågor i världen kan gå till organisationen NTI som har en bra hemsida om ämnet. Organisationen arbetetar även mot hotet från B- och C-vapen, oavsett om alla dessa används medvetet av stater och terrorister eller genom incidenter/olyckor.

Ryska militärmakten möter sin överman

2011-10-25T08:13:00.001+02:00

Ta gärna chansen och titta på det knappt minutlånga klippet från premiärminister Vladimir Putins besök i Kaliningrad i februari 2011 via länken från Youtube, som någon läckt.

Putin blev bland annat uppvaktad av en ledare från Kaliningradsveteranerna, generalmajor Boris Kosenkov. Denne räckte mitt i sändningen över ett manifest som cirkulerade runt bland veteranerna i området när det gällde pensioner och omhändertagandet av veteraner i allmänhet, vilket generalen ville varna för.

Realt sett har dessa pensioner devalverats kraftigt det senaste decenniet. Mycket i den ryska upprustningen handlar om att höja löner i synnerhet för tjänstgörande personal. Veteranerna kommer inte få samma ökningar, vilket kommer att öka klyftorna mellan aktiva och veteraner. Om upprustningen nu kommer att ske enligt planerna överhuvudtaget. Att finansministern Alexej Kudrin fick gå i samband med att det blev klart att han inte trodde på upprustningsplanerna i förhållande till ekonomin indikerar att dessa har stora frågetecken när det gäller realiserbarheten. Hans efterträdare kommer inte heller kunna undgå de ekonomiska realiteterna.

Det är ett mått på Putins ställning att han på detta sätt kan bete sig som han gör i filmen när militär personal och veteraner protesterade på gatorna i Moskva tidigare i år mot försämrade sociala villkor. Uttrycket "Han som bestämmer" måste komma från Ryssland.

Triss i fångar

2011-10-24T00:11:00.005+02:00

Nästa vecka startar rättegången mot journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye i Etiopien. De står anklagade för brott mot tre olika artiklar i den nya anti-terroristlagen i landet. Samtidigt kryper tiden vidare för den svensk-eritranske journalisten Dawit Isaak i grannlandet Eritrea. Han har nu suttit fången i över tio år, om han nu fortfarande är i livet.

Regeringen får motta kritik för att göra för lite och/eller för tyst diplomati för dessa tre. I själva verket har regeringen ett väldigt litet manöverutrymme. En handlingslinje skulle kunna vara att belöna respektive stat. I fallet Isaak försökte regeringen Persson det genom att ge stöd åt de eritrianska anspråken mot Etiopien angående gränsdragningar dem emellan. Det höll sånär på att lyckas, men genom för snabbt agerande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds och ambassadören Bengt Sparre höll diktatorn Isaias Afwerki på att tappa ansiktet. Därför fängslades Dawit Isaak igen, och ingen svensk har hört av honom på sex år. Typiskt nog försvårar den taktiken den nuvarande regeringens möjligheter att tala med Etiopien, eftersom de naturligtvis har en exakt uppfattning om den svenska positionen till förmån för deras ärkefiende. Sverige verkar ha uttömt de flesta vägar att kommunicera med den eritrianska diktaturen. Det är numera känt att vi vid åtminstone ett tillfälle tog hjälp av Muhammar Khaddafi för att komma närmare en lösning.

Då är motsatsen straff eller hot en annan möjlighet. Här har Sverige redan tidigare spelat ut kort när det gäller Etiopien genom att avveckla utvecklingsbiståndet mellan stat till stat. När många kräver indraget bistånd, så är det viktigt att komma ihåg att andra neddragningar kan spela regimen i händerna istället för att straffa den. Det utvecklingsbistånd som vi numera ger till mottagare i Etiopien genom olika biståndsorgan är till mänskliga rättigheter eller för att utveckla journalistik för att ta ett par exempel. Katastrofbistånd vore omoraliskt att inte ge den stund det skulle vara aktuellt för etiopier som drabbats av någon naturkatastrof eller liknande. Högljudda kampanjer riskerar att slå fel, och det är oftast en förbisedd faktor i diskussionen. Det är lätt att kräva att de styrande ska driva på och sätta hårt mot hårt, men det räcker med att det slår fel en enda gång och processen kan vara tillbaka till ruta ett som i exemplet med Dawit Isaak 2005. Lägg därtill att till och med de närmaste är splittrade om hur taktiken bör vara när det gäller Isaak.

Några andra realistiska maktmedel förfogar vi inte över själva i kategorin straff/hot. För ett par år sedan ansåg dåvarande ordföranden i Moderata ungdomsförbundet, Niklas Wykman, att vi borde sätta ihop en insatsstyrka själva eller med andra för att frita Dawit Isaak. Ett förslag som dåvarande regeringen Reinfeldt klokt nog inte hörsammade. Tillsammans med andra kan det dock finnas små öppningar för att genom arbete i EU-kretsen förmå unionen att dra in sitt bistånd till den etiopiska staten. Fullt möjligt, men inget som går i en handvändning när bekymmer som Grekland, Italien och Eurokrisen pockar på uppmärksammheten.

En tredje linje är att avvakta det rättsliga utfallet när det gäller Persson och Schibbye. I en rättsstat hade det gått, men det är låga odds på en svår process för de bägge. Etiopiens anti-terroristlag sätter delar av den egna grundlagen ur spel. Ett land som har flera fiender som Ogaden National Liberation Front, Somalia och Eritrea ser därför lättare än de flesta nya fiender. Landets premiärminister Meles Zenawi har redan porträtterat Martin Schibbye och Johan Persson som minst springpojkar för terrorister, vilket kan antas ha en viss påverkan på det rättsliga utfallet. Enligt Comittee to Protect Journalists finns det bara tre länder som är värre för journalister än Etiopien: Kuba, Iran och...Eritrea. I ett senare skede kan säkert Sverige be om nåd för de bägge, men då är naturligtvis priset högre. Eftersom kriterierna för bistånd har skärpts under biståndsminister Gunilla Carlsson, så skulle det antagligen bli fråga om diplomatiskt stöd i utbyte istället. Om Etiopien driver belöningslinjen finns det då en risk att det rör Eritrea, vilket skulle kunna påverka möjligheterna att få loss Dawit Isaak. Att driva någon linje för Etiopien som riskerar perceptionen att Sverige agerar för Lundin-associerade bolag att utvinna olja i Ogaden är också uteslutet av lätt insedda skäl. Å andra sidan, oavsett hur en förhandling skulle ha kommit i mål, så skulle utrikesministern få frågor om vad han gjort för Lundin Oil/Petroleum för att det blev ett lyckat resultat.

Regeringens manöverutrymme är därför väldigt begränsat, och för att få hem alla de tre fängslade kommer det att krävas en kreativitet utöver det vanliga.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Ridån går upp i Libyen

2011-10-23T10:36:00.002+02:00

Idag förväntas Libyen bli utropat som "befriat" i Benghazi. Övergångsrådet skall enligt planerna kliva av, och en interimsregering skall bildas. NATO kommer sannolikt avsluta Unified Protector under nästa vecka. Nu väntar omvärlden på svaret om Libyen kan återfå balansen eller bli ett nordafrikanskt Somalia.

Överraskande nog fick regimens ena milis tag i Khaddafi utanför Sirte och lynchade honom. Istället för att bida sin tid i öknen som de flesta bedömare kommit fram till, så har han uppenbarligen bokstavligen lett motståndet personligen. Khaddafis närmaste söner är dödade och hela det gamla gardet på flykt eller omvända under galgen. Betydelsen av Khaddafi stridande sida vid sida i khakiuniform med sina egna i belägrad och förödd stad kan vara en vink om det motstånd som den nya regimen kommer att möta. Deras ledare har mött martyrdöden i strid och det är inte undra på att det har varit förvirring kring hans begravning. En plats dit lojala medlemmar i klanfederationen kan vallfärda till kommer att få en viktig symbolisk betydelse, i synnerhet som Warfallastammen, Libyens största, var en stor del av basen för Khaddafis maktutövning.

Egentligen borde utsikterna vara goda för landet givet tillgångarna när det gäller olja och vatten framförallt. Enligt skolboken så är också en brutal diktator störtad och det borde innebära att alla jublar och tar nya krafttag inför framtiden. Emellertid kan tillgångarna på vätska vara en förbannelse, och Khaddafis död innebär på kort sikt att fältet är öppet för maktkamp mellan olika miliser och delar av landet. Tyvärr har den nya regimen låtit mörda Ali al-Ahwad och dennes familj i Bani Walid i veckan. Ali al-Ahwad var ledare för den libyska stamfederationen och en försiktig kritiker av Khaddafi långt före upproret, och skulle kunnat vara en samlande kraft. Det är tydligt att det finns starka krafter bland de nya härskarna som vill se kaos i landet. Det är framförallt Misuratamilsen och islamister från östra Libyen som är de stora problemen för en återgång till stabilitet i landet. Bara att utropandet av befrielsen sker i Benghazi och inte i huvudstaden Tripoli är en indikation på spänningarna mellan de gamla provinserna i väst och öst.

Bara för att domptören är ur synhåll, så betyder inte det att cirkusen lämnat staden.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Sverige övar med NATO i smyg?

2011-10-19T22:44:00.000+02:00

I helgen hade jag ett inlägg om solidaritetsförklaringen, där jag bland annat diskuterade den höga ambitionen när det gäller att ge militär hjälp och oviljan att förbereda oss praktiskt för att ta emot militär hjälp.

Vi lever i varje fall som vi lär upptäckte jag av en slump, eftersom vi idag började delta i NATO:s årliga krishanteringsövning CMX (2011). Övningen är en stabsövning utan trupper med sammanlagt 2500 deltagare i olika kanslier och högkvarter. Åtminstone är vi med enligt NATO:s hemsida. Intressant nog är det bland annat kollektivt försvar som ska övas:

"The portrayed emerging crisis will be based on a scenario focusing on NATO’s collective defence task involving consultations on the basis of Article 4 and potential invocation of Article 5 of the Washington Treaty, in line with NATO’s new Strategic Concept adopted at the Lisbon Summit in November 2010."

Artikel 4 i det nordatlantiska fördraget lyder:

"The Parties will consult together whenever, in the opinion of any of them, the territorial integrity, political independence or security of any of the Parties is threatened."

Artikel 5:

"The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.
Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security .

Hos estniska utrikesministeriet beskrivs övningen så här:

"The scenario laid out in the exercise will describe an escalating threat to the territorial integrity, political autonomy and security of a NATO ally, which will lead to the implementation of collective defence on the basis of Article 5 of the North-Atlantic Treaty. The scenario will also include aspects of the new security threats addressed by NATO’s new Strategic Concept."

samt

"Participating in CMX 2011 will be all 28 NATO member states, the partner states Finland and Sweden, and the representatives of many international organisations as observers."

Kommen så här långt började jag bli intresserad. Övar Sverige kollektivt försvar med NATO? Jag började nu söka på svenska sidor enligt följande kombinationer:

"CMX 2011 alt CMX/CME alt CME site:.se alt regeringen.se alt riksdagen.se alt forsvarsmakten.se"

Den senaste informationen om NATO:s CMX på statsmakternas hemsidor hittade jag från 2009 och 2010 i form av en regeringsskrivelse (sida 17) och en underbilaga till Försvarsmaktens årsredovisning (sida 14). Riksdagen har den allra senaste informationen, men den omfattar bara en mening i en promemoria från Statsrådsberedningen (punkt 18).

Finlands utrikesministerium informerar dock via sin ambassad i Stockholm:

"Finland’s intention is to practise consultation with NATO as a Partnership for Peace partner country in a situation where the NATO allies carry out consultation based on Article 4 of the North Atlantic Treaty and practise potential implementation of Article 5 concerning joint defence. Only the NATO allies take part in potential implementation of Article 5. (min kursivering).

Jag antar att detsamma gäller för svenskt deltagande i övningen, men har som sagt inte hittat någon svensk källa som bekräftar deltagandet i denna.

Finlands deltagande verkar har varit föremål för någon form av tyngre övervägande:

"The policy decision on Finland's participation in CMX11 was made at the joint meeting of the President of the Republic and the Cabinet Committee on Foreign and Security Policy in autumn 2010."

Jag är övertygad om att beslut om vårt deltagande är fattat i laga ordning, men undrar hur det står till med förankringen. Jag har ingen beröringsångest med NATO och har stått under NATO-befäl i tjänsten. Jag kan se fördelar med ett svenskt medlemskap i organisationen. Dessa förstärks av vår minskade försvarsvilja som kan mätas i form av realt vikande försvarsanslag. Jag får däremot tyvärr belägg för min oro att vi inte förankrar denna process hos svenska folket, vilket underminerar alternativet.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Finland bygger cyberattackförmåga!

2011-10-19T08:06:00.001+02:00

Den intressanta utvecklingen i Mellanöstern har gjort att jag skjutit upp en mycket intressant nyhet från vårt östra grannland. Finland överväger nämligen att utveckla en offensiv cyberförmåga. Det finska försvarsministeriet arbetar just nu fram en strategi för cybersäkerhet, som ska vara klar till slutet av nästa år. Det handlar om att ta fram en trovärdig förmåga att kunna slå tillbaka mot angrepp med hjälp av exempelvis egna virus. Generallöjtnanten Arto Räty säger till Helsingin Sanomat:

"Attack is an unfortunate word, but there can be no defensive capability without the ability to offer a counter-punch. The two things go hand in hand"

Tidningen har också talat med chefen för landets Computer Emergency Response Team (CERT-FI), Erko Koivunen som konstaterar att en uppbyggnad av sådan förmåga är ingenting man vill prata högt om. Han resonerar även kring standardargumentationen att defensiva organisationer måste lära sig attacker för att kunna pröva sina egna systems förmåga att motstå angrepp.

Finland är helt klart på rätt spår. Jag skrev i samband med Sälenkonferensen i januari:

"Cyber är en helt egen domän likt havet och luften, men mänskligt skapad. Likt havet vill vi att vi ska få färdas fritt med oskadlig genomfart som bärande princip, och där brandväggen är vårt territorialvatten. Men likt luften kan det vara farligt att bara vara defensiv. Den som slår en ring runt sig själv kommer inte kunna försvara sig mot en angripares koncentrerade angrepp, även om vi efteråt kan styra om trafik. Den andra sidan tar och håller initiativet. I gamla tider byggde vi upp ett luftförsvar baserat på jaktplan och ägnade oss åt att möta en angripares anfall. När officerare efter Sovjetunionens sönderfall började studera utländska doktriner förstod vi så småningom att det var ett dåligt utnyttjande av ett flygvapen, och att offensiva operationer med flygstridskrafter var mycket mer effektivt, och samma sak gäller antagligen cyberområdet."

I samband med denna konferens framhöll den dåvarande ordföranden i Försvarsutskottet, Håkan Juholt, att vi behöver förutsättningslöst utreda behovet av en egen offensiv kapacitet. Där fanns också ett förslag om ett IT-folkförsvar. Tänk om vi alla skulle bli medlemmar i ett cyberHemvärn, där vi lånar ut vår dator vid cyberangrepp mot mål i landet.

Den nya tiden är redan här. Enligt Washington Post så övervägde topptjänstemän vid Pentagon att anfalla det libyska luftförsvaret med cybervapen istället för konventionella stridsmedel. Eftersom händelseutvecklingen kring Benghazi gick så snabbt valde man istället det snabbare och mer beprövade sättet, enligt tidningens källor. Ett sätt att åstadkomma lyckade angrepp kan i framtiden vara med hjälp av luftburna cyberoperationer. Tänk att kunna datastreama virus genom luften för att slå ut en motståndares luftförsvar.

Det behövs en utredning som tar ett helhetsgrepp på cyberfrågan. Integritet, säkerhet, offensiv, internationella regler och samordning torde vara några brännande ämnen. Sektoruppbyggnad och defensivt tänkande med digitala Maignotlinjer ökar sårbarheten och därmed risken för allvarliga attacker, även från icke-statliga aktörer. En angelägen fråga för hela samhället, eftersom kunskap ger (egen)makt.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Putins Komintern 2.0

2011-10-18T09:12:00.001+02:00

I måndags demonstrerade drygt 2000 personer i Riga mot att inte det ryssvänliga partiet, Centerlistan, inte får plats i den nya regeringen, enligt ITAR-TASS. Detta sker samtidigt som utrikesministern Sergej Lavrov talade om ökade satsningar på ryssar i diasporan när han inledde världskonferensen för vänpatrioter i Moskva.

En sak som är bra med Modus Operandi är att det skapar mönster som går att känna igen. Det Intenationella rådet för vänpatrioter skapades av dåvarande presidenten Vladimir Putin i början av 2000-talet, och sorterar sedan 2008 under en särskild utrikesmyndighet - Rossotrudnichestvo. Uppgiften är att stärka det ryska språket och finansiera aktiviteter i den ryska diasporan. Sedan starten har den lokala Moskvaorganisationen haft en särställning för att driva frågan och ta emot besök från ryssar i förskingringen.

Det finns således en del likheter med Komintern, eller den tredje Internationalen som existerade fram till 1943. Centralt styrd, stor internationell spridning och propagandistiska inslag för att nämna några fenomen i denna typ av front.

Den ryska diasporan bygger i stor grad på självidentifiering. Den som upplever sig som ryss kan räkna sig som en sådan vänpatriot - sootechetvennik. Det bästa exemplet är ordföranden i det internationella rådet, greve Peter Sheremetev som utsågs till årets vänpatriot nyligen. Greven, vars familj är en betydelsefull aktör i den moderna ryska kulturen, blev rysk medborgare i ett särskilt dekret av president Putin 2002.

Hur allvarligt är detta fenomen? Det är svårt att bedöma. I jämförelse med exempelvis kinesiska och indiska diasporan, så är den ryska mer heterogen och skeptisk till att gå hemlandets ärenden. I de baltiska staterna finns det dock en annan resonansbotten, men å andra sidan är 2000 demonstranterer i en förskingring på cirka 450000 ryssar i Lettland ingen större framgång. Potentialen är dock stor givet det stora antalet, och därmed den stora andelen. Något att hålla ögonen på liksom de lettiska myndigheternas agerande mot motsvarande grupp.

USA övar globala transporter

2011-10-17T07:43:00.001+02:00

Veckan startar friskt med en nyannonserad, global transportövning av den amerikanska C-5 Galaxyflottan som avslutas på fredag. Enligt uppgift ska 41 stycken plan flyga under en enda dag, vilket är mer än en fördubbling av den genomsnittliga antalet på 18 st per dygn i normala fall. Detta jätteplan lastar 880 kubikmeter last och har i versionen SuperGalaxy flugit med 80 tons last.

På tisdag väntas de första fullastade planen landa i bland annat Israel och Saudiarabien, vilket lägligt nog är den dagen som den kidnappade soldaten Gilad Shalit ska utväxlas mot 1027 fångar i israeliska fängelser. Det är svårt att inte tolka annat än ett klart budskap till Iran och dess ombud att hålla sig borta och inte sätta käppar i hjulet för utväxlingen.

USA har kraftigt ökat trycket mot Iran den senaste veckan sedan landet säger sig ha undanröjt en iransk komplott för att döda den saudiske ambassadören i USA. Vad som är sant är svårt för utomstående att avgöra. De som tvivlar på uppgifterna framhåller att iranska Quds styrka inte skulle genomföra något sådant amatörmässigt som att skicka pengar genom banksystemet. Kontringen från amerikanska tjänstemän är att det tidiga avbrytandet från amerikansk sida får det hela att se amatörmässigt ut.

Givet FBI:s kompetens som visades när organisationen sprängde den ryska spionageringen för ett par år sedan, så lutar jag åt att det kan vara så att de verkligen har lyckats komma åt något som inte tål dagens ljus. President Obama har gått hårt ut mot Iran, och Saudiarabien har skickat frågan till FN:s säkerhetsråd. Se tidigare inlägg om den iransk-saudiska brottningen. Intressant nog har både Ayatollah Khameni och president Ahmadinejad på olika håll gått ut och förklarat att Iran inte ligger bakom någon terrorism. Å andra sidan har en annan talesman förklarat att man inte behöver mörda den saudiska ambassadören, eftersom man kan mörda Kung Abdullah själv istället. Det förekommer uppgifter om att USA överväger att införa sanktioner mot den iranska centralbanken, vilket kraftigt skulle försvåra framförallt europeiska och andras affärer med Iran.

Iran förfogar över ett antal möjligheter att försöka att förhindra utväxlingen mellan Hamas och Israel genom att stirra upp regionen. Överfall på amerikanska soldater i Irak genom ombud, oroligheter i Libanon/Syrien, skärmytslingar till havs i Persiska viken eller omgivande havsområden. Direkta attacker mot saudiska, israeliska och amerikanska mål på andra håll är också en möjlighet. För Iran är övrenskommelsen mellan Hamas och Israel ett nederlag, eftersom den i praktiken innebär att Hamas flyttar från den iranska satellitbanan i Damaskus till Kairo istället.

Det kan vara så att den amerikanska aktiviteten är ett uttryck för att landet återvunnit fattningen efter den arabiska våren. Ordningen är så att säga återställd. Fullt uppställ i solidaritetsförklaringen mot Israel, Egypten och Saudiarabien alltså. Vi får hoppas att inte historiens ironi inträder och någon försöker störa inflygningarna med utsmugglade libyska luftvärnsrobotar. Observation Mellanöstern anbefalls.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Solidaritetsförklaringen i nya tider

2011-10-16T12:44:00.001+02:00

Av Johan Wiktorin, avdelning I

Det har länge varit tyst om den s.k solidaritetsförklaringen som antogs för ett par år sedan. Detta är intressant, eftersom de geopolitiska förhållandena är stadd i stark förändring. Jag tänker då på förändringar i amerikanska, europeiska och ryska prioriteringar. Jag har intresserat mig för frågan under lång tid, och har tidigare skrivit här om ämnet tillsammans med generalmajor Karlis Neretnieks. Vi har också haft en intressant artikel av Försvarsrådet Johan Raeder förra hösten, som är väl värd att läsa.

Det finns ingenting i målsättningen som jag har några problem med. Nyckelelementen är att inte vara passiv om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba EU:s medlemsstater eller Norge och Island. Vi ska då till och med kunna ta emot eller ge militär hjälp. Att vi förväntar oss motsvarande är också en rimlig målsättning.

Det är medlen som är problemet med förklaringen, vilket gör det till en riskfylld strategi. Jag talar då om de militära medlen. I en krissituation har Sverige andra maktmedel som diplomati och ekonomi som vi kan och ska använda, men till syveende och sist måste detta backas upp av en militär förmåga. Scenariet är ju angrepp på våra grannar eller oss själva. Ingenting i Karlis och min grundläggande analys jag hänvisade till ovan har förändrats det senaste året när det gäller förmågan att ge militär hjälp. Allting hänger på om vi har kunnat förutse det som sker eller om vi reagerar på en händelseutveckling. I det senare fallet är osäkerheterna så stora att jag bedömer att vi inte kan ta risken att föra över stridskrafter till något baltiskt land eller andra kvalificerade operationer.

Förmågan att ta emot militär hjälp har också i praktiken stått stilla. För att utländska stridskrafter ska kunna basera i landet krävs planer, övningar och civil samverkan. Den politiska känsligheten kring denna verksamhet är så stor att jag undrar hur de tänkte när samtliga politiska partier i full enighet lanserade denna avsiktsförklaring.

Den militära hjälp vi kan få har försvagats av de bägge finanskriserna. Stora neddragningar har beslutats eller aviserats i USA och Storbritannien. Europeiska Unionen genomgår sin största politiska kris som manifesteras i problemen för euron. Sverige skrittar obekymrat vidare med en oförändrad hållning, en realt krympande försvarsekonomi och en underfinansierad personalförsörjningsreform.

Ställd inför en kraftig rysk upprustning och en amerikansk omorientering mot Asien som bägge kommer få genomslag nästa decennium, så saknas en diskussion om våra alternativ. I grunden är dessa tre. Den nuvarande lösningen med förhoppningar till ett försvagat EU och en urvattnad operativ bredd. Andra alternativet är en NATO-anslutning, som med stor sannolikhet inte kommer att vara förankrad hos folket. Det sista alternativet är mera av den gamla modellen. Ett starkt försvar som ger statsmakterna mer handlingsfrihet. Nackdelen med det alternativet är att det kostar pengar.

Om jag försöker sätta mig in i omvärlden och dess bild av den svenska solidaritetsförklaringen, så blir det fullt av frågetecken i anteckningsblocket. En kvalificerad bedömare sorterar snabbt bort retoriken och tittar på vad som de-facto görs, vilken militär kapacitet som finns och vad avsikten kan vara. Ett förenklat svar är att väldigt lite görs i form av förberedelser, den svenska kapaciteten är i avtagande och avsikten tycks vara att Sverige ska föras närmare NATO. Det reser frågan om inte solidaritetsförklaringen är en förberedelse i det tysta för ett NATO-inträde, och att vi som pekar på obalansen mellan ambition och resurser helt enkelt missar själva poängen. Beroende var bedömaren sitter blir slutsatserna en variation kring temat De kan/vill inte göra det de säger. Intention och kapacitet glappar stort.

Eftersom säkerhetspolitiska frågor ibland inte ens kommer med på listan med alternativ när svenska väljare tillfrågas om de viktigaste politiska frågorna, så är sannolikheten stor att det blir ett status quo. Denna hypotes förstärks av att det politiska ledarskapet inte vill diskutera NATO-frågan. Den operativa bredden kommer då inte att kunna upprätthållas, utan snart kommer systemet av system att brista under ekonomiskt tryck. Det är stor risk för att nedskärningar kommer att tas ur markstridskrafterna i första hand. Flyg- och sjöstridskrafternas initiala betydelse vid operationer kring den Skandinaviska halvön är stor och dessa kommer därför att värnas. Vi har också en flyg- och fartygsindustri, vars fortsatta utveckling har en strategisk betydelse för vår högteknologiska nivå i framtiden.

Läget påminner lite om det för den nyanlända ungdomen till Stockholm. Ska jag bli ihop med någon för att ha en chans på bostadsmarknaden, bo i andrahand själv eller ska jag köpa en bostadsrätt med sovalkov? Om jag väljer det senare hamnar jag med nuvarande lön i förorten och pendlingsvägen blir lång. Bättre inkomster skulle göra framtidsutsikterna bättre för denne, alldeles oavsett valet. Annars är det nog läge att skruva ned ambitionen och flytta tillbaka till Vårgårda istället.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Pandoras ask i Libyen

2011-10-15T09:23:00.001+02:00

Kriget i Libyen har nu gått över i en ny fas. Gerillakriget har startat. Igår utbröt strider i huvudstaden Tripoli sedan Khaddafilojalister rest den gamla, gröna flaggan i stadsdelen Abu Salim. När den nya regimens styrkor skulle ta ned den, så råkade de ut för ett bakhåll med bland annat krypskyttar. Enligt uppgift ska minst ett åttiotal personer ha skadats. Det torde innebära ett tiotal döda också.

Detta sker samtidigt som de öppna striderna i Sirte är på väg att avslutas. Khaddafilojalister håller ett område som är mindre än en kvadratkilometer. Elden från stridsvagnar, artilleri och tunga kulsprutor är urskiljningslös, men regimens argument är att alla civila flytt. Det är inte särskilt troligt, om vi tittar på historien med exempel som Stalingrad och Groznyj. Fast det är nog alltför jobbigt att tillämpa principen om människors lika värde.

Det gäller också enligt de rapporter som kommer från Amnesty som talar om 2500 fångar som sitter inspärrade av den nya regimen utan bevis eller skydd. FN:s kontor för mänskliga rättigheter sätter siffran vid 7000, och säger sig ha hittat 67 olika fängelser. Vakternas misshandel sker öppet vid besök, och de talar om effektiva förhörsmetoder inför bedrövade besökare.

Det kommer naturligtvis inte komma något gott ur det här. När Sirte har fallit har den nya regimen grepp över två av de tre provinserna. Provinsen Fezzan i söder blir en hårdare nöt att knäcka, och Khaddafilojalister kommer att kunna ha en bas att operera ifrån när regimen nu ska leverera den nya regeringen som binder samman splittrade fraktioner.

När Khaddafis styrkor inte kan operera från libysk mark, så kan de också ha baser i Algeriet, Mali och Niger. I de två sistnämnda kommer dessas regeringar ha problem med de tuareger som flytt med vapen för att fortsätta kampen. Algeriet kommer däremot inte att hotas från dessa, eftersom den algeriska krigsmakten är för stark för dessa, och de dessutom har samma motståndare i form av olika salafistiska grupperingar.

På kort och medellång sikt blir det därför en destabiliserande effekt av det libyska kriget. Framförallt är konsekvenserna stora om dessa exporteras till Algeriet som i den moderna historien varit skådeplats för ovanligt våldsamma och blodiga krig. I andra riktningen är det framförallt vapensmugglingen till Sudan och Gaza som oroar. Egyptiska myndigheter rapporterade häromdagen att de arresterat fem (!) olika grupper som försökt smuggla luftvärnsrobotar till Gazaremsan. Så går det när man öppnar Pandoras ask.

Några tidigare inlägg:

Libyen - inte tänkt i botten
Libyen - I bergakungens sal
Vinnare och förlorare i det libyska kriget
Libyen Akt IX - Efter Tripolis fall

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Tysk cyberspionageskandal?

2011-10-13T08:27:00.000+02:00

Alla minns väl debatten kring FRA-lagen? I Tyskland seglar det nu upp en ny debatt om övervakning på Internet. Bakgrunden är den kända hackargruppen Chaos Computer Club som hävdar att de upptäckt statlig mjukvara för att kunna övervaka enskilda datorers trafik över Internet bland annat. Enligt CCC är det tyska utredare som använt sig av denna programvara. Om det stämmer är det min bedömning att CCC helt enkelt genom köp kommit över gamla datorer som använts av någon myndighet. Enligt ett uttalande från tyska inrikesministeriet så förnekas att den tyska rikskriminalpolisen (BKA) använt sig av denna mjukvara. Detta behöver inte betyda att någon annan myndighet inte gjort detsamma.

Förutom att övervaka trafik så kunde programmen också spela in audio-video via mikrofon och webkamera samt plantera annan programvara på den besökta datorn. Olyckligtvis, enligt Der Spiegels uppgifter från CCC, så ska programvaran dels kommunicera via en server i USA, dels vara så dåligt utformad att det inte är något problem för tredje part att ta sig in i trojanen och använda sig av denna.

För tyska myndigheter och regering är detta pinsamma och oroväckande uppgifter. Redan 2007 bekräftade tyska inrikesministeriet att det fanns en motsvarande programvara, men denna skulle bara användas sparsamt. Det talades om ett tiotal fall per år, och det handlade förstås om terrorism. Året efter fastlog den tyska konstitutionsdomstolen att sådana intrång bara fick göras om det fanns konkreta bevis om (förberedelser) terrorism. En amatörmässigt byggd programvara som ingen tar på sig ansvaret för, eftersom den kan ha använts utanför gängse lagar vill ingen ha på sitt bord. Förbundskansler Merkels talesman har uttalat att man tar anklagelserna allvarligt och att en grundlig utredning måste göras.

I bakgrunden finns en metodikkonflikt. Skall våra underrättelse- och säkerhetstjänster få tråla nätet efter information eller ska de bara få göra det när de vet vad de ska leta efter i form av specifika ord eller ett särskilt beteende? Här kan en jämförelse göras med flygplatssäkerheten. I stora delar av världen genomförs en slags trålande undersökning av alla som går ut på att upptäcka föremål. I Israel försöker myndigheterna istället leta beteenden som indikerar onda avsikter. Denna hållning medför ett annat spaningssystem som jag skrivit om tidigare. När man ställer dessa metodiker i relation till intrång i den personliga integriteten får man ett utfall som talar för den specifika metodiken. Den andra metodiken har sin största styrka i risken. Genom att tråla så mycket som möjligt, så minskar man förstås risken att något går obemärkt förbi. Den hållningen bygger i och för sig på en osäkerhet i att arbeta specifikt. Det finns också ett ganska osynligt byråkratiskt argument. Genom att samla in mycket data, så behövs mer lagringsförmåga, vilket innebär stora ekonomiska investeringar och fler anställda.

Jag har skrivit detta förut, men cyberdomänen är sällsynt illa lämpad för en Oxenstiernsk förvaltning med sina stuprör och sektorer. Det kommer att krävas ett omfattande arbete att få någon form av samordning som a) kan nyttja möjligheterna med cyber effektivt och produktivt och b) som kan skydda samhället mot kriminella och terrorister utan att ge avkall på våra grundläggande friheter.

Iransk-Saudisk brottning fortsätter

2011-10-12T08:13:00.002+02:00

Den iransk-saudiska konflikten snurrar vidare. I USA åtalas två personer av iransk härkomst, varav en i sin frånvaro, för planer att döda den saudiske ambassadören, Adel al-Jubeir.

Hela historien är inte känd än, men intressanta detaljer som påstås är bland annat att de åtalade hyrt in gärningsmän från ultabrutala mexikanska knarkkartellen Zeta. Den största bomben ligger emellertid i att den ena personen, Gholam Shakuri, enligt den amerikanske riksåklagaren, är en medlem i Quds styrka som är en del av det Iranska revolutionära gardet.

Genom denna anklagelse blir det en fråga om statsterrorism. Gardet är en egen väpnad styrka som lyder under högsta religiösa myndigheten. Eftersom åtalet kommer nära på det nya utspel som Iran gjort avseende en överenskommelse om sin urananrikning, så kommer det att påverka utvecklingen i denna fråga. 2009 var USA och Iran nära en överenskommelse om att förse landet med 20-%
anrikat uran från annan tillverkare. Risken är att parterna ånyo misslyckas att komma överens. Det behöver inte betyda att Iran medvetet talar med kluven tunga, utan det kan vara två delar i den iranska eliten som driver olika slags politik.

Helt klart är att USA skruvat upp trycket mot Iran och dess ombud i Mellanöstern. Igår kväll kom beskedet att Israel och Hamas kommit överens om en fångutväxling, där 1000 palestinska fångar i olika omgångar släpps i utbyte mot den kidnappade soldaten Gilad Shalit som suttit fängslad i fem år. Attacken där Shalit kidnappades var [Edit] en av de händelser [slut Edit] som utlöste Libanonkriget 2006. Jag kopplar samman utväxlingen med den nye amerikanske försvarsministerns, Leon Panetta, i området förra veckan. Vad som utlovats är oklart, men att USA försöker att vrida Hamas ur den iransk-syriska axeln är ganska synligt. Sannolikt försöker USA knuffa in Hamas i den egyptiska sfären som är betydligt lättare att påverka. När friktionen kring Shalit försvinner, så kan det också bli möjligt att genomföra förhandlingar kring Israel - Palestina och också att agera hårdare mot Syrien.

Den syriska regimen känner elden brinna under fötterna, och i förgår gjorde Stormuftin av Syrien, Ahmad Badar Hassoun, ett utspel där han hotade USA och Europa med syriska och libanesiska självmordsbombare om Syrien blir attackerat. Att motsvarigheten till Ärkebiskopen går ut med sådant budskap indikerar att regimen känner av den yttre pressen. Hittills har regimen kunnat hantera den i stora stycken fridfulla revolten. I takt med att det inre motståndet går mot ökad enighet och beväpning, så behöver regimen fokusera på detta framför utländska makter. Problemet är att alla makter redan har tentaklerna inne i Syrien, där de på olika sätt understödjer kampen mot regimen. Det gäller inte minst Saudiarabien som försöker underminera det iranska inflytandet i Syrien och Libanon.

112...var god dröj

2011-10-10T17:50:00.007+02:00

Muhammar Khaddafi är inte din enda översten i världen med bekymmer just nu. Efter ett decennium med upprorsbekämpning (Counterinsurgency - COIN) blåser nu andra vindar. Just Libyenkriget visar detta. Med sin flyg- och flottdominans har detta krig börjat flytta tyngdpunkten inför den närmaste framtiden för väst. Den markoperativa tyngdpunkten har utgjorts av ombud i form av lokala styrkor. Dessa har haft stöd av några hundratal soldater från olika specialförband och privata säkerhetsföretag. Inget omfattande logistiskt avtryck på marken, kostsamma baser eller förluster i form av egna, lemlästade soldater.

Libyenkriget har dessutom visat, oavsett hur olika aktörer försöker framställa det, att Europa inte klarar av att genomföra större operationer på egen hand. Inte ens mot ett andra eller tredje rangens land som Libyen. Utan amerikanskt underrättelseunderlag, tankflygplan eller UAV:er hade fälttåget blivit ett fullständigt misslyckande. Därför är det intressant att följa den amerikanska utvecklingen inför framtiden.

Det kan inte ha gått någon förbi att USA nu prioriterar Stilla havet i framtiden. Det finns nu uppgifter i omlopp som säger att den amerikanska närvaron i Europa kommer att begränsa sig till 3 Brigade Combat Teams förutom logistikbaser som kan användas som språngbrädor för operationer i grannregioner.

En annan intressant utveckling skymtar i en rapport från mycket inflytesrika Center for New American Security som Chefsingenjören också belyst. Skriven av en armégeneral som huvudman pekar denna rapport på en nedprioritering av amerikanska armén. Bakgrunden är den ökade spänningen och rustningen i Stilla havsregionen och de stora besparingar som USA står inför när det gäller den egna krigsmakten. Rapporten hanterar fyra olika nivåer, där den största är på 850 Mdr USD över en tioårsperiod. Denna besparing infaller automatskt om inte de bägge stora partierna hittar en överenskommelse.

Rapporten slår fast fyra grundläggande principer, varav den första lyder:

"First, naval and air forces will grow increasingly important in the future strategic environment."

Enligt författarna är det mindre riskfyllt att dra ned på markstridskrafter med tanke på att dessa går snabbare att återskapa än flyg- och sjöstridskrafter när produktionslinor har stängts av. Rapporten talar också om att öka samordningen mellan försvarsgrenarna och exemplifierar med att alla fyra har egna flygplan. Marinkåren har fler stridsvagnar, artilleripjäser, flygplan och soldater än hela brittiska försvaret (!). Inom parentes kan jag nämna att någon nyligen räknade ut att Storbritannien har fler generaler och amiraler än antalet stridsvagnar i drift.

Om vi tittar i rapportens näst lindrigaste scenarie, Constrained Global Presence (500-550 Mdr USD besparing över 10 år), så säger den bland annat:

"Scenario 2 prioritizes protecting U.S. interests in the Western Pacific, Indian Ocean, Middle East, Arabian Gulf and the Mediterranean Basin. It takes greater risk and accepts longer response times in other parts of the world."

Förutom satsningar på nya jagarfartyg och obemannade farkoster, så är det en stor neddragning som föreslås:

"Scenario 2 allocates 2 percent of its total cuts to naval forces, 7 percent to air forces, 15 percent to ground forces, 72 percent to defense-wide activities and 4 percent to non-DOD activities."

Eftersom CNAS är en väldigt inflytelserik think-tank, så finns det all anledning att tro att deras rapport kommer att påverka den framtida utformningen av amerikanska stridskrafter, som blir följden av de neddragningar som kommer att komma. Hur dessa kommer att påverka förmågan att uppträda kring den Skandinaviska halvön på sikt återstår att se. Det innebär i vart fall negativa konsekvenser för vår möjligheter att att ta emot hjälp som diskuterades hos Wiseman igår. Dessa avgörs av vilja, förberedelser och att andra har något att leverera.

Låt mig lägga till att denna förklaring i full politisk enighet utformades i en tid före amerikanska och europeiska neddragningar samt finanskriser. Som en travesti på Stalins [Edit - Även Mao's - Slut edit] sentens i ljuset av Solidaritetsförklaringen säger jag därför:

"Ett land har ingen armé - varken sin egen eller någon annans"

Har hösten kommit till arabiska Bernadottestan?

2011-10-06T12:47:00.001+02:00

I januari, efter revolten i Tunisien, exemplifierade jag med Libyen, Egypten och Saudiarabien, länder som förutom demografi hade problem med repression, hög arbetslöshet och stel ekonomisk struktur. I samband med oroligheterna i Egypten var Saudiarabien ute med snabba ekonomiska stimulanser för att hindra en spridning av den arabiska våren till den arabiska halvön.

Dessa reformer, som inte kompletterades med några politiska reformer, fick en kortsiktig, önskad effekt. Dessutom genomförde det Saudidominerade Gulfstaternas Samarbetsråd (GCC) en gemensam insats i närliggande Bahrain för att slå tillbaka en i huvudsak Shiitedominerad revolt. Ännu håller Saudiarabien flera tusen soldater i det lilla kungadömet för att bekämpa vad man uppfattar vara försök till iransk subversion.

Nu kan den arabiska våren, lagom till hösten, nått det 79 år gamla kungadömet. Igår var det nämligen strider i den Östra Provinsen, där huvuddelen av oljeutvinningen sker. Uppgifterna varierar, men 11-14 saudiska poliser ska skadats i ett bakhåll sedan de upplöst en protest. Landet har strax under 30 miljoner invånare, varav ungefär 10 % är shiiter. Dessa är emellertid i majoritet i delar av just denna provins.

Saudiarabien, som ända sedan den iranska revolutionen 1979, sett Iran som en fiende har inte några som helst problem att se en främmande hand bakom dessa protester. De bägge staterna har de senaste åren ägnat sig åt att varna varandra för inblandning i respektive lands inre angelägenheter.

Tvärtom mot den enkla hypotesen att stenrika Saudiarabien är starkast, så är det Iran som har varit på offensiven de senaste åren. Steg för steg har landet flyttat fram sina positioner i Mellanöstern. Denna process har förstärkts av vidgande klyftor mellan Saudiarabien och USA. Enligt flera upgifter ska den åldrige Kung Abdullah varit mycket upprörd över det han uppfattade som det amerikanska sveket mot president Mubarak i Egypten. Det hindrar dock inte att planerna på en enorm amerikansk vapenförsäljning till Saudiarabien framskider. För USA är detta en väldigt bra lösning. En buffert mot Iran byggs upp med saudiska pengar och trupper samtidigt som det skapar amerikanska arbeten.

De underliggande krafterna inger dock en hel del oro. Dels i form av den tidigare nämnda demografin och ekonominska strukturen, dels i form av osäkerheterna kring tronföljden i det enda landet i världen som har namn efter den kungliga familjen, huset av Saud. Kung Abdullah är 87 år, kronprins Sultan, som varit försvarsminister sedan 1962 (!), är 86 år och mycket svårt sjuk. I nästa position står den hårdföre inrikesministern prins Najef, som inte verkar gilla någon. Han har aldrig besökt USA, hatar Iran och jagar Al Qaida med blåslampa i landet. Det oroväckande är hans stöd till Wahabbismen/Salafister som dominerar det saudiska religiösa livet. Denna puritanska sunnitiska trosriktning lever i symbios med kungahuset i Saudiarabien.

Wahabbismen har de senaste decennierna fått en ökad spridning med saudiska och andras pengar. Med tålmodigt arbete har sekten etablerat sig med stöd av bland annat hjälporganisationer i Bosnien-Herzegovina, och är på offensiven i Kosovo också, när det gäller Europa. Om prins Najef kommer till makten, och Al Qaida och andra liknande salafistiska organisationer lämnar Saudiarabien i fred, så kan stödet för den externa verksamheten komma att öka.

Det förutsätter emellertid att Saudiarabien klarar sig igenom den turbulenta tid som regionen har framför sig. Det ökade iranska inflytandet i Irak liksom de dagliga myrstegen mot kärnvapentröskeln är en dödlig fara i saudiska ögon. På medellång sikt innebär det att risken för att även den kungliga familjen bestämmer sig för att anskaffa egna. Om landet kommer i efterhand mot Iran på kort sikt, så finns det bara två alternativ för landet. Antingen under ett amerikanskt kärnvapenparaply eller genom ett direkt samarbete med Pakistan. Ett tätare samarbete med Pakistan skapar möjligen tillgång till deras kärnvapen, under noga reglerade villkor förstås, liksom ett strategiskt djup mot Iran.

Givet de försämrade relationerna mellan USA och Pakistan, så går det heller inte att utesluta ett slags Hela havet stormar i regionen. I ett sådant scenario störtas också prästerskapet i Iran, och en till stor del västvänlig ungdom tar över. I ett sådant läge kan helt plötsligt USA, flankerat av ett nygammalt Iran befinna sig på andra sidan av bordet av Saudiarabien och Pakistan. En sådan möjlig utveckling, som skulle bjuda på såväl som stora möjligheter som risker, gäller det att ha i bakhuvudet när vi nu betraktar utvecklingen i Saudiarabien, och närliggande Bahrain och Jemen de närmaste månaderna.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Tsar Vladimir av Eurasien

2011-10-05T08:27:00.002+02:00

Uppgifterna igår om att den ryske premiärministern, Vladimir Putin, uttalat sig om målet att skapa en Eurasiatisk union är ingen överraskning. Enligt WSJ, som åberopade en artikel i Izvestija, så ska denna utgå från den existerande tullunionen med Vitryssland och Kazahakstan.

Putin, som utnämnde Sovjetunionens kollaps som 1900-talets största geopolitiska katastrof, förnekar att det skull röra sig om en comeback för Sovjetunionen. Han argumenterade för att den nya unionen skulle bygga på gemensamma värden och gemensamt språk bland annat. Han sa också att han räknade med att Kirigistan och Tajikistan skulle ansluta sig snart.

För Rysslands näste president till 2024 (Putin 2.0?) handlar det om att återigen behärska den eurasiatiska landmassan. Rysk säkerhetspolitik har en utpräglad geopolitisk syn, som vi ibland har svårt att förstå. Den bygger på vidare på den brittiske geografen Harold Mackinder's tankar om geopolitik och geostrategi. Den centrala hypotesen i dennes arbete är:

"Who rules East Europe commands the Heartland; Who rules the Heartland commands the World Island; Who rules the World Island commands the World."

Det innebär att tankarna tenderar att röra sig kring maktblock och Putin räknade mycket riktigt upp USA, EU och Asien (Kina). Genom att försöka utöka inflytandet i de forna sovjetrepublikerna kan Ryssland dra in andra tidigare republiker som enormt energirika Turkmenistan, som leds av diktatorn Berdymuchamedov. Om Putin skulle lyckas med detta, så skulle Ryssland dels öka energisäkerheten, dels bygga en buffert mot Iran. Det ryska stödet till sekulära diktatorer i Mellanöstern handlar bland annat om att undvika instabilitet i gränstrakterna till följd av islamistiska maktövertaganden och iranskt inflytande i Irak.

Ett Ryssland med större gravitation och större grepp om framtidens energisektor möjliggör också att landet kan stå emot trycket från Kina på ett bättre sätt. Det är den södra och östra riktningen som bekymrar Ryssland mest, och det ser ut som om det blir det Sibiriska militärdistriktet och Stilla Havsflottan som får mest tillskott i de nya ryska rustningsplanerna.

Om landet har kraft att genomföra dessa med tanke på nuvarande status, korruption och demografiska kurva är förstås en helt annan sak. Men, med vilja brukar människan kunna åstadkomma det mesta.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Räcker pengarna?

2011-10-04T08:52:00.001+02:00

Under det gångna dygnet hade riksdagsledamoten Johan Forsell (M), Wiseman och undertecknad en spontan debatt på Twitter om Försvarsmaktens ekonomi. Twitter har många fördelar, men debatt lider av det korta formatet. Vi talade därför förbi varandra, kändes det som.

Johan Forsell hävdade att vi hade fel i våra påståenden om att pengarna inte räcker till IO 14, eftersom det inte finns några ramar anslagna ramar efter 2014 av Riksdagen. Johan skrev också att GD bekräftat att ekonomin är i balans till 2014, och att ÖB menade att ytterligare medel jämfört med dagens nivå kan behövas.

I formell mening har Johan rätt om ramarna, det finns en ekonomisk ram anslagen av Riksdagen fram till 2014. Med denna ska Insatsorganisation 2014 skapas, och denna ska vara intagen kring 2019. Regeringen har varit tydlig hela tiden med att IO 14 inte är klar förrän senare.

När IO 14 togs fram i Högkvarteret gjordes det arbetet med grund i Försvarsmaktens Utvecklingsplan (FMUP). I denna beskrivs myndighetens utveckling i ett tioårigt perspektiv med därtill kopplad prolongerad ekonomi. Detta arbete liksom direkta underlag har redovisats för Regeringen som sedan skrev en proposition. Det är därför rimligt att hävda att Riksdagsbeslutet 2009 byggde på antagandet att föreslagen insatsorganisation skulle inrymmas och intagas i en prolongerad ekonomi. Det är inte troligt att regeringen lagt en proposition om en sådan, utan att ha en klar uppfattning vad en sådan kommer/får kosta.

När ÖB sedan anmälde skriftligt i Budgetunderlaget 2012 att prolongerad ekonomi inte räcker, så menade denne att det krävs mer medel:

"Sammantaget är innebörden att Försvarsmakten bedömer att vidmakthållande av insatsorganisation 2014 från år 2015 kommer att behöva ekonomiska investeringar utöver nu liggande planering."

Inga reservationer.

De nuvarande ekonomiska medlen verkar däremot räcka. Det var länge sedan Försvarsmakten drog över anslaget. De "svarta hålen" är en myt som i realiteten lever i planeringselementet, och ett uttryck för obalansen mellan ambition och resurser. Tyvärr har perceptionen i samhället blivit att Försvarsmakten gör av med för mycket pengar. I själva verket gör myndigheten av med för lite pengar, vilket är nästan lika illa. Det är här den pedagogiska utmaningen ligger. Försvarsmakten är i ekonomisk balans, men är den i verksamhetsmässig balans? Så i den meningen har Johan Forsell rätt. Pengarna kommer alltid att räcka, men till vad?

De oklara gränserna i moderna konflikter

2011-10-02T09:28:00.003+02:00

Beskedet att Anwar-al-Awlaki dödats i Jemen i förgår av eld från en amerikansk UAV illustrerar på många sätt den moderna konfliktens otydliga regler. Enligt Washington Post fanns det en hemlig promemoria som reglerade legaliteten i dödandet av den amerikanske medborgaren av dess egna myndigheter.

Al-Awlaki var en farlig motståndare för USA. Med sitt totala behärskande av det amerikanska språket, sin vilja och sin produktivitet inspirerade han andra att ta till vapen mot USA. I amerikanska ögon var han alltså en anstiftare av terrorbrott, och han var chef för yttre operationer i Al Qaede Arabian Penninsula (AQAP), en organisation som USA ser sig befinna sig i krig med.

Redan här stöter vi på tre problem. Vad utgör exempelvis ett terrorbrott? När vi studerade detta på Försvarshögskolans Chefsprogram, så fann vi över 100 definitioner på begreppet terrorism. Det bor en del politisk makt i att få igenom en rådande definiton av detta. Vår studiegrupp försökte skapa en definition med tre byggstenar som i kombination med varandra skulle vara det som konstituerade terrorism. Om jag minns rätt var det: Politiskt syfte (Mål), framkallande av ängslan och nedbrytande av vilja hos allmänheten (medel) och urskillningslöst och/eller hänsynslöst våld eller hot om sådana handlingar (metod). Jag tror dock att många skulle bejaka att Al Qaida genomför terrorhandlingar och att anstiftan är en del i själva handlingen.

Nästa frågetecken är att kunna bevisa att han hade positionen i organisationen. Enligt Der Spiegel är det osäkert om han var officiell medlem i organistionen, eftersom det är oklart om han svor trohetslöftet Bai'a. Nu kunde ju han bindas till anstiftan enligt ovan, men om han inte var medlem och det är oklart om det går att säga att USA är i krig med en icke-statlig organisation, så minskar ju hållfastheten i argumentationen.

Huruvida ett land kan vara i krig med en sådan organisation innehåller liknande problematik som terrorismbegreppet och avgör ju enligt vilket regelverk som makten kan utövas. I mitten av mars berörde jag detta i samband med inledningen av Libyenkriget. Om vi använder samma faktorer, så blir svaret njaa. Stat-stat är inte aktuellt, och dödligheten är inte onormalt hög till följd av detta (vissa toppar finns lokalt). Däremot används dödligt våld systematiskt av bägge sidor och får sociala följder, tänk bara på flygplatssäkerheten och visumregler. Om det är krig, så är dödandet av Al-Awlaki legalt och med ett svårbestämt mått av legitimitet. Om det inte är krig, så kan det vara fråga om en utomsrättlig likvidering.

Jag har inte sett några svenska kommentarer kring detta än. Symtomatiskt utfördes den dödliga attacken mot Al-Awlaki och en annan amerikansk medborgare, redaktören Samir Khan, av en Predator-UAV som tillhör CIA. Organisationen har militariserats, enligt kritiker, och fick nyligen den kände generalen David Petraeus som chef. Samtidigt genomför specialförband runt om i världen uppgifter som förr bara underrättelsetjänster gjorde. Denna upplösning av klara gränser gäller också den outsourcing som sker av traditionella uppdrag till olika säkerhetsföretag världen över, nu senast i Libyen. För att veta vad som gäller är det viktigt att dessa företag exempelvis implementerar uppföranderegler (Code of Conduct) och ansluter sig till avtal som Status of Forces Agreement (SOFA) som reglerar bland annat processrätt.

Dessa privata, militära företag kan också sägas förekomma hos motståndarna. Det blir allt vanligare att kriminella nätverk som narkotikaligor hyr en terroristorganisation för att sköta säkerheten i smugglingen. Terrorister köper hjälp av kriminella för att stjäla utrustning eller tvätta pengar. På så sätt försvåras insatser mot de inblandade samtidigt som en kraftig kunskapsöverföring sker i bägge riktningarna. Några organisationer som Hizbollah håller på att bli äkta hybrider. Denna organisation har ett terrorelement, kriminell närvaro i bland annat Sydamerika, en paramilitär del i Libanon och ett socialt ben att stå på med hjälparbeten.

Dessa fenomen kräver en ständig diskussion för utveckling av balanserade regelverk när det gäller effekt, integritet och kostnader. Ett fritt och öppet samhälle måste ha den balansen för att skydda samhället från de som lever utanför lagarna, men också mot risken för att det släpper makten till något som blir en polisstat. Det är särskilt aktuellt i cyberdomänen, där lagstiftningen inte hunnit med att anpassa sig till de snabba förändringarna och domänens transnationella prägel. Cyberterrorism finns ännu bara i sin linda.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Ny pusselbit om ubåtskränkningarna?

2011-10-01T09:54:00.003+02:00

Fd ÖB Bengt Gustafsson håller för närvarande på med källforskning för att skriva en ny uppsats. För två år sedan talade Bengt Gustafsson med en fd överste vid Operationsledningen. Denne officer hade en central funktion i de kontakter som fanns västerut. I förbifarten nämnde han något, som kan vara intressant för att förstå motiven bakom ubåtskränkningarna och det subtila spelet i statsledningarna.

På måndag morgon har vi det stora nöjet att publicera ett inlägg av landets före detta överbefälhavare med hans resonemang kring ytterligare en liten pusselbit för att begripa en dramatisk tid i vår moderna historia.